Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eda - Edam - Edda - Edda, sjöv. Se Bakström. - Eddelien, Matthias Heinrich Elias, dansk målare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkr. 1656 och gjorde ofta tjenst under krigen
mot Danmark-Norge.
Edam, stad i nederländska prov. Nordholland,
nära Zuydersee. Omkr. 5,000 innev.
Skeppsbyggeri. E. är i synnerhet bekant för den
sötmjölksost, den s. k. Edam-osten, som
tillverkas i de närbelägna byarna Hoorn och
Alkmaar.
Edda, gemensamt namn för tvänne af
norrönaliteraturens vigtigaste samlingsverk, med sins
emellan ganska olikartadt innehåll. Det ena af
dessa kallas den äldre eddan, den poetiska
eddan eller Sæmunds edda, till åtskilnad
från den yngre eddan, som också kallas den
prosaiska eddan eller Snorres edda.
Egentligen tillkommer namnet edda endast det
sistnämnda arbetet; men de anförda benämningarna
äro numera så häfdvunna, att en förändring
endast skulle medföra oreda.
1. Den äldre eddan innehåller en samling sånger
om vår hedna forntids gudar och hjeltar
samt utgör den ojämförligt vigtigaste källan för
kunskapen såväl om våra förfäders gudatro och
verldsåskådning som om deras hjeltesaga. Alla
sångerna äro affattade i en eller annan art af
det urgamla versmålet fornyrdalag. De äro
alster af en folkdiktning, som icke har att
uppvisa några författarenamn och hvilken genom sin
enkelhet väsentligen skiljer sig från en senare
tids mera konstmässiga skaldeqväden, ehuru klyftan
mellan dessa diktarter ingalunda får tänkas
så djup, att ej många gemensamma drag och
förmedlande öfvergångar finnas. Sænmunds-eddan
utgör icke något afslutadt helt med likartadt
innehåll, utan omfattar dikter af mycket olika
ålder och skaplynne. Man trodde fordom, att
den berömde islänningen Sæmund frode (d. v.
s. den vise) åvägabragt samlingen af dessa sånger,
hvilken fått sitt namn efter honom; men
nyare undersökningar göra sannolikt, att denna
samling kom till stånd, på Island, först under
förra hälften af 13:de årh. Till grund för
eddasångernas text ligger hufvudsakligen en enda
gammal handskrift, från slutet af nyssnämnda
århundrade (nu förvarad i Köpenhamn). Då
emellertid sångerna under mycket lång tid
fortplantats genom muntlig tradition, bidraga de
nämnda tidsbestämmelserna föga till lösningen af
den vigtigare och svårare frågan om tiden för
dikternas tillkomst – ett spörsmål, som af olika
forskare blifvit besvaradt på mycket olika sätt.
Några hafva ansett, att åtminstone de äldre
qvädena härröra från 5:te årh. e. Kr. eller gå
ännu längre tillbaka, hvaremot andra förmena,
att de uppkommo först långt in i kristna
tiden. Det rättaste torde vara att – en och annan
senare interpolation frånräknad – förlägga dem
till hedendomens sista århundraden, med
antagande af en ganska stor tidsskilnad mellan
diktsamlingens äldsta och yngsta qväden. Sångerna
indelas vanligen i guda- och hjeltesånger. Af
det förra slaget må nämnas Valans spådom
(Völuspá), en dunkel, men högstämd dikt, som
i stora drag skildrar hela verldsutvecklingen från
början till slut, Vaftrudnesmål (Vafþrúðnismál),
Odens visdomstäflan med jätten Vaftrudne,
och Loketrätan eller Äges gästabud
(Lokasenna eller OEgisdrekka), Lokes träta med gudarna
vid ett gästabud hos Äge. Till gudasångerna
plägar äfven räknas Den Höges sång (Hávamál),
en gnomisk dikt, som kan sägas innehålla de gamles
sedelära, äfvensom de från andra handskrifter
hemtade Rigsmål (Rígsmál) och
Hyndlusången (Hyndluljóð), dikter af genealogiskt
innehåll, skildrande menniskoslägtets förgrening i
olika stånd o. s. v. – Hjeltesångerna börja med
ett ensamt stående qväde om den konstfärdige
Valund (Völundr), hvarefter följa tre sånger,
som tillhöra sagokretsen om Helge. Alla de
öfriga hjeltesångerna besjunga valsungars och
niflungars öden. Hufvudpersonen i dessa
skildringar är hjelten Sigurd Fåfnesbane. – Såsom
ett bihang till edda-qvädena upptages vanligen
Solsången (Sólarljóð), en märkvärdig dikt från
öfvergångsskedet mellan den hedna och den
kristna tiden. Sæmunds edda utgafs 1787–1828
i tre stora qvartband af Arne-Magneanska
kommissionen i Köpenhamn, till hvars text
åtskilliga äldre upplagor ansluta sig. Den bästa
kritiska upplagan utgafs 1867 af S. Bugge. Goda
handupplagor äro utgifna af H. Lüning (1859),
S. Grundtvig (1874) och K. Hildebrand (1876)
m. fl. Till svenska äro sångerna öfverflyttade
af A. A. Afzelius (1818) och P. A. Gödecke
(1877). Bland utländska öfversättningar må
nämnas: danska af Finn Magnusen, H. G. Möller
och F. Winkel Horn, tyska af K. Simrock och
B. Wenzel samt den engelska af B. Thorpe.
2. Den yngre eddan är en lärd poetik, som
afser att meddela skaldekonstens utöfvare nödig
kännedom såväl om de gamla myterna och de
derpå grundade samt i fornskandisk poesi mycket
använda omskrifningarna (s. k. kenningar)
som ock om de olika versslagen. Den mytiska
afdelningen af skriften inledes med Gylfaginning,
som under form af ett samtal, hvari konung
Gylfe är en af deltagarna, meddelar en
öfversigt af den gamla gudaläran. Derefter följa
Brages samtal (Bragaræður), Brages
berättelser om åtskilliga myter, bl. a. myten om
skaldekonstens upphof, och derigenom vinnes en
öfvergång till Skáldskaparmál, framställningen
af skaldernas uttryck och omskrifningar, samt till
Háttatal, eller versarternas uppräkning. Att
Snorre Sturlasson sjelf författat vissa delar af
denna bok och i en samling inneslutit det hela
synes otvifvelaktigt och styrkes af utsagor från
gamla tider. Till den yngre eddan fogas
vanligen såsom bihang några äldre grammatiska
afhandlingar af olika författare. Denna edda
utgafs 1848–52 på ett förtjenstfullt sätt af
Arne-Magneanska kommissionen i Köpenhamn. En
svensk öfversättning utgafs 1819 af A. J.
Cnattingius.
Th. W.
Edda, sjöv. Se Bakström.
Eddelien, Matthias Heinrich Elias, dansk
målare, f. i Greifswald 1803, d. 1852, genomgick
konstakademien i Köpenhamn, fick 1839
dess stora resestipendium och blef 1844 agré
vid densamma. Utsmyckningen af Kristian IV:s
kapell i Roskilde domkyrka – hvilket arbete
vittnar om hans fina färgsinne – var E:s
förnämsta verk. Han fullbordade likväl ej mer än
takmålningen (fresk).
Ph. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
