Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eiriksson, Magnús, dansk (isländsk) teolog - Eisack l. Eisache - Eiselen, Johann Friedrich Gottfried, tysk statsrättslärare - Eiselen, Ernst Wilhelm Bernhard, tysk gymnast - Eisenach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
panteistiska och sjelfförgudande väsende". Detta var
början till den strid, som ledde till det fiskaliska
åtalet mot E. I Spekulativ rettroenhed og geistlig
retfärdighed (1849) fortsatte E. att karakterisera
Martensens ståndpunkt. I Den nydanske theologies
cardinaldyder (1850) yttrar han sig om Rasmus Nielsens
och andras polemik mot Martensen. Breve til
Clara Raphael fra Theodor Immanuel (1851) behandla i
frisinnad anda dels frågan om qvinnans emancipation,
dels åtskilliga religiösa och sedliga ämnen.
Först tolf år efter utgifvandet af sistnämnda arbete
uppträdde E. å nyo såsom författare. Då utkom
den i hans lifsverksamhet epokgörande boken Er
Johannes-evangeliet et egte apostolisk skrift, og
er dets läre at Gud er bleven menneske en sand
og christelig läre? (1863; öfvers. af N. J. Ekdahl
1864). Förut hade han hållit på den heliga
skrifts auktoritet; nu hade han, "likasom halft
omedvetet införd på upptäckternas och sanningens väg",
såsom han sjelf säger, trott sig finna, att i bibeln
sant och falskt äro blandade. Han hade kommit till
den åsigten att Johannes-evangeliets lära är en
förfalskning af Kristi verkliga religion. Denna
åsigt framställde han i korthet i en liten skrift på
isländska: Jóhannesar guðspjall og lærdómur
kirkjunnar um Guð (1865). Hans uppträdande i denna fråga
föranledde en motskrift (af några katolska prester på
Island), under titeln "Jesús Kristr er Guð" (1867),
på hvilken E. svarade med Nokkrar athugasemdir um
sannanir "katólsku prestanna i Reykjavík" fyrir
guðdómi Jesú Krists. I broschyren Hvem har ret,
Grundtvigianerne eller deres modstandere? Og hvad
har Kristus befälet om dåben? (1863; "Läran om
dopet", öfvers. af N. J. Ekdahl, 1865) ådagalade
han, att Kristus icke gaf sina lärjungar någon
befallning med afseende på dopet och att de
s. k. instiftelseorden (Matt. 28: 19) äro en senare
tillsats. I skriften Gud og reformatoren (1866)
sökte han visa, att första steget till en religions
förfalskning är att föreställningen om en menniska
(religionsstiftaren) drages in på de religiösa
föreställningarnas område. Några år senare
utgaf E. tvänne små skrifter af praktisk-religiöst
innehåll: Om bönnens virkning og dens forhold til
Guds uforanderlighed (1870) samt Kunne vi elske nästen
som os selv? (s. å.), hvilka vunnit erkännande äfven
från hans motståndares sida. I Paulus og Christus
(1871) förklarar han, att Pauli och kyrkans lära om
rättfärdiggörelsen är alldeles oförenlig med Kristi
lära om syndaförlåtelsen, sådan den tydligt framstår
i liknelsen om den förlorade sonen. Slutligen
utgaf E. skriften Jöder og christne (1873),
hvari han skildrar den historiska utvecklingen af
läran om Kristi gudom, af hvilken, enligt honom,
de första spåren förekomma i 2:dra årh., men som
blef färdig först i det 4:de, och framhåller, att
judarna i fråga om gudsbegreppet stå Kristi verkliga
religion närmare än de kristne. Sedermera har E.
skrifvit åtskilliga artiklar i danska tidningar
och i den svenska tidskriften "Sanningsökaren". Af
alla hans senare arbeten framgår, att han betraktar
kyrkoläran såsom en förfalskning af Kristi
lära, hvilken han söker återställa, utan att dock
ängsligt låta
binda sig vid hvarje ord, som tillskrifves Jesus. –
Ehuru E:s religiösa verldsåskådning har många
beröringspunkter med våra dagars rationalism, har den
ej uppstått under påverkan af denna, utan på den inre
erfarenhetens och sjelfutvecklingens väg. Den är ock
af ett alltigenom egendomligt skaplynne. Man finner
hos E. en sällspord förening af hjertats fromhet,
barnslig tillit till Gud, skarpsynthet, lärdom och
kristligt sinne.
Eisack l. Eisache, flod i södra Tyrolen. Den
rinner upp på södra sluttningen af Brenner, 1,367
m. (4,600 f.) högt, och faller ut i Adige, nedanför
Botzen. Längd 90 kilom. (12 mil). Genom den trånga
Eisack-dalen, som är särdeles vigtig i strategiskt
hänseende, gå Brenner-vägen och en jernbana.
Eiselen, Johann Friedrich Gottfried, tysk
statsrättslärare, f. 1785 i Rothenburg a. d. Saale
(Preussen), deltog i 1813–14 års krig som frivillig
vid Lützowska frikåren, hvars historia han sedan
skref (Geschichte des Lützow’schen freicorps, 1:sta
och 2:dra uppl. 1841), blef 1820 extraordinarie och
1821 ordinarie professor i Breslau samt kallades
1829 i samma i egenskap till Halle, hvarest han dog
1865. Under senare delen af sin lefnad tog E. en
verksam del i det politiska lifvet. 1862 utsågs han
till representant i "das herrenhaus" för universitetet
i Halle, och s. å. utgaf han Der preussische staat,
eine darstellung seiner geschichtlichen entwicklung
und seiner gegenwärtigen natürlichen, socialen
und politischen verhältnisse. De vigtigaste af hans
öfriga arbeten äro: Grundzüge der staatswirtschaft
oder der freien volkswirtschaft und der sich
darauf beziehenden regierungskunst (1818), Handbuch
des systems der staatswirtschaften (1828) och Die
lehre von der volkswirtschaft in ihren allgemeinen
bedingungen und in ihrer besonderen entwicklung
(1843).
Eiselen, Ernst Wilhelm Bernhard, tysk gymnast,
f. 1793 i Berlin, d. 1846, upprättade 1825 i Berlin
en gymnastikinrättning, hvilken flitigt besöktes,
och inlade stora förtjenster om den tyska turnkonstens
utveckling. Tillsammans med F. L. Jahn utgaf han 1816
Deutsche turnkunst och skref dessutom Merkbüchlein
für anfänger im turnen (1838) samt Hantelübungen
(1847).
Eisenach. 1) Hufvudstad i en krets af samma
namn i storhertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach,
i en naturskön trakt på nordvestra sluttningen
af Thüringerwald, vid Nesses och Hörsels
sammanflöde. 16,163 innev. (1875). Appellationsdomstol
för nämnda storhertigdöme, hertigdömet
Sachsen-Koburg-Gotha samt furstendömena Schwarzburg
och Reuss. Storhertigligt slott. Ullspinneri samt
läder- och färgfabriker. – E. anlades i slutet af
11:te årh. och var 1595–1741 residens för en
sachsisk hertiglig linie. Seb. Bach föddes der d. 21
Mars 1685, och Fritz Reuter dog derstädes d. 12
Juli 1874. En halftimmes väg s. om staden ligger
det ryktbara bergslottet Wartburg. – 2) Fordom
furstendöme. Det bestod af amten Lichtenberg och
Kaltennordheim, Fulda-distrikten Geisa och Dermbach,
hessiska amten Vacha, Frauensee och Völkershausen
samt riddare-amtet Lengsfeld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
