Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Burgund (Fr. Bourgogne) har varit namn på flere i politiskt eller geografiskt afseende skilda områden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin broder, som fått hans rike, hvarefter han
som Klodvigs "till härnadsfölje pligtige
bundsförvandt" ensam herskade öfver B. Från
Gundobads tid härrör den kodifiering af gamla
burgundiska rättssedvänjor, som är känd under
namnet Burgundiska lagen (lex burgundionum,
lex gundobada, loi gombette). Efter denne lag
– af hvilken finnas i behåll 89 kapitel jämte
konungens bekräftelse och två tillägg – dömdes
i tvister mellan burgunderna inbördes eller
mellan dem och den romerska befolkningen.
För denna senare särskildt gällde lex romana
burgundionum, som (bevarad i 47 kapitel) är
ett sammandrag af den romerska rätten och (enl.
S. F. Hammarstrand) utarbetades först under
Gundobads son Sigismund (516–23). Denne,
som gjorde den katolska bekännelsen herskande
i Burgund, förlorade sin krona vid ett
gemensamt angrepp af Teoderik den store i Italien och
frankerna samt blef mördad af sina fiender. Hans
broder Godomar (523–34) kunde icke
upprätthålla det svårt skakade riket mot frankernas
förnyade angrepp; han stupade 534 i en strid
mot Klodvigs söner Klotar och Childebert.
Derefter blef B. en provins i Frankiska riket, men
fick behålla sitt namn och sina lagar. Under
de klyfningar af nämnda rike, hvilka inträffade
efter Karl den stores och hans sons död,
uppstodo dock åter sjelfständiga stater på det gamla
B:s grund och med dess namn.
2) Konungariket Nedre B. l.
Cisjuranska B. (879–930), efter residensstaden Arles
äfven kalladt Arelat (se d. o.), stiftades 879
af grefve Boso af Vienne, hvilken af stormännen
valts till konung. Boso (879–887) fann dock
rådligast att (882) erkänna kejsar Karl den tjocke
som länsherre öfver sitt rike, hvilket sträckte
sig mellan Rhône och Alperna från Medelhafvet
till Doubs inflöde i Saône. (Det omfattade
sålunda en del af prov. Bourgogne, Lyonnais,
vestra Savojen, Dauphiné, Provence och östre
delen af Languedoc). Detta område ökade B:s
son Ludvig den blinde (887–924), i det han
vann öfre Italien. (Han kröntes äfven till
romersk kejsare 901, men bländades kort derefter
af sin medtäflare om kejsare-värdigheten,
Berengar.) Hans närmaste efterträdare, Hugo,
afstod, mot besittningar i Italien, sitt land till
Rudolf II i
3) Konungariket Öfre B. l.
Transjuranska B. (888–930). Detta rike, som
omfattade Schweiz v. om floden Reuss samt
Franche-Comté och större delen af Savojen, bildades af
Rudolf I (888–911) af welfiska huset,
hvilken efter Bosos föredöme och med bifall af en
mängd i S:t Moritz (i kantonen Le Valais l.
Wallis) samlade andliga och verldsliga stormän
antagit konunganamn, men ställt sig länspligtig
under den tyske kejsaren Arnulf. Hans son
Rudolf II (911–37) blef 922 konung i
Italien, men afstod denna värdighet jämte dermed
följande besittningar mot tronen i Nedre B. och
förenade sålunda de två burgundiska rikena till
ett, näml.
4) Konungariket B. l. Arelat (930–1032).
Detta sträckte sig från Medelhafvet in i hjertat
af Schweiz, mellan Alperna i ö. och floderna
Rhône och Saône i v. När Rudolf II:s sonson
Rudolf III år 1032 dog barnlös, ville kejsar
Konrad II, på grund af föregående
öfverenskommelser och påstådd länshöghet, förena B.
med Tyska riket, och han lät, trots den
burgundiska adelns häftiga motstånd, i Genève
kröna sig till konung af B. (1034). Men både
de band, som fäste detta rike vid Tyskland,
och de, som förenade dess olika delar med
hvarandra, lossnade snart. Ehuru några tyska
kejsare, såsom Fredrik Barbarossa (1178) och
Karl IV (1364), sökte tilldraga dem genom att
särskildt låta kröna sig i Arles, sönderföll det
burgundiska riket i en mängd små sjelfständiga
herrskap (grefskapen Arles, l. Provence, och
Savojen, ärkestiften Lyon, Besançon och Vienne
samt biskopsstiften Basel, Genève, Grenoble och
Valence m. fl.), hvilka sedan till större delen
införlifvades med Frankrike.
5) Hertigdömet B. (877–1477). Den
vackra trakt af det gamla burgundiska riket,
hvilken i ö. gränsade till Franche-Comté, i s. till
landskapen Bresse och Beaujolais, i v. till
Bourbonnais och Nivernais samt i n. till Champagne,
hade 877 af kejsar Karl den skallige gifvits som
län åt den ofvan nämnde konungen Bosos
broder, grefve Richard af Autun (d. 921). Denne
fick 893 af kon. Karl den enfaldige titeln hertig
af B. Richards son Rudolf (Raoul) blef 923
konung i Frankrike, hvarefter flere mäktiga
herrar en längre tid sletos om B., tills konung
Robert 1017 tog det och gaf det åt sin son
Henrik. När denne 1031 under namnet
Henrik I uppsteg på Frankrikes tron, lemnade han
B. åt sin broder Robert, och ifrån denne
härstammade det äldre hertigliga burgundiska huset
(1031–1361), af hvilket en gren stiftade
konungariket Portugal, hvars tron den innehade till
1383, då den utdog. När den i B. regerande,
grenen 1361 utslocknade, indrog kon. Johan
länet till franska kronan; men redan 1363 gaf
han hertigdömet B., såsom en belöning för
mannamod i slaget vid Poitiers, åt sin fjerde
son, Filip den djerfve, som blef stamfader
för det yngre burgundiska huset (1363–1477),
hvilket genom sin stora makt och sina ännu
större planer vann ett så betydelsefullt rum i
sin tids historia. Redan Filip (1363–1404)
började landvinningarna; hans gemål, Margareta
af Flandern, tillförde honom som arf grefskapen
Burgund, Flandern, Artois, Réthel och Nevers.
Under sin brorson Karl VI:s svagsinthet var
Filip vissa tider Frankrikes verklige regent, men
låg esomoftast i strid med konungens broder,
Ludvig af Orléans, om makten – en fejd, som
för en tid delade Frankrike i två fientliga
partier: det burgundiska (les bourguignons) och det
orleanska (sedermera kalladt det
armagnakska) samt födde en långvarig hätskhet mellan
de båda furstehusen. Filips son Johan den
orädde (1404–19) tvekade ej att, för
erhållande af högsta makten i Frankrike, söka bistånd
hos engelsmännen. Han lät på öppen gata i
Paris (1407) mörda sin kusin hertigen af
Orléans, men föll sjelf offer för lönmord, då han
på bron vid Montereau, der han högtidligen
skulle försona sig med dauphin (sedermera Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
