Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elie de Beaumont, Jean Baptiste Armand Louis Léonce, berömd fransk geolog - Elier - Eliesen, Povel, dansk klerk - Elieser ben Hyrkanos - Elif den götiske, höfding övfer norra Bohus län. - Eligius, helgon - Elimination - Elimä - Eling - Elins källa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samfund han 1853, efter Arago, valdes till ständig
sekreterare. Död i Paris d. 21 Sept. 1874. –
E:s förnämsta lifsgerning är den af honom, i
förening med P. A. Dufresnoy, utarbetade geologiska
karta öfver Frankrike, hvilken 1840 utkom i sex
blad, jämte dithörande text: Explication de
la carte géologique de la France (1841–73). Stor
uppmärksamhet, om också ej många anhängare, vann
E:s Notices sur les systèmes des montagnes (1852),
hvari han indelar bergskedjorna i vissa system, allt
efter den hufvudsträckning de intaga, och framställer
den teorien att alla bergskedjor med samma riktning
blifvit upplyfta under samma tidsperiod samt att
upplyftandet står i samband med jordklotets fortgående
afsvalning. Af hans många öfriga arbeten må nämnas
Leçons de géologie pratique (3 vol. 1845). 1867
erhöll E. uppdrag att leda arbetena för upprättande
af en ny geologisk karta (i större skala) öfver
Frankrike. Dessa arbeten blefvo emellertid märkbart
störda genom det fransk-tyska kriget 1870–71.
E. E.
Elier, innevånare i det forngrekiska landskapet Elis.
Eliesen (måhända rättare Helgessön; sjelf skref
han sig Heliæ eller Elise), Povel, dansk klerk,
f. i Varberg omkr. 1480, inträdde tidigt i ett
karmelitkloster i Helsingör, hvarest han vann stort
anseende för sin teologiska lärdom och sin varma ifver
att höja presterskapets bildning. Redan före Luthers
uppträdande kämpade han mot aflatskrämeriet och andra
kyrkliga missbruk. Till prior för karmelitklostret i
Köpenhamn och "läsemäster" vid universitetet derstädes
kallades han 1519 af konung Kristian II, som hoppades
i honom få en god medhjelpare vid utförandet af sina
planer till kyrkans reformerande. Men då E. 1522
i en predikan anfallit konungen, derför att denne
låtit hänga och bränna ärkebiskop Didrik Slagheck,
måste han fly till Jylland, och troligen var han der
verksam för konungens fördrivande. Emellertid började
reformationen allt mer vinna insteg i Danmark. E. hade
visserligen öga för många af den romerska kyrkans
lyten; men han var fullt och fast öfvertygad om
påfvedömets heliga ursprung. Ehuru han till en början
helsat den lutherska rörelsen med glädje, slöt han
sig derför sedermera, ju längre Luther gick i sin
förkastelse af påfvedömet och traditionen, allt
närmare till de katolske prelaterna. Sedan han 1524
utnämnts till karmeliternas provincial, uppträdde
han, i tal och skrift, såsom en af de ifrigaste
motståndarna till protestantismens införande i
Danmark. Med anledning deraf gåfvo hans fiender honom
öknamnet "Vendekåbe". Då de katolske prelaterna efter
Fredrik I:s död (1533) för en tid kommo till makten,
blef han lektor i teologi vid Roskilde gymnasium;
men sedan reformationen segrat (1536), försvann han
från skådebanan. Hans dödsår är okändt. – E. anses
vara författare till en latinsk krönika, hvilken är af
vigt i synnerhet för kännedomen om reformationstidens
historia och som efter fyndorten, en själländsk
kyrka, kallas Chronicon Skibyense. Som polemiker
utmärkte han sig genom ett lifligt och klart, men
ofta ytterst hänsynslöst och rått
framställningssätt. Med att ärligt återgifva sina
motståndares yttranden var han ej särdeles noga,
och på ogrundade beskyllningar sparade han icke. Den
häftigaste striden utkämpade han, på herredagen i
Köpenhamn 1530, mot Hans Tausen. Jämväl mot de svenske
reformatorerna riktade han vid flere tillfällen skarpa
anfall. C. R.
Elieser ben Hyrkanos den store, judisk rabbin,
säges hafva lefvat i senare hälften af första
årh. e. Kr. och uppgifves vara författare till
(eller åtminstone grundläggare af) det berömda,
af 54 kapitel bestående arbetet "Pirke Elieser"
(på latin utgifvet af G. H. Vorstius, 1644).
L. L.
Elif den götiske (Fornn. Eilifr gauzki), höfding
öfver norra Bohus län. På sommaren 1016 kom
den norske konungen Olof Haraldsson till nämnda
landskap, och en del af bönderna voro böjda att
gifva sig under honom. E. sjelf samt bönderna och
åtskilliga norska män samlades då till ting för att
åvägabringa en fredlig uppgörelse. Just som E. steg
upp för att bemöta norrmannens anspråk, högg den
norske höfdingen Tore Långe honom "i halsen, så att
hufvudet gick af". Norra Bohus län gaf sig derefter
under Olof. (Jfr Snorre Sturlasson, Olof den heliges
saga, kap. 59.) P. H. Ling gjorde E. till hjelten i
ett sorgespel.
Eligius, helgon, f. omkr. 588, var egentligen
guldsmed i Paris, der han genom sitt arbete
förvärfvade stora rikedomar, med hvilka han utöfvade
en vidsträckt välgörenhet. Han stod i stor ynnest
hos konung Dagobert I, användes af denne i vigtiga
politiska beskickningar och hade betydligt inflytande
på kyrkans styrelse. Efter Dagoberts död blef han
biskop i Noyon och utvecklade såsom sådan en storartad
missionsverksamhet bland de angränsande flandrerna och
friserna. Död 658 l. 659. Hans minnesdag är d. 1 Dec.
Elimination (Lat. eliminatio, af eliminare,
aflägsna ur huset, af e, ur, från, och limen,
tröskel), undanskaffande, utplånande, aflägsnande
(t. ex. af en obekant storhet ur ett ekvationssystem
af flere obekanta); utstrykande (af namn från en
lista o. d.). – Eliminera, aflägsna, utesluta,
utstryka, utplåna.
Elimä, socken i Nyland, Pärnå härad, 4 1/2 mil
n. om Lovisa stad. 88 1/4 oförm. mtl. 1880 utgjorde
folkmängden 5,625 personer, deraf omkr. 5,400
finsktalande och vid pass 200 tillhörande svenska
församlingen. Socknen var intill år 1422 kapell under
Pärnå. Turvis imperielt och konsistorielt pastorat
af 3:dje kl., Borgå stift. F.
Eling, socken i Vestergötland, Skaraborgs län,
Barne härad. Arealen 2,170,6 hekt. (4,397 tnld). 538
innev. (1879). Annex till Bitterna, Skara stift,
Vilska kontrakt.
Elins källa (S:t E:s källa), belägen 1/8 mil från
Sköfde, är ett minne af stadens helgon, den heliga
Helena. Öfver källan, hvilken på befallning af
ärkebiskop Abr. Angermannus 1596 igenfylldes, men
sedan åter bröt fram i dagen, fans fordom ett kapell
(S:t Elins kapell), hvars sista lemningar nedrefvos
1759 och användes till utvidgande af Sköfde stadskyrka
(efter branden s. å.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
