Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eckhart, gemenligen kallad Mäster E., tysk dominikan-munk och mystiker - Eckhart, Johann Georg von, tysk historiker och filolog - Eckhel, Joseph Hilarius, österrikisk numismatiker - Eckhof, Konrad, tysk skådespelare - Eckhout, namn på två holländska målare. Se Eeckhout. - Ecklesiark - Ecklesiastik - Ecklesiastikberedningen - Ecklesiastikdepartementet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Kristus uppnås skapelsens ändamål, Guds och
verldens lifsenhet; i honom finner menniskan sin
sanna bestämmelse förverkligad. Det kristliga
lifvets uppgift är Kristi efterföljelse, hvarigenom
menniskan blifver en ande med Kristus, ja invärtes
skall förvandlas efter hans likhet. Genom Kristi
väsensenhet med Fadern kan menniskan således komma i
förening med Guds väsende, hvilket sker fullständigt
först i ekstasen.
Med sitt djerfva nedbrytande af allt yttre, som
ställer sig mellan Gud och själen, måste E. fatta
den religiösa tron på ett väsentligen olika sätt mot
den herskande kyrkoläran. Tron är, enligt honom,
själens omedelbara hängifvenhet åt det gudomliga,
ett emottagande af och en kunskap om detsamma,
hvilka icke kunna förmedlas af någon yttre kyrklig
auktoritet. Den gudomliga kärleken söker endast efter
ett mottagligt sinne for att genast utgjuta sig i
detsamma, och frukten af denna kärlekens inverkan
är af inre art. Det yttre verket är af ingen vigt;
allt kommer an på menniskans inre sinnesriktning,
och med kraft förfäktar E. viljans oafhängighet af
alla yttre bestämningsgrunder. Sådana tankar som
t. ex. att dygden, när den fattas efter den yttre
gerningen, är svag och af ringa värde, men gudomlig,
när den tages efter meningen eller uppsåtet, och att
Gud tager viljan i gerningens ställe m. fl. d. äro
förberedande för den protestantiska läran om trons och
gerningarnas förhållande till hvarandra.
Hufvudpunkterna af E:s lära äro således
följande. Genom sin lära om Guds väsendes
sjelfgestaltning gaf han uppslag till den kristliga
filosofien; genom sina åsigter om religionsläran
såsom ett uttryck af det kristliga lifvet och
erfarenheten bidrog han att öfvervinna skolastikens
tomma och andefattiga förståndsriktning, och genom
läran om tron och dygden var han en förelöpare
för reformationens män. Dessa läror framställde
E. på tyska och fick derigenom stor betydelse
för väckandet af det tyska folkets religiösa
frihetssträfvande. – Deruti felade E., att han
(i kampen mot sin tids ytlighet) förbisåg det
yttres sanna betydelse, att han på mystiskt sätt
ville söka Gud utom och öfver uppenbarelsen samt
att han ansåg den Heliga skrift och folkens yttre
historiska lif endast såsom genomgångsformer för det
gudomliga väsendets utveckling i menskligheten. –
Bland E:s många lärjungar äro Tauler och Suso
de förnämste. Många predikningar, traktater och
s. k. "språk" jämte en samling frågor och svar,
hvilken tillskrifves E. såsom författare, qvarstå
som vittnen om hans storslagna spekulation,
djupa innerlighet och kraftiga vältalighet.
G. O. L.
Eckhart, Johann Georg von (före adlandet Eccard),
tysk historiker och filolog, f. 1664, var
1694–1706 Leibniz behjelplig vid dennes historiska
arbeten samt blef 1706 professor i historia i
Helmstädt, 1714 hannoveransk historiograf och 1716
kongl. bibliotekarie i Hannover. 1719 adlades han
af kejsar Karl VI. Af ekonomiskt obestånd och andra
orsaker drefs han 1723 att rymma från Hannover. 1724
öfvergick han till den katolska läran, och s. å. blef
han historiograf och geheimeråd hos furstbiskopen af
Würzburg. Död 1730. – Jämte Mascow och Leibniz
"står E. på tröskeln till den nyare tyska
historieskrifningen". Hans förnämsta historiska
verk är Commentarii de rebus Franciae orientalis
et episcopatus wirceburgensis (1729, ofulländadt).
Dessutom författade han Historia studii
etymologici linguae germanicae (1711) och utgaf en
mängd källskrifter rörande Tysklands äldre historia.
Eckhel, Joseph Hilarius, österrikisk
numismatiker, f. 1737, d. 1798 som professor i
arkeologi och numismatik i Wien samt direktor
vid kejserl. myntkabinettet derstädes, utgaf
bl. a. Doctrina numorum veterum (1792–98), ett
förträffligt arbete i myntkunskap.
Eckhof, Konrad, tysk skådespelare, f. 1720 i Hamburg,
d. 1778 som musikdirigent vid hofteatern i Gotha,
var den egentlige skaparen af den moderna tyska
skådespelarekonsten. Hans förmåga var lika stor i det
tragiska som i det komiska, och hans mimik berömmes
såsom oöfverträftlig.
Eckhout [-haut], namn på två holländska målare. Se
Eeckhout.
Ecklesiark (Grek. ekklesiarches, af ekklesia,
kyrka, och archein, herska, stå i spetsen för),
kyrkoföreståndare; i den grekisk-katolska kyrkan
benämning på den person, som har uppsigten öfver
kyrkorna och gudstjenstens upprätthållande. Jfr
Ecclesia.
Ecklesiastik (af Grek. ekklesia, kyrka), kyrklig,
till kyrkoförvaltningen hörande, t. ex. ecklesiastik
tjensteman, ecklesiastikärende.
Ecklesiastikberedningen, ett 1786 inrättadt och 1818
upphäfdt ämbetsverk för handläggning och föredragande,
af presterliga befordringsärenden. (Se nästa art.)
Ecklesiastikdepartementet, ett af de sju departement,
i hvilka den svenska statsförvaltningen är
delad. Genom detta departement beredas och föredragas
– enl. k. stadgan d. 16 Maj 1840 och k. instruktion
d. 7 Juni 1878 – frågor om kyrkoväsendet,
prestämbetets utöfning, presterskapets
och kyrkobetjeningens löningsrättigheter
och tjensteårsberäkningar samt om extra nådår,
vidare ärenden rörande stiftelser och anstalter för
vetenskaperna, allmänna uppfostran och undervisningen
(undervisningsanstalter, som afse krigsbildningen
och näringarna, med undantag af de tekniska
läroverken, höra icke dit), vitterhet och skön konst,
medicinalväsendet och allmänna helsovården, allmänna
fattigvården och milda stiftelser samt slutligen
frågor om Riksarkivet, offentliga bibliotek, museer
och myntkabinett. I samråd med departementets chef
beredas vidare frågor om stiftande, upphäfvande,
ändring och förklaring af kyrkolag. Ärendena
föredragas, inför konungen i statsrådet, af
departementets chef, som alltid är statsråd och
officielt bär titeln "statsrådet och chefen för
Ecklesiastikdepartementet", men i dagligt tal
oftast benämnes ecklesiastikminister. Departementets
kansli, före 1878 kalladt Ecklesiastikdepartementets
expedition, är fördeladt på fyra byråer: en för
folkundervisningen, en för den högre undervisningen,
en för helso- och fattig-vårdsärenden m. m. och en
för kyrkoärenden. Kansliet består f. n. (1880)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
