Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
and Porrex", som är det första engelska sorgespelet
och dessutom har sin märkvärdighet deraf att
genom detsamma den femfotade jamben infördes på
den engelska scenen. När London 1575 erhållit
en stående skådebana i Blackfriars-teatern,
utvecklades dramatiken hastigt, och inom kort funnos
sjutton stående teatrar i England. De förnämste
dramaturgerna på denna tid voro T. Hugues ("The
misfortunes of Arthur", 1587), J. Lyly (ofvan
nämnd såsom författare till "Euphues"; han skref
en mängd hofkomedier och var den förste engelske
dramatiker, som använde prosan), T. Kyd ("The spanish
tragedy", omkr. 1580), T. Lodge, G. Peele, R. Greene
(omkr. 1560–92) och den snillrike Chr. Marlowe
(omkr. 1564–93), hvilken företrädesvis höll sig till
ämnen af fasaväckande natur (i "D:r Faustus", "The
jew of Malta" m. fl. skådespel). Alla de nämnde voro
föregångare till William Shakspeare (1564–1616), hvars
betydelse blef verldshistorisk och hvars inflytande
sträcker sig ända in i den närvarande tiden (se vidare
Shakspeare). Hans förnämsta dramatiska arbeten äro:
"Romeo and Juliet", "Richard III", "Merchant of
Venice", "Midsummernight’s dream", "Hamlet", "Much
ado about nothing", "King Lear", "Julius Caesar",
"Macbeth" och "Othello". Shakspeare, som tillika
författade tvänne berättande dikter och åtskilliga
lyriska poem (sonetter), stod i spetsen för den
nationella diktareskolan. En motståndare till honom
var i viss mån Ben Jonson (1573–1635), en begåfvad
och originel, men tillika pedantisk författare af
antikt anlagda sorgespel samt en mängd hofkomedier och
dramatiska sedeskildringar. F. Beaumont (1586–1615)
och J. Fletcher (1579–1625), hvilka arbetade i bolag
med hvarandra, voro Shakspeares efterhärmare samt
utvecklade en stor produktivitet och egde en sällspord
teknisk färdighet. Bland öfriga dramaturger från
förra delen af 1600-talet må nämnas P. Massinger
(1584–1640), hvars "New way to pay old debts"
ännu står på repertoaren, och J. Ford (1586–
1639) samt T. Dekker, G. Chapman (tillika utmärkt
öfversättare), J. Webster, T. Middleton, J. Marston
och T. Heywood. 1648, under puritanernas regemente,
blefvo teatrarna stängda. Efter stuartarnas återkomst
(1660) öppnades de ånyo, hvarefter scenen, som förut
varit i högsta grad enkelt utrustad, inrättades efter
fransk smak. Efter denna utbildade sig W. Davenant
(1605–68), hvilken tillika var den förste engelske
teaterföreståndare, som lät fruntimmersrollerna
utföras af qvinnor. I sedligt hänseende sjönk den
dramatiska literaturen otroligt djupt, och de dåligt
tillämpade franska formerna kunde ej dölja den råa
brutaliteten. Detta var i främsta rummet händelsen
med lustspelet. Hvad tragedien vidkommer, utöfvade
Frankrikes dramaturger stort inflytande.
Bland vetenskapliga författare under denna period
äro följande de förnämste: Thomas Morus (1480–1535),
hvars "Utopia" framställer, på grundvalen af Platos
lära, ett nytt samhällsideal, Francis Bacon af Verulam
(1561–1626), som lade grunden till såväl den nyare
filosofien som den nyare naturforskningen,
historieskrifvaren Walter Raleigh (som tillika var
skald af betydenhet); teologerna Herbert of Cherbury
(1582–1648) och Jeremy Taylor (1613–67) samt filosofen
Thomas Hobbes (1588–1679), hvilken senare dock kanske
hällre borde räknas till den följande perioden.
I Skotland, der utvecklingen ej försiggick på
långt när så lifligt som i det egentliga England,
märkes bland skalderna endast D. Lindsay (1490–1557),
hvilken upptog Dunbars allegorisk-satiriska manér och
hvars qväden bidrogo till reformationens införande
i det nordliga Britannien, samt bland prosaisterna
reformatorn John Knox (1505–72).
Tredje perioden (intill slutet af 18:de årh.). Sedan
puritanerna gifvit dödsstöten åt "the old merry
England", inträdde, med nationalkarakterens omdaning,
en förändring i literaturens beskaffenhet. Literaturen
upphörde att vara populär och att hemta sin
inspiration från det nationella. Stuartarna och
deras hofmän hemförde från Frankrike smaken för den
konverserande, resonerande och antitetiska poesien,
och de engelske författarna gjorde sitt bästa för
att lämpa sig derefter. Det blef en tid af slafvisk
efterhärmning, och diktningen spändes allt trängre
in i den franska tvångströjan. Frivoliteten intog
fantasiens plats och kritiken inspirationens. Förstånd
och qvickhet fingo ersätta känsla. John Dryden
(1631–1700) var en af de förste, som omfattade denna
riktning, hvilken först och mest gaf sig uttryck på
det dramatiska området. Han rimmade fullständigt
sina tragedier, efter franskt mönster (förut hade
vers och prosa vexlat), och trodde sig dermed skapa
en ny konstart, som han kallade "heroic play". Men
vid denna ombildning försvann det goda, hvaremot det
dåliga stannade qvar. Dryden beträdde sjelf emellertid
en ny bana, efter att 1671 hafva gjorts till föremål
för en qvick och bitande parodi af Buckingham
(d. 1721). N. Lee (1657–93), den passionerade
äfventyraren Thomas Otway (1651–85) och N. Rowe
(1673–1718), hvilka jämte Dryden ansågos för de mest
framstående tragediförfattarna, sökte återinföra
Shakspeares stil och anda, men förgäfves. Bland
öfriga sorgespelsförfattare voro T. Southerne
(1660–1746), W. Lillo (1693–1739, som införde
det borgerliga dramat), Addison ("Cato"), Young,
Thomson, J. Home (1722–1808) och W. Mason (1725–97)
de förnämste. Inom komedien, hvarest osedligheten
fick ett fritt spelrum, voro W. Wycherley (1640–1715),
med sin satiriska skärpa, och W. Congreve (1670–1729),
med sin glänsande dialog och sitt fina skämt, de mest
betydande. Hos bägge gjorde likväl merendels en skarp
karakteristik och en liflig handling fräckheten i
någon mån uthärdlig. Under dem stodo G. Etheredge
(1636–90), E. Rawenscraft och Aphra Behn, en lika
qvick som moraliskt förkastlig qvinna. G. Farquhar
(1678–1707) och J. Vanbrugh (1666–1726), likaledes
komediförfattare, visade sig påverkade af den mot
teaterfräckheten riktade opposition, som i presten
Collier hade sin kraftigaste kämpe. R. Steele
(1671–1729), grundläggare af tidskriften "Spectator",
samt skådespelarna Garrick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
