Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elytron - Elze, Friedrich Karl, tysk literaturhistoriker - Elzevier - Elzheimer, Adam, tysk målare - Em. Se Öm. - Emaeerera - 1. Emalj - 2. Emalj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hinnartade, bakre flygvingarna. Hos icke så få
skalbaggar saknas dessa senare, och täckvingarna
äro då med de inre kanterna sammanvuxna vid hvarandra
till en sköld. J. G. T.
Elze, Friedrich Karl, tysk literaturhistoriker,
f. i Dessau d. 22 Maj 1821, studerade 1839–43 i
Leipzig och Berlin samt gjorde derefter flere
resor till London och Edinburg. Sedan han en
längre tid varit anställd såsom professor vid
gymnasiet i sin fädernestad, kallades han 1875
till den nyinrättade lärostolen för engelsk
filologi i Halle. Sin författareverksamhet började
E. med utgifvandet af "Englischer liederschatz"
(1851; 5:te uppl. 1869) och "Atlantis, Zeitschrift
für leben und literatur in England und Amerika"
(1853–54). Han har äfven utgifvit goda kritiska
upplagor af Shakspeares "Hamlet" (1857), Chapmans
"Alphonsus, emperor of Germany" (1867) och Rowleys
"When you see me, you know me" (1874), af hvilka de
två sistnämnda förut aldrig varit utgifna. Berömda
äro E:s biografier Walter Scott (1864), Byron
(1870, öfversatt till engelska 1872) och Shakspeare
(1876). För det tyska "Shakspearegesellschaft",
hvilket E. tillhört ifrån dess stiftande (1864),
har han efter Bodenstedts afgång (med 3:dje bandet)
utgifvit "Shakspeare-jahrbuch". Ett urval af E:s
bidrag till denna tidskrift utkom 1874 i engelsk
öfversättning under titeln Essays on Shakespeare. Af
hans öfriga arbeten må nämnas Die englische sprache
und literatur in Deutschland (1864), Vermischte
blätter (1875) samt öfversättningar af engelska och
amerikanska författares dikter.
Elzevier, Elsevier (Lat. Elzevirius), en frejdad
boktryckarefamilj i Leiden och Amsterdam. Dess
glansperiod inföll 1583–1680, under hvilken tid
Elzeviererna vunno stort rykte genom bl. a. sina
upplagor af gamla klassiker. Ludwig E., f. i
Löwen 1540, d. 1617, flydde under de religiösa
oroligheterna till Leiden, der han 1580 upprättade
en bokhandel jämte boktryckeri. Den första af
honom tryckta boken bär titeln "Drusii ebraicarum
quaestionum ac responsionum libri duo" (1583). Sin
högsta glans uppnådde Elzevierernas tryckeri
1622–52 under Bonaventura E. (f. 1583, d. 1652) och
Abraham E. (f. 1592, d. 1652), den förre son, den
senare sonson till den ofvan nämnde Ludwig E. De
elzevier-tryck, som härstamma från denna period,
äro de mest värderade. I Amsterdam grundlades
en affär 1638 af Ludwig E. (1604–70), sonson
till den förutnämnde Ludwig E., men denna affär
öfvergick i början af 1680-talet till bokhandlaren
och boktryckaren Adrian Moetjens i Haag. Af Peter
E. (1643–96), den föregåendes brorson, upprättades en
filial i Utrecht. Efter 1680 sjönk firmans anseende,
och tryckeriet vårdslösades allt mer, så att det
1712 måste säljas för den jämförelsevis ringa summan
af 2,000 floriner. I fråga om utgifvandet af lärda
arbeten öfverträffades Elzeviererna af Stephanerna i
Paris (se Stephanus); men ingen kunde täfla med
dem i valet af förlagsartiklar, i typernas fina snitt,
i rent och jämnt tryck samt i papperets godhet. De
elzevierska upplagorna af Livius, Tacitus (1634),
Plinius (1635) och Virgilius (1636), Nya testamentet,
psaltaren, Thomas a Kempis’ "De imitatione Christi"
m. fl. äro typografiska mästerverk. Antalet
af de arbeten ("elzevierer"), som utgåfvos af
ifrågavarande firmor, beräknas till 1,213. En stor
del af dessa betalas ännu ofantligt högt. Jfr A. de
Reume, "Recherches historiques, généalogiques
et bibliographiques sur les Elsévier" (1847),
Ch. Pieter, "Annales de l’imprimerie elsévirienne"
(1853; 2:dra uppl. 1858), och Willems "Les elzeviers"
(1880).
Elzheimer (Elsheimer), Adam, tysk målare,
f. 1574 (1578?) i Frankfurt a. M., var lärjunge
af Ph. Uffenbach, utöfvade sin konst i åtskilliga
tyska städer och flyttade sedermera till Italien, der
han, i stort armod, afled i Rom 1620. E. målade med
sällsynt mästerskap sina miniaturartade landskap med
historiskt eller mytologiskt staffage. Horisonten i
landskapet lade han djupare, än man gjort före honom,
och tillika var han en af de förste, som rätt förstodo
att framställa egendomliga ljuseffekter: månsken,
fackelsken o. d. Genom den inverkan, som Rembrandt
rönte särskildt af dessa hans eldskenseffekter,
kom E. att utöfva ett icke obetydligt inflytande på
hela den holländska konsten. Arbeten af honom finnas
i alla större gallerier. Nationalmuseum i Stockholm
eger af hans hand ett Månskenslandskap med herdar
och kreatur vid en eld.
Em. Se Öm.
Emacerera (af Lat. macer, mager), utmergla,
uthungra. – Emaceration, utmergling, uthungring.
1. Emalj (Fr. émail, af Med. Lat. smaltum,
beslägtadt med Sv. smälta), kem. tekn., en mer eller
mindre lättsmält, i de flesta fall ogenomskinlig,
hvit eller färgad glasfluss. Den utgöres oftast af
bly-, kali- och natronsilikat, stundom uppblandade med
borsyrade salter. Hvit, ogenomskinlig emalj, t. ex. på
urtaflor, kakel och Delft-porslin, innehåller
tennoxid samt beredes på det sätt, att en legering af
tenn och bly genom upphettning vid lufttillträde
syrsattes till oxider, som slammas och smältas med
qvartspulver och alkalier. Färgade emaljer erhållas
genom tillsats af metalloxider. De smälta emaljerna
pulveriseras fint och anbringas i degform på föremål,
som skola emaljeras, hvarefter dessa upphettas i
muffel, tills emaljpulvret smälter. Man anbringar
emalj på glas, porslin och andra lervaror, guld,
silfver och jern. Emaljerade kokkärl af jern hafva
på senare tider mycket kommit i bruk, men kunna ofta
vara vådliga för helsan, i fall emaljen innehåller
bly, enär detta kan utdragas af sura vätskor.
Om emaljen är att anse såsom skadlig eller icke
pröfvar man lättast genom att i kärlet uppvärma stark
ättika och undersöka om denna blifver blyhaltig, i
hvilket fall den i förening med svafvelväte ger mörk
färgning eller svartbrun fällning. P. T. C.
2. Emalj, Emaljväf (se Emalj 1.), anat., den
hårda massa, som bildar kronornas ytor på menniskans
och vissa djurs tänder (t. ex. hundens). I somliga
djurs tänder förekommer emaljen inblandad med andra
väfnader inne i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
