Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - D är den fjerde bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet - D. 1. Romerska och latinska taltecken, namn, titlar, formler m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
D är den fjerde bokstafven i de flesta europeiska
språks alfabet och nästan öfverallt tecken för
ljudande dentalt explosivljud. I det fornsemitiska
(moabitiska) alfabetet, der man tidigast påträffar
detta tecken, hade det utseendet [tecken]; hos grekerna
antog det formen [Delta], och hos romarna blef det i äldre
inskrifter D, i yngre skrift D, hvilken typ öfvergick
från latinska alfabetet till de moderna. – När vid
början af den kristna tideräkningen germanerna lånade
(medelbart eller omedelbart) det latinska alfabetet
och ombildade detta till det äldre samgermanska
runalfabetet, fick bokstafven D (D) formen [runa] (yngre
[runa]) och tredje platsen i runraden samt förändrad
betydelse, i det att [runa] fick utmärka samma ljud, som i
engelskan betecknas med th (både hårdt och lent). För
att utmärka d-ljud använde man typen [runa], uppkommen
genom en sammanställning af tvänne [runa] och intagande
den tjugofjerde (sista) platsen i runraden. I yngre
nordisk runskrift förekommer ej denna typ. D-ljudet
betecknades länge med samma typ som t-ljudet, nämligen
med [runa], tills ändtligen de yngsta runinskrifterna fingo
ett särskildt tecken för d, nämligen [runa], uppkommet
genom en modifikation af t-runan. Då vid kristendomens
antagande i Norden det nu brukliga latinska alfabetet
infördes, upptogs deri runan [runa], som först hade samma
dubbla ljudvärde som i runskriften, men senare kom
att beteckna endast det hårda th-ljudet, enär man
för det lena ljudet började använda tecknet Ð, ð
(s. k. stunget d) – en ny modifikation af D,
hvilken från fornengelska alfabetet inkom i nordisk
skrift i slutet af 1100-talet. Både denna typ och Þ
äro försvunna ur de yngre nordiska alfabeten, utom
det nyisländska. I svensk skrift vann ð aldrig stort
insteg; det visar sig endast sporadiskt i några
fornsvenska arbeten från början af 1300-talet. Þ utbyttes
omkr. år 1400 mot th, dh. – Under det att d i de flesta
europeiska språk betecknar samma eller åtminstone
i det allra närmaste samma ljud som i svenskan, är
det dock i nygrekiskan öfverallt och i danskan näst
efter vokal tecken för det lena engelska th-ljudet. I
spanskan uttrycker d i slutet af ord (t. ex. Madrid,
salud) det lena s-ljud som i franskan betecknas med
z. I tyskan har det i slutet af ord samma ljudvärde
som t. – Försedt med bitecken, förekommer d i några
slaviska språk, t. ex. böhmiskan, der d uttalas
ungefär som dj. –
Förbindelsen dh användes i 1400-, 1500- och
1600-talens svenska i stället för det äldre þ
(ð) såsom tecken för lent th-ljud; men då med
utgången af 1600-talet svenskan förlorade detta
ljud (som öfvergick till d), utbyttes skrifningen
dh mot d, en reform som genom Jesper Svedbergs
försorg genomfördes redan i Karl XII:s bibel.
Ad. N-n.
Såsom musikterm betecknar D andra tonen i den
diatoniska skalan.
På franska mynt betecknar denna bokstaf Lyon,
på österrikiska Graz, på preussiska (1817–48)
Düsseldorf, och på tyska riksmynt München. –
Dessutom förekommer D i en mängd förkortningar.
1. Romerska och latinska taltecken, namn, titlar,
formler m. m.
D = 500; D = 5,000.
D (d) = Deus (Gud), divus (gudomlig),
dominus (herre) m. fl.
D., Dr l. D:r = doctor, doktor. (D. D. = den engelska
titeln doctor of divinity, teologie doktor.)
d. = datum, dies (dag, i bref).
d., [deleatur] l. del. = deleatur (på korrektur: det skall
borttagas).
D. A. = Divus Augustus; D. C. = Divus Caesar.
Dat. = datum.
DD (dd) = Deo duce (under Guds ledning, med Guds
hjelp); domus divina (kejsarehus); dono (l. donum)
dedit l. dedicavit (har tillegnat) m. fl.
DDD = dat, donat, dicat l. dat, dicat, dedicat (vid
gåfvor till gudarna och senare vid dedikationer af
böcker: N. N. gifver, skänker och helgar l. gifver,
helgar och tillegnar).
Def. = defunctus (den aflidne); äfven = defekt,
definition.
Del. l. Delin. = delineavit (på teckningar, gravyrer
o. d.: N. N. har tecknat det).
Des. = designatus (utsedd, utnämnd).
Deut. = Deuteronomium (-ion), 5:te Mose bok.
D. G. = Dei gratia (af Guds nåd, med Guds nåde).
Dir. = director (direktör).
Diss. = dissertatio (vetenskaplig afhandling).
D. J. = Deo juvante (med Guds hjelp).
d. l. = dicto loco (på sagda ställe).
d. m. = dignus memoria (minnesvärd); dolo malo (med
arg list); diis manibus (med gudarnas hjelp) m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
