Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten (Arkitekturen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
relikgömställe) af rund form; Brahma-dyrkarnas
deremot äro mycket rikare och mera fantastiska.
Klipptempel finnas bl. a. i Ellora (Kailasa m. fl.)
samt (grott-tempel) vid Ajunta och på ön
Elefanta. Stundom hade dessa tempel äfven en
yttre sida, utmejslad ur klippan. Alldeles
fristående och utmejslade ur berget äro templen
vid Mahamalaipur. En egendomlig grupp bildar
Jaina-sektens tempel i Guzerat och Mysore samt
på berget Abn; med sina en kupolbyggnad
omgifvande korridorer äro de i sten gjorda
efterbildningar af träbyggnadskonstruktionen. – Den
indiska byggnadskonsten idkades från 250 f.
Kr. till 1000 e. Kr. och delvis ännu senare.
Hon utmärker sig genom sin öfverdrifna
ornamentik. Kolonnerna, hvilkas basis är hög och
fyrkantig, ega för öfrigt en form, som närmar
sig våra svampars: stammen är låg, rund och
tjock; kapitälet tjockt och rundt.
e) Fenicernas byggnadskonst är oss nästan
obekant; den liknade assyrernas, men hade
mottagit inflytande äfven från Egypten. Judarnas
var påverkad å ena sidan af fenicernas, å den
andra af egypternas. Jerusalems tempel visar
i sin indelning egyptisk förebild, i sin
dekoration assyrisk, af feniciska byggmästare (Hiram)
förmedlad inverkan. Templet tyckes hafva egt
en egyptisk pylon med tvänne egyptiserande
kolonner (Boas och Jakin).
f) Mindre Asien visar oss intressanta
grafformer: de äldsta, i Lydien, utgöras af en på
en cylinder liggande konisk hög, t. ex.
Tantalosgrafven vid Smyrna; de frygiska äro
klippgrafvar med tapetartad fasad. De lydiska äro
de yngsta och visa efterbildning af
träkonstruktion, antingen i fasader, såsom vid
klippgrafvarna, eller i sarkofagform, t. ex. vid de
fristående grafvarna. De berömdaste finnas i
Telmissos, Xanthos och Myra.
2) Grekland. De äldsta alstren af grekisk
byggnadskonst voro cyklopiska murar och
bikupformade grafvar eller skattkamrar från
pelasgernas tid (Tiryns och Mycenes murar samt
Atreus-grafven i Mycene). Hvad hellenerna
vidkommer, skilde sig snart de starke dorerna
från de fine, elegante jonierna; på bägge hållen
frambragtes byggnader, särskildt
tempelbyggnader, som hvar på sitt sätt tillhöra verldens
största mästerverk. Det doriska templet är ett
gafvelhus, bakom hvars kolonner fasta murar
innesluta cellan. Kolonnerna hafva ingen basis,
men en kort, tjock, uppåt smalnande stam och
ett kapitäl, som består af en rund, tryckt vulst
(echinus) och en fyrkantig platta (abacus).
Reflorna (kanelurerna) gå intill hvarandra.
Epistylen (takverket) består af en enkel arkitrav;
deröfver hvilar frisen, som består af
framträdande bjelkhufvud (triglyfer), och med
basreliefer utfyllda mellanrum (metoper).
Kransgesimsen innesluter gafvelfältet, i hvilket
stundom en grupp af fristående statyer
uppställdes. Ett akroterion, vanligen i form af en
palmett, afslutade det hela. De berömdaste
doriska tempelbyggnaderna voro templen i
Selinunt och Agrigent på Sicilien, i Paestum nära
Neapel, Theseustemplet i Athen samt
Athenetemplen i Korint, på Egina och i Athen. Det
sistnämnda var det berömda, på Akropolis belägna
Parthenon, hvars byggmästare voro Iktinos
och Kallikrates. De af Mnesikles byggda
Propyléerna, som utgjorde fästningsporten till
Akropolis, hade på samma gång likhet med ett
tempel och med en borg. Bland doriska
byggnader må slutligen nämnas Zeustemplet i
Olympia. – Den joniska stilen utmärker sig mest
genom kolonnernas beskaffenhet. Dessa ega större
lätthet än de doriska, deras basis består
vanligen af två vulster och en hålkäl, stammen är
smalare, kanelurerna finare och befintliga på ett
visst afstånd från hvarandra, och kapitälet
utgöres af en rikt ornerad echinus, en tunn abacus
samt mellan dem inskjutna, bredt utfallande
voluter. Epistylen visar en tredelad arkitrav,
sammanhängande fris utan triglyfer, merendels
prydd med en basrelief-fris. De berömdaste
joniska templen voro Artemis-templet i Ephesus,
Erechteion och Nike Apteros på Akropolis i
Athen samt Apollotemplet i Bassae. – Den
korintiska kolonnen tillhör ingen egendomlig stil,
men utmärker sig genom sin stora finhet och
sitt rika kapitäl, hvilket har formen af en
blomsterkorg af akantusblad samt är försedd med
snirklar och voluter, öfver hvilka en abacus är
inböjd. Olympeion i Athen har, bland de tempel
vi känna, det rikaste korintiska kapitälet.
Det grekiska templet kunde hafva 4, 6, 8,
10 eller 12 kolonner (tetra-, hexa-, okto-, deka-,
dodeka-stylos) och kallades, allt efter dessas olika
ställning, peristyl (kolonner rundt omkring
templet), dipteros (dubbel kolonnrad), prostylos
(kolonner framtill), amfiprostylos (kolonner både
framtill och baktill) samt templum in antis (två
kolonner mellan murframsprången). Dessutom
förekomma pseudoperipteros och pseudodipteros,
d. v. s. falska periptera och diptera, hvilka
endast skenbart efterlikna de fria och dubbla
kolonnraderna.
Utom tempelbyggnader funnos
teaterbyggnader, t. ex. i Athen (Dionysosteatern), Ephesos
och Argos. De voro öppna, inbyggda i
klippornas sidor och indelade i plats för
åskådarna (kerkides), plats för den uppträdande
chören (orchestra) och scenen (skene). För
åskådarna voro anordnade sittplatser, hvilka skildes
genom "rundgångar" (diazomata) och
radialgångar. Scenen hade fast bakgrund och
svängbara, prismatiska kulisser (pereaktoi). Odéerna
voro betäckta teatrar för musikprestationer.
Stadierna voro aflånga banor för täflingskörande.
– Om grekernas privatbyggnader veta vi
endast hvad literaturen lär oss (jfr Homeros’
skildring af Odysseus’ hus på Itaka.
3) Etruskernas grafbyggnader utvecklade
i sina fasader grekiska former; deras (nu
försvunna) tempel voro likaledes byggda efter de
grekiska, men hade få kolonner och djup försal
(prostylos). Mera sjelfständigt utförde
etruskerna sina hvalfbyggnader, t. ex. cloaca maxima
och porten i Volterra. Den toskanska kolonnen
är en variant af den doriska, med vulstbasis.
4) Romarna upptogo både etruskernas
hvalfbyggnad och grekernas arkitravbyggnad, och
den romerska stilen var en förening af dessa
bägge stilar. Af rena hvalfbyggnader känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
