Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dominant - Dominera - Domingo, San - Dominica - Dominica - Dominicus, spansk adelsman - Dominikan-orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dominantseptimackordet, hvarmed det afgörande steget
togs från det äldre till det nyare tonsystemet,
tillskrifves Claudio Monteverde (omkr. 1590).
A. L.
Dominera (Lat. dominari), herska, befalla öfver,
hafva ett högt läge (i förh. till omgifningen);
krigsv., beherska (se d. o.).
Domingo, San. 1. Republik på ön Haiti.
– 2. Hufvudstad i nämnda republik. Se San
Domingo.
Dominica, Lat. (näml. dies, dag), Herrens dag,
söndagen, så kallad, emedan det var på en söndag,
som Kristus uppstod från de döda. – Dominica de
panibus, brödsöndag (se d. o.).
– Dominica in albis (näml. stolis), egentl. "söndag
i hvita skrudar", första söndagen efter påsk, så
kallad emedan de, som under kristna kyrkans första
tid blefvo döpta vid påsk, då för sista gången visade
sig i hvit drägt. – Dominica palmarum l. olivarum,
palmsöndagen.
– Dominica post trinitatis (festum), söndagen
efter trefaldighetssöndagen. – Dominica trinitatis,
trefaldighetssöndag.
Dominica (Fr. Dominique). 1. En England tillhörig ö
bland Små Antillerna i Vestindien, mellan Guadeloupe
och Martinique. Arealen 754 qv.-kilom. (13,7
qv.-mil). 27,178 innev. (1871), till största delen
negrer. Ön är af vulkaniskt ursprung. Fruktbara
dalar omvexla med höga bergstoppar. Produkter:
kaffe, socker, kakao, bomull och flere träslag. –
Ön upptäcktes af Columbus, d. 3 Nov. 1493, på en
söndag (dies dominica); deraf namnet. Den tillhörde
Spanien till 1625, kom då under Frankrike och
afträddes 1763 till engelsmännen. 1778 eröfrades
den af fransmännen, återlemnades 1783, togs för andra
gången af fransmännen 1802 och afträddes å nyo till
England 1814. Hufvudstad: Roseau l. Charlottetown. –
2. (La Dominica l. Hivaoa.) En af Marquesas-öarna,
i sydöstra Polynesien. Omkr. 6,500 innev. Denna ö är
vulkanisk och dess växtlighet yppig.
Dominicus (stundom, ehuru sällan, kallad D. de
Guzman), spansk adelsman, dominikan-ordens
stiftare, föddes 1170 i Calaruega (Calervoga) i
Gamla Kastilien. Till en början var han anställd som
chorherre ("canonicus") vid Osmas biskopssäte och
gjorde sig i denna egenskap känd som en synnerligen
nitisk och oförskräckt sedereformator. Under en
resa, som han i sällskap med sin biskop, Diego,
företog i södra Frankrike för att taga kännedom om
och motarbeta de derstädes uppkomna antikatolska
sekterna, särskildt albigenserna, vaknade hos honom
tanken på grundandet af en kristlig munkorden, hvars
förnämsta uppgift skulle vara att genom predikan
och själavård verka för kättares omvändelse. Denna
plan gick i verkställighet 1215, då D., jämte sexton
likasinnade, i Toulouse stiftade dominikan-orden,
hvars medlemmar skulle kallas predikarebröderna
(fratres praedicatores). Orden erhöll 1216 påflig
sanktion af Honorius III. I spetsen för densamma
utvecklade D. en oförtruten verksamhet. Han afled i
Bologna redan 1221 och kanoniserades 1233. J. H. B.
Dominikan-orden, jämte franciskan-orden den förnämste
bland de s. k. tiggareordnarna, stiftad
1215 i Toulouse af en spansk adelsman, Dominicus,
och stadfäst 1216 af Honorius III. Ordens medlemmar
kallades äfven svartbröder (emedan de utanpå den
egentliga munkdrägten, som bestod af en hvit
fotsid rock, oftast buro en svart öfverklädning
med kapusjong) och predikarebröder (efter sin
verksamhet). Den senare benämningen angifver just
det for dominikanerna karakteristiska i jämförelse
med andra munkordnar. Dominikanernas uppgift var
nämligen att gå ut i verlden och vid alla möjliga
tillfällen och lifsförhållanden söka lyfta folket,
i synnerhet det lägre, såväl i intellektuelt som
i moraliskt hänseende. För att så mycket bättre
kunna utöfva detta kall voro ordensmedlemmarna,
efter franciskanernas mönster, förbjudna att
ega eller förvärfva vare sig lös eller fast
egendom. De frommas almosor skulle förse dem med
det nödiga uppehället. Snart nog blefvo dock äfven
tiggaremunkarna befriade från fattigdomslöftet,
och dominikan-orden erhöll redan 1265 påfligt
tillstånd att besitta egendom. Dominikan-orden
var för öfrigt synnerligen omhuldad af påfvarna,
särskildt af Honorius III, Gregorius IX och
Innocentius IV, och fick under tidernas lopp
många och stora privilegier. Så t. ex. fritogos
ordensmedlemmarna från att stå under uppsigt af de
biskopar, inom hvilkas områden de voro bofasta,
och ställdes omedelbart under påfven. Att höra
bikt samt meddela absolution och aflat m. m. hörde
likaledes till deras rättigheter. De vigtigaste och
följdrikaste bland dessa voro dock bokcensuren och
inqvisitionen. Dominikanernas ordensregel var byggd
på den hel. Augustini regel. Orden var ursprungligen
(ifrån 1220) indelad i åtta s. k. "provinser". Redan
1238 tillkommo dock fyra nya sådana, bland dem den
s. k. provincia Daciae, hvilken omfattade Danmark,
Sverige och Norge. Under sin mest blomstrande
period lär orden hafva räknat 45 provinser, med
öfver 150,000 ordensmedlemmar. I spetsen för orden
stod en generalmästare (magister generalis), som
var bofast vid den påfliga kurian. Hvarje provins
lydde omedelbart under en provinsialprior (prior
provincialis). De särskilda konventen inom provinsen
förestodos af priorer och lektorer, de senare med
uppgift att handhafva undervisningen. Särskildt i Rom
och Bologna, der ordens generalkapitel omvexlande
höllos, äfvensom i Paris (der dominikanerna
kallades jakobiner, efter sitt å gatan S:t Jacques
belägna kloster) uppstodo snart berömda teologiska
dominikanskolor, hvilka drogo till sig ynglingar
från alla land och derigenom ej litet bidrogo till
ordens växande anseende. Medeltidens vetenskapliga
bildning stöd i en ej ringa skuld till denna orden,
som bland sina medlemmar räknade sådana utmärktheter
som Albrekt den store, Tomas från Aquino, Mäster
Eckhardt, Johannes Tauler, Heinrich Suso och
Savonarola m. fl. Dessutom hafva öfver 800 biskopar,
150 ärkebiskopar, 60 kardinaler och 4 påfvar tillhört
orden. – I likhet med åtskilliga andra munkordnar
hade äfven dominikan-orden systerföreningar. –
(En tredje afdelning inom orden utgjordes af de
s. k. tertiarierna, som utan att aflägga munklöftet
voro förbundna att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
