Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ems-vatten - Emsvärjar. Se Ampsivarier. - Emterud - Emtervik - Emtio - Emulsin. Se Amygdalin. - Emulsion - Emund - Emund gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ems-vatten, ett varmt, koksalthaltigt, alkaliskt
helsovatten från flere mineralkällor i Ems
(Bad-Ems), förnämligast från "Krähnchen"- och
"Victoria"-käilorna. Det tillhör den grupp af
s. k. muriatisk-alkaliska mineralvatten, för hvilken
seltersvattnet är en bekant representant. Med en
temperatur af ungefär 37° C. (från 28° till 50°)
innehåller det på 1,000 gr. 2 gr. dubbelt kolsyradt
natron, 1 gr. koksalt jämte en ringa del kolsyrad
kalk och magnesia med en jämförelsevis stor mängd
fri kolsyra (600 kbcm. på 1,000) och är således
ett mildt kolsyrevatten af måttlig salthalt. Till
sin sammansättning står det emellan Vichy- och
Selters-vattnen, med hälften så stor natronhalt,
men dubbelt så stor koksalthalt som det förra,
och med dubbelt så stor natronhalt, men endast
hälften så mycket koksalt och kolsyra som det
senare. Såsom invärtes medel har Ems-vattnet,
alltifrån den i midten af 1700-talet gjorda upptäckten
af natronvattnets alkaliska natur, varit det mest
ansedda och kända alkaliska helsovatten, och det
är genom en mängd framstående läkare i Ems, som
kännedomen om de alkaliska mineralvattnens bruk
och verkningsfält blifvit i väsentlig grad ökad. I
allmänhet välgörande i katarrala åkommor inom såväl
respirations- som digestionsorganen, är det dock i
synnerhet i strup- och lungkatarrer som Ems-vattnet
åtnjuter sitt mest stadgade anseende, och källornas
olika värmegrad och kolsyrehalt tillåta ett vexlande
bruk, alltefter katarrens art. Äfven till lokalt
bruk, medelst inhalation i pulveriserad form, egnar
sig Ems-vattnet väl i dessa sjukdomar. Vid egentlig
lungsot anses dock en Ems-kur vara snarare skadlig än
gagnande. – Oaktadt detta vatten icke, i likhet med
Selters, kan räknas till läskedryckerna, exporteras
årligen öfver en million krus, i synnerhet från de
ofvannämnda svalare och kolsyrerikare källorna. I
stället för att, vid användning å främmande ort, å
nyo uppvärmas i vattenbad, drickes det oftast
försatt med kokhet mjölk. Till bad brukas vatten
från andra, hetare källor, t. ex. från den i äldre
tider berömda "Bubenquelle". – Genom afdunstning af
det naturliga Ems-vattnet beredes ett källsalt, dels
i fast, dels i flytande form, hvilket sistnämnda,
i tjugo-faldig koncentration, mycket användes till
inhalation i svalg- och strupkatarrer. Artificielt
Ems-vatten användes ofta i stället för naturligt.
C.
Emsvärjar. Se Ampsivarier.
Emterud, glasbruk nära norska gränsen, i Eda socken,
Jösse härad af Värmlands län. Eges af ett bolag.
Emtervik. 1. Vestra E., socken i Värmlands län,
Fryksdals härads nedre tingslag. Arealen 12,356,7 har
(25,031 tnld). 2,432 innev. (1879). Annex till Sunne,
Karlstads stift, Fryksdals kontrakt. – 2. Östra
E., socken i Värmlands län, Fryksdals härads nedre
tingslag. Arealen 8,756 har (17,737 tnld). 2,902
innev. (1879). Annex till Sunne, Karlstads stift,
Fryksdals kontrakt. Både Vestra och Östra E. skola,
enligt k. br. 1854, vid näst inträffande ledighet af
Sunne pastorat, skiljas ifrån detta och hvar för sig
bilda ett regalt pastorat af 3:dje kl.
Emtio l. Emptio (Lat., af emere, köpa), köp;
E. commentitia l. E. imaginaria, skenköp; E. in spem
l. E. spei, köp på hopp, förhoppningsköp, t. ex. af
en blifvande skörd.
Emulsin. Se Amygdalin.
Emulsion (af Lat. emulgere, mjölka), farmak., ett
vanligtvis något tjockflytande läkemedel, som är
ogenomskinligt och oftast af mjölklikt utseende. En
emulsion innehåller ett eller flere fint fördelade
och i vatten olösliga ämnen uppslammade i en vätska
genom närvaron af något i denna vätska upplöst
ämne, som ger åt densamma en viss slemmighet eller
simmighet, hvarigenom de i vätskan fint fördelade
olösliga ämnena hindras att sjunka till bottnen
eller förena sig till sammanhängande massor. För att
bilda en emulsion erfordras således minst tre olika
beståndsdelar: 1. Ett i vatten olösligt ämne, oftast
en fet olja, ett harts, en balsam eller stundom någon
flyktig olja eller något lättare oorganiskt pulver
(emulgendum). 2. Det lättlösliga ämne, som ger åt
vätskan den nödvändiga simmigheten (materia emulgens),
t. ex. fröhvita, gummi, växtslem, socker, ägg-gula
och dylikt samt 3. Vätskan, vanligtvis destilleradt
vatten eller något aromatiskt vatten (menstruum), som
skall upptaga de båda förstnämnda beståndsdelarna. –
Mjölk är ett bekant exempel på en af naturen
sjelf beredd emulsion, som medelst ostämnet och
mjölksockret håller smöret i fint fördeladt tillstånd
uppslammadt i vatten. Vissa frön, t. ex. mandel,
hampfrö, vallmofrö m. fl., hvilka innehålla en fet
olja jämte emulgerande ämnen (emulsin, legumin,
gummi), behöfva endast väl krossas och utröras
med vatten för att bilda en s. k. äkta l. naturlig
emulsion. Af vissa s. k. gummihartser (dyfvelsträck,
galbanum m. fl.) bildas likaledes lätt emulsioner,
om man till deras pulver, under flitig rifning i en
porslinsmortel, småningom tillsätter vatten.
Oäkta emulsioner kallas de, hvilka man erhåller genom att
först väl sammanblanda passande olösliga och lösliga
ämnen och sedan, såsom nyss nämndes, uppslamma dessa
genom sammanrifning med småningom tillsatt vatten. –
Af 11 i Sv. farmakopén upptagna emulsioner äro blott
3 s. k. äkta. Emulsionsformen begagnas för att ingifva
oljor eller vissa skarpt smakande ämnen (terpentin,
hartser, mysk o. d.) i en lättare fördraglig och för
smaken behagligare form. O. T. S.
Emund, vestgötalagman i 11:te årh., var, enligt
Snorre Sturlassons konungasagor, en man af stort
anseende, rik och vältalig, men derjämte förslagen
och opålitlig. Då Olof Skötkonung bröt sin dotter
Ingegärds trolofning med Olof Haraldsson i Norge
och derigenom ådrog sig såväl vestgötarnas som sina
öfriga undersåtars missnöje, skall E. hafva varit
synnerligen verksam för åvägabringande af det uppror,
som så när hade kostat Olof Skötkonung tronen. I
Snorre Sturlassons berättelse om E. förekommer
emellertid åtskilligt, som tydligen saknar historisk
trovärdighet. Särskildt bör anmärkas, att i den
förteckning på vestgötalagman, som är bifogad
Vestgötalagen, finnes ingen lagman benämnd E.
F. W.
Emund gammal, svensk konung, var son af Olof
Skötkonung och en i krig fången vendisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
