Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dominikan-orden - Dominion of Canada - Dominique - Domino - Dominus - Domit - Domitiana quaestio - Domitianus, Titus Flavius, romersk kejsare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medverka till kättares omvändelse och hvilka sannolikt
voro en efterbildning af de hos franciskanerna
förekommande tertiarierna.)
Inom dominikan-orden hafva, liksom inom andra ordnar,
under tidernas lopp visat sig betänkliga tecken till
förverldsligande och förfall. Detta har i sin ordning
framkallat åtskilliga restaurationsförsök. I likhet
med hvad inom flere andra munkordnar var fallet, gingo
dessa försök vanligen ut på det ondas afhjelpande
genom inrättandet af s. k. kongregationer under
särskilda generalvikarier. Den sista och berömdaste
bland dessa kongregationer var den i Frankrike i 17:de
årh. af Antoine le Quieu grundade Heliga sakramentets
kongregation. Såväl reformationen som revolutionen
medförde stora förluster för orden, hvilken derefter
allt mer sammansmälte, i synnerhet sedan Pius IX
genom bullan om jungfru Marias obefläckade aflelse
(d. 8 Dec. 1854) gifvit en svår stöt åt denna ordens
rättrogenhet. Denna dogm har nämligen under en tid
af nära sex hundra år utgjort ett ständigt tvistefrö
mellan dominikanerna och franciskanerna, i det att
de förre städse förkastat, men de senare ifrigt
försvarat densamma.
Inom de skandinaviska landen vann
dominikan-orden en ej ringa utbredning under
medeltiden. Provinsialpriorerna härstädes tyckas
mestadels hafva tillhört Danmark och hade sin
fasta bostad i Antvorskov på Själland. Ej sällan –
på särskilda provinsialkapitel, som höllos än i
Kalmar, än i Skeninge, än i Vesterås o. s. v. –
handlade dessa priorer äfven ordens angelägenheter
vidkommande Sverige. Historien känner dock äfven
svenska provinsialpriorer. Af i Norge bosatta
provinsialpriorer känner man endast tvänne,
nämligen en vid namn Åke (omkr. 1276) och ordens
siste provinsialprior i Norden, Robert i Nidaros
(omkr. 1525). I Sverige funnos dominikankloster
på följande ställen: i Visby (S:t Nikolai), Kalmar,
Lödöse, Skara, Skeninge, Örebro (som mot slutet af
medeltiden tillhörde karmeliterna), Strengnäs (S:t
Olofsklostret), Sigtuna (Vårfrukyrkan), Stockholm,
Vesterås och (antagligen) Köping; i Finland: Åbo
(S:t Olofs) och Viborg; i Norge: Oslo (med S:t
Olofs kyrka), Bergen, Trondhjem och Hamar, samt i
Danmark: Slesvig, Tönder, Haderslev, Ribe, Viborg,
Veile, Odense, Vordingborg, Nestved, Skälsör,
Kalundborg, Holbäk, Roskilde, Helsingör, Lund,
Helsingborg, Åhus och Halmstad (S:t Katarinas). I
Sverige var Sigtuna-klostret det äldsta och,
åtminstone under någon tid, det största. Redan på
1220-talet hade det sina byggnader under arbete. Att
stiftelsen der varit ganska betydlig synes af
den ännu bibehållna kyrkan (stadskyrkan). Äfven i
Stockholm vunno dominikanerna tämligen tidigt fasta
bostäder, i det att konung Magnus Eriksson 1335
åt dem upplät en tomt icke långt från Stockholms
slotts södra torn. Svartmangatan bär ännu i dag
sitt namn efter dem. Det var åt detta kloster,
som den flyende konung Karl Knutsson anförtrodde
sina skatter; det var der, som konung Kristian
I tillegnade sig både dem och klostrets öfriga
tillhörigheter, och det var der, som Sten Sture för
andra gången (1501) valdes till riksföreståndare.
J. H. B.
Dominion of Canada [dåminiön åv-], sedan 1867
gemensamt namn på de britisk-nordamerikanska
provinserna. Se Canada.
Dominique [-nik], det franska namnet på öarna
Dominica.
Domino [dåminå], Ital., egentl. herre; benämning på
ett slags kort vinterkappa, som i forntiden bars af
de andlige; en lång och sid maskeradkappa med vida
ärmar och kapusjong.
– Domino är äfven benämning på ett sällskapsspel,
som af två eller flere personer utföres med aflånga
"brickor" (vanligen tjugoåtta), af hvilka hvar
och en innehåller två fält, med ett visst antal
(från 0 till 6) punkter ("ögon") i hvarje. Den,
som satt ut alla sina brickor, har vunnit (blir
"domino", d. v. s. herre öfver spelet). Detta spel
leder sitt ursprung från Italien, men spelas numera
mest i Frankrike och Belgien.
Dominus, Lat. (af domus, hus), egentl. husegare;
herre, herskare; hedersnamn på de romerske gudarna;
under den kristna tiden namn på Gud och Jesus. –
Dominus ac redemptor noster, "Vår herre och
återlösare", begynnelseorden i den af påfven Klemens
XIV utfärdade bulla, genom hvilken jesuitorden
förklarades upphäfd (1773). Jfr Bulla. – Dominus
major och dominus minor, hos romarna benämning på
husfadern och äldste sonen.
– Dominus feudi, länsherre. – Dominus proprietatis,
egendomsherre. – Dominus vobiscum! Herren vare
med eder! Jfr Domina.
Domit, petrogr., en till den vulkaniska bergarten
trakyt hörande artförändring, som förekommer
i Frankrike på Puy-de-Dôme (deraf namnet).
E. E.
Domitiana quaestio, Lat., "domitiansk fråga",
d. v. s. enfaldig fråga, så kallad efter den romerske
juristen Domitius Labeo.
Domitianus, Titus Flavius, romersk kejsare, andre
sonen af Vespasianus och Flavia Domitilla, föddes i
Rom d. 24 Okt. 51 e. Kr. Sin första ungdom tillbragte
han i ganska små omständigheter och, till följd af
moderns tidiga död, utan sträng tillsyn. Sedan fadern
blifvit kejsare (69), hölls D. afsigtligt utestängd
från all befattning med regeringsärendena. Enligt
Tacitus sökte han genom utsväfningar visa sig
vara en värdig fursteson och grep, för att döda
ledsnaden, till läsning af skönliteratur och
öfningar i vitterlek, ehuru dessa sysselsättningar
icke voro öfverensstämmande med hans böjelse och
begåfning. (Som kejsare var han ingen främjare
af vitterheten och uppmuntrade skäligen klent sina
hofpoeter, Statius och Martialis.) Efter Vespasiani
död, 79 e. Kr., gjorde D. ett misslyckadt försök att
tränga sin äldre broder, Titus, från makten. När
Titus (d. 13 Sept. 81) afled, blef D. (som, ehuru
ej på tillräckliga skäl, antagits hafva vållat hans
död) herre i Romerska riket. Hans första regeringsår
utmärktes genom åtskilliga goda åtgärder, bl. a. till
sedlighetens höjande (t. ex. förbudet mot den då så
allmänna kastreringen). Såväl derigenom som genom
sitt vackra utseende och de lysande gratis-spel han
lät anställa vann han folket for sig. Med senaten
stod han deremot på spänd fot. Af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
