Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dybeck, Richard, fornforskare - Dyblad, bot. Se Hydrocharis. - Dybvad - Dyce - Dychtau - Dyck, Anton van, nederländsk målare - Dyer, John, engelsk prest och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro: tidskriften "Runa, en skrift för fäderneslandets
fornvänner" (1842–50,1865–76), "Svenska vallvisor
och hornlåtar" (1846), "Svenska minnesmärken" (1851),
"Svenska fornsaker" (1853–55), "Svenska folkmelodier"
(1853–56), "Svenska runurkunder" (1855–59),
"Sverikes runurkunder" (1860–76) samt "Mälarens öar"
(1861). I denna literära verksamhet erhöll han ganska
frikostiga understöd af allmänna medel. D. var äfven
en lycklig utöfvare af musikens konst. I Stockholm
anordnade han flere gånger aftonunderhållningar för
nordisk folkmusik. Död i Södertelje d. 28 Juli 1877.
Dyblad, bot. Se Hydrocharis.
Dybvad. 1. Jörgen Kristoffer D., dansk teolog
(födelseåret okändt), var i början af 1600-talet
professor i teologi vid Köpenhamns universitet. I
predikningar och afhandlingar uppträdde han med
stor stränghet mot det sedeslösa lefnadssätt, som
den tiden rådde i Danmark, i synnerhet bland adeln,
och sedan han slutligen, i en afhandling om sabbatens
helighållande, Disputatio de sanctificando sabbatho
(1607), angripit adelns privilegier, blef han af
riksrådet Jens Bielke anklagad inför universitetets
konsistorium och dömd förlustig professorsämbetet. Död
1612. – 2. Kristoffer D., den förres son, förvärfvade
under utländska resor en mångsidig lärdom och
grundlig kännedom om främmande lands författningar.
Efter sin återkomst till Danmark yttrade han sig ofta
– dock aldrig i tryck – med stor bitterhet om adeln
samt fordrade utvidgning af konungamakten och säte i
riksrådet äfven för ofrälse män. Med anledning
deraf blef han 1620, på riksrådets föranstaltande,
åtalad och dömd till lifstidsfängelse. Död 1623. –
De bägge Dybvadarnas anfall mot adelsväldet voro
de första yttringarna af den hos en stor del af
det danska folket, särskildt Köpenhamns borgare,
rådande stämning, hvilken 1660 störtade den
aristokratisk-liberala författningen, icke
genom att gifva de ofrälse samhällsklasserna del
i makten, utan genom att göra konungen enväldig.
Åtskilliga af Kristoffer D:s yrkanden, t. ex. att
administrationen måtte öfverflyttas från länsherrarnas
händer i ämbetsmäns (amtmäns), hafva sedan blifvit
förverkligade. C. R.
Dyce [däjs]. 1. Alexander, engelsk literaturhistoriker,
f. 1798, d. 1869, utgaf en stor mängd äldre engelska
jkalders och författares skrifter (bl. a. "Works
of Shakspeare", 1853–58; ny uppl. 1864–66), försedda
med biografier öfver författarna och kommentarier,
samt uttalade sig i A few notes on Shakspeare (1853)
mot Colliers behandling af den shakspearska texten.
– 2. William, den förres kusin, f. 1806, d. 1864,
historiemålare, medlem af konstakademien i London,
gjorde sina studier i London och Rom och tillhörde
den s. k. prerafaelitiska skolan. Han efterlemnade
flere betydande arbeten, bland hvilka de förnämsta
äro freskerna i Allhelgonakyrkan i London, den
ofullbordade fresko-serien i Westminsterpalatset
och Ethelberts dop (fresk i Lordernas hus). D. är
äfven bekant som musikkännare och skriftställare.
Dychtau (Tychtau), en af Kaukasus’ högsta toppar,
4,841 m. (16,305 f.), s. ö. om Elbrus.
Dyck l. Dijck [dejk], Anton van, nederländsk målare,
föddes d. 22 Mars 1599 i Antwerpen och var son af
en rik köpman. Vid tio års ålder sattes han i lära
hos målaren H. v. Balen, men fick sedermera arbeta
under ledning af Rubens, bland hvars lärjungar han
blef den namnkunnigaste. Redan 1618 upptogs han som
mästare af Lukasgillet, och två år derefter var hans
rykte vida utbredt. Åren 1623–26 uppehöll han sig uti
Italien och besökte under denna tid Venezia (för att
studera Tizian), Genua (som ännu bevarar en stor mängd
af D. utförda porträtt), Rom (der han stannade i två
år) och Palermo. På inbjudning af Karl I reste D. 1632
till London, der han mottogs med stor utmärkelse. Han
blef konungens förste målare och t. o. m. upphöjd i
adligt stånd samt gifte sig med en hofdam af hög börd,
men utan förmögenhet. Den storartade framgång han som
porträttmålare rönte vid det engelska hofvet och hos
Englands aristokrati satte honom i stånd att i yppigt
lefnadssätt täfla med den rika adeln. De politiska
oroligheterna i England föranledde D. att 1640 begifva
sig hem till Antwerpen. Der trifdes han emellertid
icke, utan reste 1641 till Paris; men då han i denna
stad ej fick det arbete han önskat, återvände han
till London, hvarest han dog d. 9 Dec. 1641. – I
fantasi och formsinne kan D. visserligen icke mäta
sig med Rubens; men i stället eger han en ungdomlig
innerlighet, som med stor fägring uttalar sig i
hans stämningsrika religiösa målningar, om också
stundom med en bismak af veklig sentimentalitet. Hans
förnämsta verk äro hans porträtt, i hvilka "färgens
djupa, brunaktiga klarhet, som tydligt skiljer sig
från Rubens’ mera rödgula toner, förenar sig med en
psykologisk skärpa och en ovanlig elegans i föredraget
till en helhet af utomordentlig verkan". Mot slutet
af D:s lefnad började hans stil urarta till en
öfverdrifven vekhet i tonen. I nästan alla offentliga
samlingar träffar man arbeten af D. (Stockholms
nationalmusei katalog upptager af honom åtta taflor,
af hvilka likväl endast en är signerad). Hans
mest omtyckta ämnen ur den bibliska historien
voro korsfästelsen och qvinnornas klagan. Maria,
Magdalena, Johannes och den hel. Sebastian voro, jämte
Kristus, hans älsklingsfigurer. Bland D:s förnämsta
historiemålningar äro Korsfästelsen (1627, Mechelns
katedral), Den heliga familjen ("Rosalie-bilden",
1628, Wiens Belvedere), Kristus på korset (1629,
Antwerpens museum) och en Pietà (München). Bland
hans otroligt många porträtt må här nämnas Karl I
(en stor mängd; det yppersta i Louvre), Karl I:s
barn (Berlin och Dresden), Kardinal Bentivoglio
(Florens), Gustaf II Adolf (München), Sjelfporträtt
(Florens), Syndikus Meerstraten (Kassel) och
Marie Louise de Tassis (Wien). Af D:s hand finnas
äfven förträffliga porträttgravyrer. Berömd är hans
samling "Icones principum, virorum doctorum etc.",
af hvilken sedermera utkom en tillökad upplaga, känd
under namnet "van Dycks ikonografi". D:s förnämste
biograf är engelsmannen W. H. Carpenter (1844).
R-n.
Dyer [däjör], John, engelsk prest och skald,
f. omkr. 1700, d. 1758, är mest bekant genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
