Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 87-88 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsdans l. Döddans - Dödsdom - Dödsförklaring

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från skaldernas bildspråk och populära
predikanters stränga förmaningstal mot verldens
sedeslöshet. Dödsdansarna voro under medeltiden
särdeles omtyckta konstföreteelser, och smaken för
dem tilltog i synnerhet under midten af 1300-talet,
denna hemska tid, då i Europa pest och krig och andra
landsplågor skaffade döden så rika skördar (jfr
Digerdöden). – Den äldsta kända dödsdansen är en
väggmålning i




klostret Klingenthal i Klein-Basel (en serie af 40
bilder, utförda 1312). Bland andra väggmålningar
med detta ämne må nämnas den berömda dödsdansen
i Gross-Basel (en fri efterbildning af den
förstnämnda, troligen utförd mellan 1436 och 1441
samt förstörd 1805; fragment förvaras i Basels
universitetsbibliotek), vidare dödsdansmålningarna
i grafkapellet i Mariakyrkan i

Lybeck (1463), på kyrkogården vid minoritklostret
Aux innocents i Paris (från början af 1400-talet;
förstörd), i abbotskyrkan La chaise-dieu i Auvergne
(från slutet af 1400-talet) och i dominikanklostret
i Bern (från 1515–1520; förstörd). Bland dödsdansar
i tryck och handteckningar är Der doten dantz mit
figuren. Clage vnd antwort von allen staten der
welt en af de äldsta (tryckt 1459; 42 träsnitt på
22 blad). Den förekommer i flere upplagor med små
variationer af titeln. Det förnämsta arbetet af detta
slag är den verldsberömda, af H. Holbein tecknade och
af H. Lützelburger i trä skurna dödsdansen Imagines
mortis. Denna af fyratio miniaturartade träsnitt
bestående samling (se figurerna) utkom första
gången 1538, med fransk text, och har sedermera
utgifvits i en mängd upplagor och kopior. En i
ljustryck utförd efterbildning af det i Berlins
kopparstickskabinett befintliga exemplaret af den
första upplagan utgafs 1879 af Fr. Lippmann ("Der
todtentanz von Hans Holbein"). Bland tyska konstnärer,
som i senare tider komponerat dödsdansar, må nämnas
Chodowiecki (12 blad, 1792), Rethel (6 blad, 1848)
och W. v. Kaulbach (4 teckningar). Äfven i Sverige
hafva åtskilliga dödsdansar utgifvits. En sådan,
öfversatt från en dansk upplaga (som sjelf är
en öfversättning från tyskan), utkom 1777 och
innehåller 38 träsnitt, visserligen grofva, men
icke utan en viss karakter. Den har sedermera flere
gånger omtryckts under titeln Det mänskliga lifvets
obeständighet, eller samtal imellan döden och människor
af allehanda stånd. Senare hafva dödsdansar tecknats
af J. Ringdahl (Döddansen, 24 träsnitt, skurna
af Rosenstand, text af J. D. Uddman, 1850) och af
J. V. Wallander (Den sista färden eller döddansen,
24 litografier, med förklaringar af A. Blanche,
1850). Jfr Peignot, "Recherches sur les danses des
morts" (1826), Massmann, "Literatur der todtentänze"
(1840), och Wessely, "Die gestalten des todes und
des teufels in der darstellenden kunst" (1876;
"Dödens och djefvulens gestalter i den bildande
konsten", bearbetning af C. Eichhorn, 1877).
R-n.

Dödsdom, jur., dom, hvarigenom någon dömes att
mista lifvet. Enligt svensk lag skall, då någon är
tilltalad för brott, som är belagdt med dödsstraff,
underrätts dom i målet underställas hofrättens
pröfning. Likaså skall hofrätts dom angående den, som
blifvit dömd till dödsstraff, underställas konungen
(i Högsta domstolen). "Ingen får undergå dödsstraff,
förrän konungen eller, der domen blifvit af ståndrätt
fälld, högste befälhafvaren på stället förordnat,
att straffet verkställas må". Jfr Dödsstraff. J. H-r.

Dödsförklaring, jur., ett af domstol meddeladt beslut
att en försvunnen person, som ej inom viss tid låtit
höra af sig, skall anses för död. Sådan förklaring,
hvilken sökes af dem, som ega rätt till den försvunnes
egendom, i händelse han är död, meddelas i allmänhet
icke förrän tjugo år förflutit från den tid, då den
försvunne veterligen var vid lif. Har den försvunne
varit i någon särskild lifsfara, t. ex. blifvit
lifsfarligt sårad i strid eller varit ombord på
fartyg, som förlist, utan att man vet, att han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>