Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dykeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att uppfiska skeppsankaren, hvartill 1829 kom
rättigheten för hvar man att på svenskt område
från hafsbottnen upptaga fartyg och varor, som af
egaren eller dykerikompaniet blifvit öfvergifna, och
genom särskilda konventioner befriades först ryska,
sedermera storbritanniska och preussiska fartyg från
skyldigheten att vid skeppsbrott utanför svensk
kust begagna den svenska dykeriinrättningen. På
1830-talet gjordes åter ansträngningar för
bildandet af ett privilegieradt bolag, och oktroj
för ett sådant utfärdades; men dykeriaffärerna
blefvo snart föremål för enskild spekulation,
och numera bedrifvas de af flere smärre bolag,
eller af enskilda personer, vanligen i förening med
bogsering och utan inskränkning till någon viss del
af kusten. Den största dykeriinrättningen i Sverige
är f. n. bergnings- och dykeribolaget "Neptun",
som bildades 1870. Detta bolag eger fem större
ångbåtar med pumpar och fullständig bergningsmateriel,
representerande ett värde af nära 900,000 kr. 1870–79
bergade det 55 ångfartyg, 140 segelfartyg och 196
laster, tillsammans värderade till nära 20 mill. kr.
Dykeriapparater. Äfven med stor ansträngning och
långvarig öfning kan menniskan ej utan hjelp af någon
särskild apparat uppehålla sig i vattnet mer än
omkr. 2 minuter. Ett medel att förlänga vistelsen
i detta element är den s. k. dykareklockan,
ett klockformigt kärl, som med öppningen nedåt
sänkes i vattnet, hvarvid den inuti klockan
befintliga, sammanpressade luften hindrar vattnets
inträngande. Redan hos Aristoteles förekommer en
beskrifning på en apparat af detta slag. I nyare
tid användes dykareklocka första gången 1538, då
tvänne greker i Karl V:s närvaro nedstego i Tajo
vid Toledo, och derefter 1552, då några fiskare
i Venezia utförde ett liknande experiment. Under
17:de och 18:de årh. kom ifrågavarande apparat i
allmännare bruk. Samtidigt undergick den åtskilliga
förbättringar. Den engelske astronomen Halley försåg
den (1716–21) med frisk luft genom att nedsänka
luftfyllda kaggar i densamma. Äfven svensken Mårten
Triewald (d. 1747) använde denna metod samt
anbragte ett glasfönster å klockans tak. Skotten
Spalding indelade klockan i tvänne rum, af hvilka det
öfre fylldes med vatten för nedsänkningen och det
undre med komprimerad luft, som vid uppstigningen
insläpptes i det öfre, för att derifrån utdrifva
vattnet. Höjningen och sänkningen ledde han sjelf,
derigenom att han firade eller halade en talja,
inhuggen i en på bottnen hvilande tyngd. 1788
blef dykareklockan ytterligare förbättrad,
nämligen af engelsmannen Smeaton, som uppfann
ett sätt att insläppa luft medelst en tryckpump
och vattentäta slangar. Sin nuvarande form fick
dykareklockan af de engelske ingeniörerna Rennie och
Forsyth. Den förre försåg henne med hjul, vandrande
på räls, och underlättade derigenom rörelsen i
vattnet. Ifrågavarande apparat kan vara gjord af trä
eller metall. Halleys var af trä och försedd med en
blymantel, Triewalds deremot af koppar och förtent
inuti, Spaldings af trä, Smeatons och Rennies af
gjutjern, Forsyths af bleck. Smeatons var 1,34 m. (4,5
f.) lång och hög samt 0,89 m.
(3 f.) bred och vägde 2,550 kilogr. (60 ctr). Rennies
och Forsyths voro 1,88 m. (6,3 f.) långa, 1,13
m. (3,8 f.) breda och 1,58 m. (5,3 f.) höga. Fig. 1
föreställer en 1845 af Morton tillverkad klocka,
som består af gjutjern samt är 1,78 m. (6 f.) lång,
1,26 m, (4,25 f.) bred, och 2,08 m. (7 f.) hög,
väger 6,376 kilogr. (150 ctr) och
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
