Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - El Paso - Elpenor - Elphinstone, John, rysk amiral - Elphinstone, Mountstuart, engelsk statsman och häfdatecknare - Elpistiker - Elrits-slägtet - Elsass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men tillhör egentligen allenast den största af
dem, hvilken ligger vid den stora handelsvägen mellan
New Mejico och Chihuahua. Omkr. 6,000 innev. I
distriktet odlas vin i stor skala.
Elpenor, Grek. sagohist, en af Odyssevs’ kamrater,
hvilka af Circe förvandlades till svin. När
E. återfått sin menskliga gestalt, insomnade han i
drucket tillstånd på taket af Circes palats, hvarifrån
han föll ned och bröt halsen af sig. Vid Odyssevs’
besök i underjorden fick han af honom löfte att
erhålla ordentlig begrafning, hvilket denne också
infriade vid sin återkomst till Circes ö.
Elphinstone [älfinstön], John, rysk amiral, f. i
Skotland 1720, befordrades i engelska flottan till
kapten, men öfvergick 1768 i rysk tjenst och fick
då rang af konteramiral. På hösten sistnämnda år
afseglade han med fyra ryska linie-skepp och en
fregatt från Kronstadt och slöt sig i Grekiska
arkipelagen till amiral Spiridovs flotta, som
stod under befäl af general Alexis Orlov, hvilken
kommenderade landstigningstrupperna. E. hade stor
del i den sjöseger, som Spiridov d. 5 Juli 1770
tillkämpade sig vid Chio öfver den turkiska flottan,
under befäl af kapudan pascha Gazi Kassan. Turkarna
flydde dels till viken vid Tchesme, dels till viken
vid Napoli. Begagnande sig af deras instängda läge på
den förstnämnda af dessa platser, sände han d. 7 Juli
mot dem fyra brännare. Framgången var fullständig:
intet turkiskt fartyg undgick lågorna. Samma öde
drabbade den andra afdelningen vid Napoli d. 17
Juli s. å. E. ville sedan slå sig genom sundet
vid Dardanellerna och intaga Konstantinopel, som
då befann sig i ett dåligt försvarstillstånd, men
hans förmän ansågo denna plan öfverdådig. För att
visa dess utförbarhet gick E. d. 26 Juli med ett
enda fartyg djerft genom sundet, utan att skadas
af de fientliga batterierna. Under trumpeters
klang och flaggors svajande, fällde han ankar midt
emot Konstantinopel. Då hans exempel icke förmådde
tvinga ryssarna att följa honom, återvände han lugnt
till dem. Detta uppförande ådrog honom de öfrige
amiralernas afund, och vid belöningarnas utdelande
blef han förbigången. Straxt derpå tog han afsked ur
ryska flottan och återvände till sitt hemland. Död
år 1775. Genom ynnestbevisningar mot E:s två söner,
hvilka återvändt till Ryssland, sökte Katarina
II utplåna minnet af sin otacksamhet mot fadern.
A. B. B.
Elphinstone [älfinstön], Mountstuart, engelsk
statsman och häfdatecknare, f. 1779, anställdes 1796
i Ostindiska kompaniets tjenst, blef 1801 attaché
hos engelske residenten i Punah och kort derefter
adjutant hos general Wellesley (sedermera hertig af
Wellington), hos hvilken han tjenstgjorde i slaget
vid Assaye. När engelsmännen, efter freden i Tilsit
(1807), fruktade en invasion i Britiska Ostindien
af de med ryssarna förbundne fransmännen, sändes
E. 1808 som ambassadör till Kabul för att afsluta en
allians med dess herskare. Beskickningen misslyckades
visserligen i politiskt afseende, men föranledde den
ypperliga beskrifningen Account of the kingdom of
Cabul (1815; 3:dje uppl. 1842). 1816 blef E. resident
i Punah, vid hvars krigsförklaring
mot engelsmännen 1817 han var nära att tillsätta
lifvet. 1820 blef han guvernör i Bombay, hvilket
ämbete han på ett utmärkt sätt förvaltade i sju
år. Särskildt gjorde han sig förtjent om det
britisk-ostindiska rättsväsendet genom det utkast
han gjorde till en efter honom uppkallad lagbok
("Elphinstone code"), hvilken i klarhet och bestämdhet
sättes vid sidan af "Code Napoléon". 1827 begaf han
sig till England, der han utarbetade sin förträffliga
History of India (1841: 4:de uppl. 1864). Död d. 20
Nov. 1859.
Elpistiker, en af Plutarchos omtalad filosofisk
skola, som ansåg hoppet vara grundvilkoret för all
lefnadsglädje. Om Plutarchos dermed syftar på någon
för öfrigt känd filosofisk skola är oss ej bekant.
L. H. Å.
Elrits-slägtet, Phoxinus, zool., ett till blåsmunnarnas
ordning (Physostomi) och karpfiskarnas familj
(Cyprinidae) hörande slägte, som igenkännes derpå att
nosen saknar skäggtömmar, på den korta, 9-14-stråliga
analfenan, de små fjällen m. m. För öfrigt är kroppen
långlagd, nästan trind, munnen liten och stjertfenan
klufven. Dit hörande fiskar vistas i sött eller föga
salt vatten med sandig och stenig botten, hålla sig
i allmänhet i stim och lefva af ryggradslösa djur,
fiskyngel och växtämnen. – Den i Sverige förekommande
Elritsan eller Alkufvan (Ph. aphya) är till färgen
på ryggen brunaktig eller svartgrön, med svarta,
gula eller rödaktiga fläckar och längdstreck å
kropps-sidorna, samt på undre delarna röd eller
silfverhvit. Hon uppnår en längd af ända till
8,7 centim. (3 t.) och förekommer ganska allmänt
öfver hela landet i smärre vattendrag äfvensom i
Östersjöns och Bottniska vikens skärgårdar, der
hon leker i slutet af Juni. Gerna uppehåller hon
sig, såsom ock af de svenska namnen antydes, mellan
rötter af alar, af hvilkas frön jämte andra växtdelar
äfvensom smärre vattendjur hennes hufvudsakliga föda
består. Köttet är godt och anses på vissa trakter
såsom en läckerhet. Elritsan är en munter och liflig
fisk, särdeles passande att hafva i aqvarier o. d.
J. G. T.
Elsass, Fr. Alsace, en del af det tyska "rikslandet"
Elsass-Lothringen, gränsar i n. till bajerska Pfalz
(mot hvilket Lauter-floden delvis bildar gränsen),
i ö. till Baden, i s. till Schweiz och Frankrike
samt i v. till Frankrike och Tyska Lothringen. 8,287
qv.-kilom. (150,5 qv.-mil). Det sträcker sig i
n. och s. mellan Rhen, som skiljer det från Baden,
och Vogeserna, hvilka bilda en naturlig gräns mot
Frankrike. Med afseende på ytbildningen är det
österut, längs Rhen, ett slättland; i v. höjer
sig Vogesernas bergsbygd, och i n. v., mellan
Lothringen och Pfalz, utgör E. en triasplatå. Längst
i s. sträcka sig Jurabergens förgreningar. Vogesernas
kam uppnår söderut en höjd af 1,000 m. (3,370 f.),
är försedd med en mängd afrundade toppar ("belchen",
"ballons"), af hvilka den högsta är Sulzer-belchen,
1,425 m. (4,800 f.), samt genomskuren af vackra dalar
och rik på gamla borgruiner. E:s förnämsta vattendrag
äro Rhen, med dess bifloder Ill (E:s egentliga
hufvudflod), Moder (med Zorn), Sauer, Lauter och,
längst vesterut, Mosels biflod Saar. Betydliga kanaler
finnas. Rhône-kanalen går från Ill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
