Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrenstéen, Edvard, statsman, kungligt råd - Ehrenstrahl, David Klöcker, historiemålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hofråd 1665 och till kansliråd 1671. Jämte Per Sparre
och Klas Tott afgick han 1673 som e. o. ambassadör
till England och Holland för att medla mellan
dessa stridande makter, men återvände 1675 med
oförrättadt ärende. E. hade 1674 blifvit utnämnd
till hofkansler, och 1680 befordrades han till
president i Wismarska tribunalet, men öfvertog ej
sistnämnda befattning. På riksdagarna verkade han
för enväldets införande och för genomdrifvandet
af stränga reduktionsåtgärder. 1683 blef han
kungligt råd och kansliråd. Som sådan tillhörde han
det österrikiska partiet. Död i Stockholm d. 30
Juli 1686. E. författade bl. a. Responsio ad duo
scripta danica (1657), Sambtaal . . . uthöfver
närvarande conjuncturers tillstånd och Bevis
emot adelens rättighet öfver skattegods (1769).
A. B. B.
Ehrenstrahl, David Klöcker, historiemålare, föddes
i Hamburg d. 23 Sept. 1629 och hette då samt skref
sig äfven senare Klöker. Redan i sin barndom
röjde han stor håg för teckning. 1646 ingick han
i svenska kansliet (emedan han lärt sig skrifva en
förträfflig stil) och var närvarande vid afslutandet
af westfaliska freden (1648). I Osnabrück sysselsatte
han sig, när tillfälle unnades honom, med ritning
och tog slutligen några veckors undervisning i
måleri af en ämbetsmålare derstädes. För att söka
verklig underbyggnad i konsten begaf han sig, efter
fredsslutet, till Amsterdam, der han i sin landsman
djurmålaren Juriaen Jacobsz (f. 1610, d. 1664) för
en kort tid fann en välvillig och ganska skicklig
lärare. Efter hvad det uppgifves, blef han dock redan
1651 af någon hög herre kallad till Sverige. Visst är,
att en tafla, framställande lekande barn, samt Karl
Gustaf Wrangels stora ryttarebild, båda på Sko, bära
hans namn jämte årtalen 1651 och 1652. Dessa bilder
äro de äldsta man känner af hans hand. I den senare
visar sig E. (Klöker) såsom en tämligen god tecknare,
om ock i hästen ännu råder en viss stelhet. Koloriten
är deremot, så vidt den kan bedömas efter taflornas
nuvarande skick, tämligen tung och mörk, mest stötande
i brunt. Wrangels bild stacks i koppar af den berömde
Jer. Falck 1655, hvilket bevisar, att den då ansågs
såsom ett värdefullt arbete. E. hade också den lyckan
att genast finna en gynnarinna i den konstälskande
drottning Maria Eleonora, som tog honom i sin tjenst,
till en början på ett år (1653), och för hennes
räkning fick han göra flere resor i Sverige. Enligt
uppgift var det likaledes hon, som bekostade den
studieresa E. vid denna tid (troligen redan 1654)
företog till Tyskland och Italien. Han begaf sig först
till Venezia, der han i två år fråssade i studiet af
den venezianska skolans härliga kolorit, och sedan
till Rom, hvarest hans första arbeten blefvo så väl
anskrifna, att en kardinal lät E. vistas i hans hus
under de fem år han uppehöll sig der. Under ledning
af den då mycket berömde, ehuru ma-nierade, Pietro
Berettini (da Cortona) gjorde E. snabba framsteg och
studerade bevisligen jämväl andra mästares arbeten
samt använde öfver hufvud sin tid väl. Hans anseende
steg så högt, att Karl X Gustaf redan i Dec. 1659
genom en skrifvelse uppmanade honom att skyndsamt
återvända till Sverige för att der mottaga en förmånlig
anställning vid hofstaten. Förmodligen var det
konungens snart derpå inträffade död, som gaf
E. anledning att förlänga sin vistelse i Rom, der just
vid denna tid hans färgkonst och sammansättningsgåfva
nådde sin fulländning.
På kallelse af förmyndarestyrelsen och efter att
hafva besökt Frankrikes samt Englands hof, hvarest
hans konst vann allmänt bifall, kom E. ändtligen under
senare delen af år 1661 hem till Sverige och fann der
det gynsammaste tillfälle att utveckla sitt snilles
rikedom. Den korta blomstring på alla konstområden,
som utmärkte de sista åren af Kristinas regering,
hade alltför snart försvunnit med drottningen sjelf,
och de konstnärer, hvilka af henne inkallats, hade
nästan genast efter hennes tronafsägelse åter lemnat
landet. Inom det högre måleriet fans ingen, som kunde
göra E. främsta rummet stridigt. De qvarlefvor af
tysk konterfejarekonst, som då för tiden funnos, veko
som skuggor för hans kraftiga, bländande pensel, och
ett par holländska konstnärer, hvilka ännu voro qvar,
synas ej häller hafva egt så stort anseende, att det
i någon mån kunde bestå mot E:s snille. Dertill kom,
att de svenske stormännens begär efter prakt och
deras förmåga att utveckla denna gått framåt med
jättesteg sedan trettioåriga krigets dagar. E. var
rätte mannen att ställa dessa fordringar till freds
genom sin på samma gång storståtliga och fruktbara
konstnärlighet. Också steg han hastigt i anseende
och samhällsställning. Han kallades till konungens
"hofkonterfejare" d. 17 Dec. 1661 och ingick ett par
år derefter ett rikt gifte med brukspatronen Velam
Mommas dotter Maria, genom hvilken förbindelse hans
betydliga förmögenhet grundlades. Enkedrottning Hedvig
Eleonora, sin tids förnämsta mecenat, sysselsatte
honom särdeles flitigt, i synnerhet med porträtt,
och rikets store täflade om att låta sina anletsdrag
förevigas af hans hand eller att pryda sina nya
palats med plafonder från hans atelier. Också är
antalet af hans verk otroligt stort. Sin bana såsom
allegorisk historiemålare började han egentligen med
den stora plafondmålningen i Riddarhusets samlingssal,
om hvars utförande kontrakt slöts 1669 och som var
färdig 1674. Enligt E:s egen förklaring framställer
kompositionen ett rådslag af alla dygderna inför Sveas
tron. Den är hållen i den då gängse stilen, men af
stor effekt i sin helhet och i alla hänseenden ett
arbete, hvartill man dittills i Sverige ej sett ens
en tillstymmelse. Med detta stycke vann E. så stort
rykte, att han kom på tanken att genom kopparstick
mångfaldiga sina bästa verk, och för detta ändamål
anhöll han om kungligt uteslutande privilegium på allt
hvad han kunde på detta sätt sprida. Genom k. brefvet
af d. 7 Dec. 1671 beviljades honom denna förmån. Hvad
densamma innebar inser man, då man lär känna de blad
och verk, hvilka på grund deraf utgåfvos. Det första
var "Disas historia" (se nedan). De 8 kopparsticken
utfördes omkr. 1672–74 af G. C. Eimmart i Nürnberg
och försågos med inledning af E. samt verser af
P. Lagerlöf. Samme gravör utförde (1674–86) både
riddarhusmålningen (i tre stora blad) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
