Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldhandvapen - Eldhöjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(snapphanelåset), som har låsdelarna fästa utanpå
låsblecket, och det franska flintlåset, der låsdelarna
äro fästa på inre sidan af låsblecket. Vid dessa
lås uppstod eld genom slag mellan flinta och
eldstål. 1612 omnämnas svenska trupper, som voro
väpnade med flintbössor. Gustaf II Adolf minskade för
öfrigt kalibern till omkr. 20 mm., och gevärsvigten
till omkr. 5 kg., hvarigenom gaffelkäppen kunde
bortläggas. För att musköten skulle kunna användas
såsom stötvapen uppfans bajonetten, som allmänt
antogs på 1700-talet, hvarefter benämningen gevär
blef allmän. Några större förändringar förekomma
sedermera ej förrän på 1800-talet, då försök med
slaglås påbörjades. Dessa försök afslutades 1818
af Joseph Egg, som konstruerade tändhatten, i hvars
botten slagkrutet var fäst, hvilket, genom slag af
hanen, vid skottlossningen exploderade, då lågan
genom tändhattstappen slog ned i laddningen och
tände densamma. I Sverige antogs slaglåset 1840. –
Försök med refflade eldhandvapen hade i föregående
tider flere gånger blifvit gjorda och mot slutet af
1700-talet ledt till antagandet af studsare (refflade,
förkortade gevär); men till följd af svårigheten att
efter några skott å nyo ladda dem vunno de ej någon
allmännare spridning, och de började sedan småningom
komma ur bruk. Frågan blef dock på 1800-talet åter
upptagen och erhöll genom uppfinningar af 3 franska
officerare, Delvigne, Thouvenin och Minié, en sådan
vändning, att på 1840-talet refflade gevär med
spetskulor blefvo allmänt antagna. Sålunda antogos
i Sverige 1848 tappgevär och tappstudsare, hvilka
hafva sin benämning deraf att i pipans botten sitter
en tapp, mot hvilken kulan stukas vid laddandet,
så att hon tvingas att fatta refllorna. Vidare
upprefflades i Sverige år 1854 ett år 1845
faststäldt slätborradt slaglåsgevär. – De refflade
gevär, som dittills förekommit, hade bibehållit
de slätborrade gevärens kaliber (18 till 19 mm.),
hvilket dock ej var lämpligt, emedan ett gevär med
så stor kaliber ej kunde, utan att stöten blef för
stor, erhålla tillräcklig utgångshastighet för god
skjutförmågas vinnande. Försök anställdes derför
i Holland 1858–60 för att utröna hvilken kaliber,
som vore den lämpligaste, och man fann dervid 10,5
mm. kaliber vara den bästa. Denna kaliber antogs dock
ej, emedan man ansåg, att ett framladdningsgevär
med så liten kaliber snart skulle blifva svårt
att ladda. Så t. ex. antogs i Sverige 1860 ett af
F. J. Wrede konstrueradt framladdningsgevär med
12,17 mm. kaliber. Den lilla kalibern gjorde sig
således gällande, först när bakladdningsgevären
blefvo antagna; vid dessa kunde ej förekomma någon
svårighet att ladda. – För bakladdning inrättade
eldvapen hade redan i äldre tider förekommit;
men till följd af den tekniska svårigheten att göra
sjelfva bakladdningsinrättningen gastät blefvo dylika
eldvapen aldrig allmänt antagna. Först i början
af 1800-talet blefvo försöken med eldhandvapen,
inrättade för bakladdning, å nyo upptagna, nämligen
i Frankrike. Försöken aflupo lyckligt, men man tog
ej vara på dem. Idén utvecklades likväl sedermera i
Tyskland af Dreyse, som
hemtat densamma från Frankrike, och redan
1841 antogs ett bakladdningsgevär i Preussen
(tändnålsgeväret). Till detta begagnades
visserligen enhetspatroner, men dessa voro omgifna
af papper, så att de ej kunde bidraga att hålla
låset gastätt. Detta gaf fortfarande skäl till
anmärkning mot bakladdningen. Fullständigt löst
blef frågan, när under amerikanska kriget 1861–63
den sjelftätande enhetspatronen uppfans. Denna
är omgifven af en metallhylsa, som af krutgasen
pressas mot loppets väggar, så att någon krutgas ej
kan utkomma. Efter denna tid, och i synnerhet efter
1866 års tysk-österrikiska krig, började man i alla
land skaffa sig bakladdningsgevär. Till en början
förändrade man redan befintliga framladdningsgevär,
och dessa förändringar skedde i allmänhet efter
Sniders eller Milbanks system, hvilka båda äfven
pläga kallas gångjernssystem, emedan slutstycket
vid det förra är rörligt kring ett med kärnlinien
parallelt gångjern, och vid det senare kring ett
dylikt gångjern, som är vinkelrätt mot kärnlinien. De
sålunda ändrade gevären hade dock, som redan är
nämndt, för stor kaliber. Derför antogos tillika
nyanskaffningsmodeller, hvarvid något af de här ofvan
nämnda, nu i bruk varande systemen tillämpades. Bland
de första nyanskaffningsmodellerna var det i Frankrike
1866 antagna chassepot-geväret, efter Dreyses system
och med 11 mm. kaliber. – I Skandinavien synes man
länge hafva haft blicken öppen för bakladdningens
betydelse, ehuru man vid försöken att lösa frågan
var något på afvägar, i det man konstruerade
s. k. kammarladdningsgevär, vid hvilka en del
af pipan (kammaren) utgör ett särskildt stycke,
som vid laddandet får en sådan ställning, att
krutet och kulan hvar för sig kunna införas. 1846
antogs i Norge ett af F. V. Scheel konstrueradt
kammarladdningsgevär, och 1851 i Sverige för flottan
ett annat, konstrueradt af A. G. R. v. Feilitzen, samt
1864 för svenska armén ett tredje, af A. F. Hagström
konstrueradt kammarladdningsgevär.– Fördelen af
bakladdningsgevär är att skjuthastigheten kunnat
uppdrifvas till omkr. 10–12 skott i minuten. Ehuru
denna skjuthastighet synes vara rätt stor, hafva
vapenkonstruktörerna dock för närvarande gjort till
sin uppgift att genom konstruerandet af magasinsgevär
söka uppdrifva den ännu mer. Dylika gevär kunna
antingen hafva ett fast, med geväret ständigt
förenadt magasin, eller ock har geväret ett löst
sådant, som påsättes vid behof. Magasinsgevär med
fasta magasin hafva redan blifvit antagna i Schweiz
samt i Norge och Frankrike för flottan, men hafva ej
ännu vunnit allmänt erkännande, bl. a. derför att
mekanismen hittills varit så invecklad. Frågan om
magasinsgevär synes med de lösa magasinen erhålla sin
rätta lösning. I Sverige-Norge hafva nyligen (1880),
för en eldhandvapen-komités räkning, försök gjorts med
gevär, försedda med dels fasta och dels lösa magasin.
W. G. B.
Eldhöjd, milit., kallas, vid ett tungt
eldvapen (kanon, haubits), eldrörets höjd
öfver uppställningsplatsen. Eldhöjden
bestämmes således af lavettens höjd.
W. G. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
