Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edlund, Erik, vetenskapsman, fysiker - Edmund - Edmund I - Edmund II Jernsida - Edom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Qvantitativ bestämning af värmefenomener, som
uppkomma vid metallers volymförändring (ibid. 1865)
samt Undersökning om galvaniska induktionsströmmars
värmeutveckling o. s. v. (ibid. 1864), hvilka
nära beröra den mekaniska värmeteorien. Derefter
sysselsatte han sig med undersökningar rörande
en ny elektromotorisk kraft, som han upptäckt i den
galvaniska ljusbågen och i den elektriska gnistan,
samt offentliggjorde om det s. k. "Peltierska
fenomenet" flere uppsatser i Öfvers. af Vet.-akad:s
Förhandl. 1867, 1868 och 1869. Bägge dessa
undersökningar, i synnerhet den senare, ledde,
till mycket vigtiga slutsatser (ibid. 1870),
bland hvilka må nämnas en omställning af den
kontakt-elektromotoriska serien för metallerna till
öfverensstämmelse med den termo-elektromotoriska,
till följd hvaraf dessa elektromotoriska krafter
böra anses vara desamma, endast med den skilnaden
att de äro bragta till verksamhet på olika sätt.
1870 inträdde E:s rent vetenskapliga verksamhet i
ett nytt skede. Genom sina omfattande forskningar
på elektricitetslärans område hade han kommit
till en utvecklingspunkt, som icke vidare tillät
honom att ansluta sig till de allmänt gällande
åsigterna. Sålunda blef han skapare af en ny teori
för de elektriska fenomenen, hvilken lämpligast
kan kallas den elektriska eterteorien. Denna finnes
fullständigt framställd i afhandlingen Théorie des
phénomènes électriques (Vet.-akad:s Handl. 1875). På
ett enkelt och tydligt sätt visar E. i detta arbete,
att de elektriska företeelserna kunna förklaras
genom förtätningar och förtunningar samt genom
translatoriska rörelser i ett enda fint elastiskt
medium – som ej gerna kan vara något annat än
etern –, i hvilket ljuset och värmet fortplantas
såsom vågrörelser. I detta arbete framstår
hans forskningsförmåga i sitt rätta ljus. Med
åsidosättande af alla komplicerade och mer eller
mindre konstlade förklaringssätt visar E., i det han
häfdar grundsatsen "det enkla är det förnuftiga",
genom en rad af skarpsinniga slutledningar, att
de dittills så svårutredda elektriska fenomenen
utgöras, eller åtminstone kunna utgöras, af de
ofvannämnda förändringarna i etern. Hans teori har
ledt till flere delvis oväntade, men af erfarenheten
bekräftade konsekvenser, t. ex. det galvaniska
ledningsmotståndets beroende af strömstyrkan och
vissa i rotation försatta isolatorers magnetiserande
förmåga. Synnerligen träffande förklaras den
unipolära induktionen (smärre afhandl. 1875 och
1878 dels i Vet.-akad:s Öfversigt, dels i dess
Handl.), som utgjort en svår stötesten för äldre
teorier. Under de senaste åren hafva E:s arbeten
varit egnade åt den experimentella bekräftelsen
af ofvannämnda följder, äfvensom åt bemötandet af
invändningar mot nämnda teori. En förklaring af
orsakerna till luftelektriciteten och (åtminstone
delvis) polarljusets geografiska utbredning äro några
bland de följder, som teorien medfört. (Vet.-akad:s
Handl. 1878). – 1876 offentliggjorde E. en vigtig
undersökning af värmefenomenen i den galvaniska
stapeln (ibid. 1876). Denna undersökning visar, att
ifrågavarande ganska invecklade företeelser på ett
enkelt sätt
förklaras, om man utgår från det antagandet att den
elektromotoriska kraften förbrukar värme i stapeln
och frambringar värme i ledaren. På detta sätt
vederlägges det vigtigaste inkast, som gjorts mot
kontakt-teorien inom galvanismen, nämligen det att
den elektromotoriska kraften uppstår af intet.
1856 inlemnade E. till Vetenskapsakademien ett
förslag till meteorologiska observationers anställande
i Sverige efter en naturvetenskapligt utförd plan,
och 1858 upprättades ett nät af meteorologiska
observationsstationer, hvilka stodo under hans ledning
till 1873, då den meteorologiska centralanstalten
upprättades. Frukterna af denna hans verksamhet
äro redaktionen af fjorton band meteorologiska
iakttagelser och afhandlingen Bidrag till kännedomen
om Sveriges klimat (Vet.-akad:s Handl. 1875). Dessutom
har han utgifvit Om isbildningen i hafvet
(Öfversigt af Vet.-akad:s Förhandl. 1863; äfven
särskildt utgifven) samt Om naturkrafternas
vexelverkan o. s. v., hvarjämte han redigerat
flere band "årsberättelser" m. m. De flesta af E:s
vetenskapliga arbeten äro publicerade på tyska, och en
stor del derifrån öfversatta på engelska och franska.
S. L.
Edmund (Eadmund), den siste konungen af Östangeln,
f. 840, besteg tronen 855, blef 870 tillfångatagen
af danskarna, derför att han ej ville afsvärja sin
kristna tro, samt bands vid ett träd, genomborrades af
spjut och halshöggs. Sedermera betraktades han såsom
martyr och helgon. Hans bild strålade i de målade
fönstren i hvarje kyrka längs Englands östra kust,
och ett kloster, S:t Edmundsbury, upprättades på den
plats, der hans hufvud lär hafva påträffats.
Edmund (Eadmund) I, konung i Mercia och Wessex, konung
Edvard d. äldres son, var född 922 och kom 941 på
tronen, efter sin broder Ethelstan. Han måste afträda
ett stycke af sitt land till Northumbrias upproriske
innevånare och de med dem förbundne danskarna, men
återtog det sedermera och underkufvade dessutom det
britiska Cumberland. E. mördades d. 26 Maj 946 i
Gloucester, af en fredlös.
Edmund (Eadmund) II Jernsida (Ironside),
angel-sachsisk konung, Ethelreds son, f. 989,
utropades i April 1016 af Londons borgare till konung
och erkändes s. å. som sådan äfven i Wessex, men
måste strida med Knut den store om kronan, blef af
denne slagen i flere drabbningar, sist vid Assandun
(Ashdown) i Essex, ingick derefter förlikning med
sin besegrare och fick som konungarike behålla landet
söder om Thames jämte Östangeln och Essex. Han dog
redan d. 30 Nov. s. å. "Jernsida" kallades han för
sitt mod och sin stora kroppsstyrka.
Edom ("röd"). 1. Tillnamn på Esau, hvilken erhöll
detsamma med anledning af sin rödbruna hudfärg eller
för den "röda rätt" han begärde af sin broder,
Jakob, (1 Moseb. 25: 30.) Efter honom kallades
hans efterkommande edom, Edoms söner, edomiter
eller iduméer. – 2. E. l. Iduméen (Lat. Idumaea),
Edomiternas land, sträckte sig från södra änden af
Döda hafvet till Elanitiska viken, på ömse sidor om
en bred, sandig dalgång, Vadi el-Arabah, och yar ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
