- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
407-408

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Elfving, Anders, väckelsepredikant - 2. Elfving, Nere Albert, krigare, ämbetsman - Elfäxing, bot. Se Sesleria. - Elgar, Alces, zool

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1. Elfving, Anders, väckelsepredikant,
föddes d. 1 Jan. 1745 i Ålems socken af Kalmar län,
blef student i Upsala 1762, prestvigdes 1767, hade
derefter anställning dels såsom adjunkt och dels som
nådårspredikant i Kalmar stift, sedermera (större
delen af år 1771) såsom guvernementspredikant
i Pommern och slutligen såsom predikant vid
artillerikyrkan i Stockholm, der han afled d. 31
Mars 1772. – Under sin studenttid gjorde E. personlig
bekantskap med den stränge lagpredikanten P. Murbeck
(död 1766 som kyrkoherde i Fridlefstad i Bleking)
och mottog af honom intryck, som blefvo bestämmande
för hans utveckling. Under sin korta verksamhet
som prest ådagalade han ett brinnande nit och en
högst ovanlig förmåga som andlig folktalare. Han
"förkunnade ordet med en obegriplig kraft, som
trängde till allas hjertan". Också strömmade
alltid stora folkskaror till de kyrkor, i hvilka
han predikade. På flere af de orter, der han
verkade som prest, lefver hans minne i traditioner,
hvilka delvis erinra om helgonlegender. Kristlig
huspostilla,
innehållande en årgång af E:s
högmessopredikningar (deraf flere förut
otryckta) jämte en lefnadsteckning öfver författaren
utgafs 1854 af J. A. Almqvist (5:te uppl. 1875).

2. Elfving, Nere Albert, krigare, ämbetsman,
sonson till den föregåendes broder, föddes i Vexiö
landsförsamling d. 8 Febr. 1832. Han var 1849–50
kadett vid krigsakademien på Karlberg, blef 1851
student i Upsala och sedermera civilingeniörselev
samt biträdde såsom sådan vid hamnbyggnaderna
i Vadstena och Kalmar. 1855 begaf han sig
till Nord-Amerika, der han sysselsatte sig med
kartritning, tills han 1861 blef löjtnant vid
48:de infanteriregementet (New-York volunteers).
1863 befordrades han till kapten, 1864 till major och
öfverstelöjtnant samt 1865 till öfverste i armén.
I nord-amerikanska inbördeskriget (1861–65) deltog
han i sjutton bataljer och stormningar (oberäknadt
skärmytslingar och smärre strider), fick tvänne
gånger hästen skjuten under sig och blef en gång
sårad i benet. Vid stormningen af Fort Fischer,
1865, kommenderade han en brigad, hvilken han
sedermera förde till Wilmington, der han sistnämnda
år förlorade det ena benet. S. å. tog han afsked
ur den amerikanska krigstjensten, och 1866 återvände
han till Sverige. 1866–72 var han lärare i engelska
språket vid krigsakademien på Karlberg, 1868 blef han
Förenta staternas vice konsul samt 1871 deras konsul
i Stockholm, och 1869 generalkonsul för Liberia.
1872–79 idkade han grosshandel med amerikanska
maskiner, särskildt med skördemaskiner, hvilkas
bruk han införde i Sverige. E. har bl. a. författat
en uppsats, med titeln Om förslagen till en kanal
mellan Atlanten och Stilla hafvet
(i "Geografiska
sektionens tidskr.", 1880).

Elfäxing, bot. Se Sesleria.

Elgar, Alces, zool., ett till hjortslägtet (Cervus)
ibland idislarna (Ruminantia) hörande underslägte,
som kännetecknas bl. a. derigenom att nosspetsen
har allenast en liten naken fläck, att svansen är
kort och korthårig, att hornen hafva korta skaft,
sakna ögontagg och äro hos

de äldre handlikt utbredda, o. s. v. Elgarna lefva
ensamma eller i smärre flockar. Nordiska elgen
(C. Alces) är till färgen om sommaren mörkt gråbrun,
här och der med mörkare anstrykning, om vintern
ljusare. Kroppen blir stundom 2,7 m. (9 f.) lång,
med en höjd af 2,1 m. (7 f.). Svansen är flere gånger

illustration placeholder


kortare än öronen. Denna elg förekommer här och der i
Sverige, från Smålands norra gräns till polcirkeln,
och enstaka individer träffas någon gång äfven utom
detta område. Sumpiga trakter, kärr och moar med
löfskog och flytande vatten, utgöra hans käraste
vistelseorter och äro goda s. k. elgstånd. På
sådana ställen lefver han i familjer och smärre
flockar. Elgen, som till sin kroppställning påminner
både om hjorten och hästen, är ett enfaldigt och
fredligt djur, som gör ingen något för när, utom när
han retas samt under parningstiden, då han med upprest
man och sänkta horn går löst på sin fiende. Det
är också under brunsttiden, då elgoxarna kämpa med
hvarandra på lif och död, som de kunna blifva farliga
äfven för menniskan. Vid kornas kalfningstid afskilja
sig de gamle elgoxarna och bilda ofta egna flockar,
medan korna och de yngre oxarna fortfarande hålla
tillsammans. De klumpiga djuren stryka med lätthet
genom trakter så sänka, att menniskan och den tama
boskapen icke utan fara våga sig dit. Visserligen
rörer sig elgen icke så säkert och snabbt som hjorten,
men springer, i ett slags lunk, ganska fort och
uthållande. När han springer, slå lättklöfvarna emot
hvarandra, hvilket, liksom hos renen, förorsakar ett
knäppande ljud. I simkonsten är elgen en mästare och
går gerna i vatten för att svalka sig. Han lefver
af späda löf- och barrträds qvistar, bark, gräs
och andra örter m. m. För sitt välsmakande kött,
sin hud och sina horn är elgen föremål för ifrig
jagt. Genom en k. kungörelse af d. 15 Febr. 1878 är
dock denna jagt förbjuden från och med d. 1 Okt. till
och med d. 31 Aug., d. v. s. tillåten endast under
September månad. Vidkommande särskildt Norrbottens,
Vesterbottens, Vesternorrlands, Göteborgs och
Bohus samt Elfsborgs län äfvensom Kalmar läns södra
landstingsområde är genom en k. kungörelse af d. 26
September 1879 all jagt efter elg der helt och hållet
förbjuden intill den 1 Sept. 1882 samt inom Örkeneds
socken i Kristianstads län t. o. m. 1883, enl. en
k. kungörelse af d. 25 Okt. 1878. Utom i menniskan
har elgen farliga fiender i björnar, lodjur, järfvar
och vargar. Dessutom göra åtskilliga slags insekter
sitt till för att plåga honom. Förbises bör dock ej,
att på vissa trakter elgen kan blifva en rätt skadlig
skogsförödare. – Amerikanska elgen (C. Orignal), som
har de skofvellika hornen större, djupare inskurna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 15:35:43 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfad/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free