Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eggmühl - Egg-shells - Eggstersteine, en klippgrupp i Lippe-Det-mold. Se Externsteine. - Eggvena - Egid - Egidio di Colonna - Egil - Egil Ragnarsson, länsman på Bornholm. Se Blod-Egil. - Egil Skallagrimsson - Egilsson, Sveinbjörn, isländsk skolman, språkforskare och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eggmühl l. Eckmühl, en söder om Regensburg (i
Bajern) liggande by, vid hvilken fransmännen d. 22
April 1809 vunno en seger öfver österrikarna. Napoleon
hade d. 20 och 21 s. m. vid Abensberg och Landshut
slagit österrikarnas venstra flygel och derigenom
skilt den österrikiska hären i två delar. Samtidigt
hade Davoust vid E., med skenbara anfall, uppehållit
österrikarnas hufvudstyrka, under ärkehertig
Karl. Den 22 s. m. beslöt dock ärkehertigen att
kasta Davoust undan, men började så sent utföra sina
anfallsdispositioner, att Napoleon, som från Landshut
vändt sig mot norr, hann komma till sin fältherres
understöd. Den förenade franska hären gick derefter
till anfall, och ärkehertigen afskars från sin genaste
förbindelse med Wien. Davoust blef efter detta slag
furste af Eggmühl. W. G. B.
Egg-shells [-själls], Eng., "äggskal", ett slags
kinesiskt och japanskt porslin af ovanlig tunnhet
och genomskinlighet.
Eggstersteine, en klippgrupp i Lippe-Detmold. Se
Externsteine.
Eggvena, socken i Vestergötland, Elfsborgs län,
Kullings härad. Arealen 1,926 hekt. (3,902 tnld). 559
innev. (1879). Annex till Herrljunga, Skara stift,
Kullings eller Gäsene kontrakt.
Egid (Grek. aigis), Grek. och Rom. mytol.,
"stormskölden", Jupiters (Zevs’) och Minervas
(Athenes) sköld; skydd, beskärm, skyddsvärn. Jfr
Athene.
Egidio di Colonna (l. Egidius Romanus),
medeltidsteolog. Se AEgidius a Columnis.
Egil, kallad Tunnadolgi ("Tunnes fiende"), Ane den
gamles tionde son, Svea-konung af Ynglinga-ätten,
var okrigisk liksom fadern. Han måste fly ur riket
till följd af ett uppror, som framkallades mot honom
af trälen Tunne, hvilken af Ane blifvit upphöjd
till skattvårdare, men af E. åter nedflyttats
bland trälarna. Mot löfte om skatt fick E. hjelp
af danske konungen Frode, och derefter besegrade
han Tunne. Sedermera skickade han, berättar Snorre,
hvart halfår goda och stora gåfvor till Frode, men
gaf aldrig danerna någon skatt. E. blef på en jagt
ihjelstångad af en tjur, som han sårat.
Egil Ragnarsson, länsman på Bornholm. Se Blod-Egil.
Egil Skallagrimsson (Egill Skallagrimsson),
en af Islands mest frejdade skalder och krigare,
sonson till den ryktbare Qväll-Ulf och son till
Skallagrim, föddes omkr. 900. Fädernas skaldehåg
och dådlust gingo i arf på E. och yppade sig redan
i hans barnaår. Tidigt gick han till sjös och vann
ett stort namn som viking. Jämte sin broder Torolf
tjenade han en tid konung Athelstan i England, men
begaf sig efter broderns död först hem och sedan till
Norge. Der framställde han kraf på ett stort arf, och
när Erik Blodyx (930–34), som då var Norges konung,
samt dennes gemål, Gunhild, hindrade honom att komma
åt arfvet, fäste han deras namn på nidstänger och
slog ihjel deras son Ragnvald. Sedan bodde han en tid
å fädernegården Borg på Island, men han hade ingen ro
i land och gaf sig för den skull å nyo till sjös. Han
led skeppsbrott vid kusten af Northumberland och föll
i händerna
på Erik Blodyx. Denne, som fördrifvits från Norge,
hade nämligen fått ett litet rike i denna del af
England. E. dömdes till döden, men räddade sitt lif
genom att, natten före afrättningsdagen, dikta
en sång till Eriks ära, Höfuðlausn ("lösen för
hufvudet"), ett mästerstycke i formelt afseende
(öfvers. och förkl. af P. Sörensson, 1868). Sedan
vistades E. än på Island, än i Norge. Mod och
klokhet, girighet och grymhet voro de bjerta
färgerna i hans karakters väfnad. Sång bar han
alltid på sina läppar. Om sin drunknade son qvad
han en härlig dråpa, Sonartorrek ("sonförlusten";
fri öfvers. af A. U. Bååth, under titeln "Ägil
Skallagrimssons kvad vid sonen Bödvars död", i
"Dikter", 1879), och gaf ett rörande uttryck af
smärtan öfver sin ungdomsvän Arinbjörns död i sången
Arinbjarnardrápa (öfvers. och förkl. af K. S. Björlin,
1864). På sin ålderdom blef han blind och dog
på 990-talet. – E:s skiftande lif är skildradt i
"Egla" (Eigla) l. "Egils saga Skallagrimssonar"
(utg. af Arne-Magneanska kommissionen 1809 och
i dansk öfvers. af N. M. Petersen i "Historiske
fortällinger om isländernes färd hjemme og ude",
1862). J. Th. W.
Egilsson, Sveinbjörn, isländsk skolman, språkforskare
och skald, föddes i byn Njardvik på Island d. 24
Febr. 1791. En stor del af sin ungdom tillbragte
han i Köpenhamn, der han blef student 1815 och
teol. kandidat 1819. Sistnämnda år blef han
adjunkt vid Bessastads skola på Island, hvilken
1846 flyttades till Reykiavik, då E. blef dess
rektor. Under sin vistelse i Danmarks hufvudstad
var E. (1816) en bland stiftarna af "Hið islenzka
bókmentafèlag" (Isländska literatursällskapet), och
längre fram (1825) medverkade han vid stiftelsen
af "Det kongelige nordiske oldskriftselskab" samt
hade en betydande andel i dessa båda samfunds
literära företag, t. ex. i det förras upplaga
af "Sturlúnga saga" (1817–20) och i det senares
upplaga af "Konungasagorna" ("Fornmannasögur", 12 bd,
1825–37), af hvilka senare han derjämte utförde en
latinsk öfversättning: "Scripta historica islandorum"
(1825–46). E. skref äfven största delen af de latinska
öfversättningarna och noterna till skaldeverserna i
samlingarna "Antiquitates americanae (om Grönland och
Vinland, 1837) och "Antiquités russes et orientales"
(om nordboarnas färder i österväg, 1850–53) samt har
stor förtjenst om utgifvandet af den Arne-Magneanska
upplagan af Snorres Edda (1848–52). I skolprogrammen
offentliggjorde han samtidigt en mängd gamla isländska
qväden och utgaf "Snorres Edda" i en förträfflig
handupplaga (1848–49). Skaldeqvädenas egendomliga
poetiska stil var emellertid hans älsklingsämne
som forskare. En mängd speciella undersökningar
på detta område ledde honom till utförandet af det
epokgörande verket Lexicon poeticum antiquae linguae
septentrionalis, en mycket utförlig ordbok öfver det
poetiska språket, hvilken (efter hans död) utgafs af
"Oldskriftselskabet" (1854–60). E. var tillika en god
skald. Särskildt vittna flere tillfällighetsdikter om
hans poetiska gåfvor. Ännu mera betydande äro likväl
hans öfversättningar af Odyssén ("Odysseifskvæði",
fullständig upplaga 1854) och förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
