Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 211-212 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egoutbyte - Egressy, Gabriel, ungersk skådespelare - Egrett (Fr. aigrette), ett slags prydnad. Se Aigrette - Egrettan l. Ägrettan (af Fr. aigrette, fjäderbuske), äfven kallad Egretthägern, Silfverhägern eller Hvita hägern - Egripo - Egrotera (af Lat. ægrotare), vara sjuk - Egypten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eller vinna annan bekvämlighet för odling, häfd e. d.
E. P.

Egressy [-eschi], Gabriel, ungersk skådespelare,
f. 1810, anställdes 1837 vid nationalteatern i
Pest och vann stor ryktbarhet som framställare af
Shakspeareska roler. Under revolutionen 1848–49,
i hvilken han var en framstående deltagare, rasade
han på de franske skräckmännens sätt. Död 1866.

Egrett (Fr. aigrette), ett slags prydnad. Se
Aigrette.

Egrettan l. Ägrettan (af Fr. aigrette,
fjäderbuske), äfven kallad Egretthägern, Silfverhägern eller
Hvita hägern, Ardea alba, zool.,



en till hägrarnas slägte hörande art, som är rent
hvit, med brunsvart, vid roten gul näbb, mycket
förlängda framhals- och skulderfjädrar, en
liten fjäderbuske på hufvudet och smutsigt
rödgulbruna ben. Den uppnår en längd af något
öfver 1 m. (3,3 f.). Sitt bo tillreder den på
trädgrenar eller bland vassrör och lägger deruti
3–4 blekblågröna ägg. I Sverige har den endast
tillfälligtvis anträffats i Skåne, Östergötland,
Södermanland och Vestmanland. Sitt egentliga hem
har egrettan i sydöstra Europa, mellersta Asien
och norra Afrika. Den lemnar dyrbara fjädrar.
J. G. T.

Egripo, det nygrekiska namnet på ön Eubea, staden
Chalcis och smalaste delen af det sund, som skiljer
Eubea från fastlandet.

Egrotera (af Lat. aegrotare), vara sjuk.

Egypten (Grek. Aigyptos, Lat. Aegyptus, Arab. Masr)
i egentlig mening kallas nedre Nil-dalen, från
Assuan till Medelhafvet, jämte kringliggande
öckenland. Namnet är sannolikt en omskrifning af
det fornegyptiska Hakaptah ("Ptahs helgedom"),
som ursprungligen var staden Memfis’ heliga namn,
men i en senare tid lär hafva blifvit öfverfördt på
landet. Egypterna sjelfva kallade sitt land Kamt
(hierogl.) och Kemi l. Chemi (Kopt.), "den svarta
jorden", med anspelning på den af floden uppslammade,
för sin alstringskraft beryktade gråsvarta gyttjan. I
motsats dertill betecknades följdriktigt öcknen såsom
"den röda jorden". Namnet Chemi sammanställes
ofta med den hebreiska folktaflans Cham, Noachs
tredje son – särskildt i den poetiska beteckningen
af E. såsom "Chams land". I den bibliska urkunden
angifves dock Chams son Misrajim såsom stamfader
för egypterna. Dessa kallade sitt land äfven Ta-ui,
"de två landen". Från det grekiska Aigyptos härledas
orden "kopter" och "koptisk" – uttryck som i våra
dagar nyttjas om de gamle
egypternas ättlingar. Med E. i vidsträcktare mening
förstås den egyptiska staten, d. v. s. E. och dess
biland: Nubien, Sudan, Darfur och eqvatorialområdena.

Läge, storlek, gränser och naturbeskaffenhet.
E. uti egentlig mening upptager nordöstra
hörnet af Afrika och sträcker sig från 31° 35’
till 24° 5’ n. br. och från 22° 50’ till 34°
40’ ö. l. (fr. Greenw.). I n. sköljes kusten
af Medelhafvet, och i ö. af Röda hafvet, mellan
hvilka näset vid Suez bildar skiljemuren; i v. går
gränsen genom Libyska öcknen i en lång båge, som mot
s. sammandrager sig, och sydgränsen tecknas ungefär af
en rät linie i v. n. v.–ö. s. ö., genom den punkt,
der första katarakten bryter sig, d. v. s. vid
24°. Landet är en ödslig, mot v. och n. sluttande
platå, hvari Nilens dalgång äfvensom de vestligare
liggande oaserna och de åt öster löpande "vadis"
(dalarna) bilda urholkningar. Ytinnehållet, hvilket
till följd af E:s obestämda öckengräns icke kan exakt
uppgifvas, beräknades af den egyptiska generalstaben
1878 till 1,021,354 qv.-kilom. (18,550 qv.-mil),
hvaraf odlad eller på annat sätt använd mark 24,197
qv.-kilom. (439,5 qv.-mil). Den odlingsbara jorden
beräknas utgöra 29,400. qv.-kilom. (534 qv.-mil). E. i
vidsträckt mening upptager ett ytinnehåll af 2,722,354
qv.-kilom. (49,443,4 qv.-mil).

Sammanklämd mellan granit- och basaltklippor,
överskrider Nilen E:s gräns vid Assuan, hvarest den
bildar första katarakten. Ända ned till Kairo flyter
floden fram emellan låga höjdsträckningar: i ö. den
arabiska och i v. den libyska. Dalen är på denna
sträcka synnerligen smal: på de bredaste ställena
knappt 25 kilom. (3,3 mil) och i det smalaste passet
(vid Djebel Selseleh) mindre än 200 m. (670 f.). Med
den 30:de breddgraden vidtager Nedre E., hvilket af
grekerna (på grund af likheten med fjerde bokstafven
i deras alfabet) kallades Delta, och der börjar dalen
märkbart vidgas. Den libyska höjdsträckningen utsänder
sina armar mot n. v. till Medelhafvet, och Mokattam
sina mot n. ö. till Röda hafvet. På ömse sidor om de
höjdsträckningar, hvilka omsluta Nil-dalen och hvilkas
största höjd (vid Thebe) ej torde öfverstiga 390
m. (1,300 f.), ligger den af sand, kisel och stenbrott
öfversållade öckenplatån. Dennas östra hälft stiger
småningom, i samma mån man nalkas hafvet, samt är der
och hvar genomskuren af dalar ("vadis"), bland hvilka
Hamamat, som sträcker sig från Kene till Koseir, är
historiskt märkvärdig. På den östra flodstranden fans
i forntiden en mängd stenbrott och grufvor, ur hvilka
– såsom de hieroglyfiska inskrifterna på platsen
omförmäla – guld, koppar, bly, svafvel, alabaster,
porfyr, smaragd och turkos upphemtades. Bortom den,
något lägre, vestra höjdsträckningen ligga, i linie
från norr till söder, de palmklädda, djupa dalar, som
äro bekanta under namnet oaser och af hvilka de flesta
voro bebyggda redan i forntiden. De förnämsta bland
dem äro den inre oasen (Vah-ed-dachle) och den något
öster om denna liggande stora oasen (Vah-el-charge),
bägge i vestlig riktning från Kene, samt Siva,
i forntiden säte för en Amons-kult, som gynnades
äfven af grekerna. Till oaserna räknas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>