Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dotter – sant. Omedelbart efter Edvards död
framställde Vilhelm sina anspråk på Cerdics
tron. De tillbakavisades, och Harald svek sitt
äktenskapslöfte. Öfverallt utmålades Harald såsom
edsbrytare, och Vilhelm rustade till krig. Påfven
Alexander II, som förtörnats öfver att engelsmännen
hade afsatt ärkebiskop Robert af Canterbury, en
normand till börden, och i stället valt en engelsman,
Stigand, gaf Vilhelm en kraftig hjelp, då han slungade
bannstrålen mot Harald. Under masken af ett korståg
drog Vilhelm till eröfring, liksom Kristiern II
år 1520. Harald ilade Vilhelm till mötes med en
underlägsen här, men stupade i slaget vid Senlac,
nära Hastings, d. 14 Okt. 1066. E. låg nu öppet för en
ny invasion, den tredje under loppet af sexhundra år.
Inre förhållanden under den angelsachsiska
tiden. Angelsachserna togo med sig till Britannien
den gamla germanska demokratien. Hvarje scir
(modern eng. shire), motsv. det fornsvenska fylket,
landskapet, hade, liksom dess underafdelningar
hundreds (hundare, härad), sitt ting, scirgemot, der
lag stiftades och skipades och förvaltningsärenden
afgjordes. De "ansenligaste" bland de frie
männen förde der talan, medan de öfrige med yea-
l. nay-rop gåfvo tillkänna sin åsigt om de olika
förslagen. I spetsen för scir stod en höfding,
ealdorman l. alderman, som, när landskapen sedermera
samlades till rike, rice, under en konung, cyning
l. king, nedsjönk till betydelse af endast kunglig
ämbetsman. Konung valdes; men valet stannade inom
samma familj, och kronan fick derigenom utseende
af ärftlighet. Rikets gemensamma angelägenheter,
t. ex. konungs till- l. afsättande, afgjordes på
riksförsamlingen, witenagemot (d. ä. "de vises
möte"), der de högste ämbetsmännen och magnaterna
hade säte. Inom det angelsachsiska samhället funnos
frie män och trälar (thrall). Alla fria män egde
icke samma anseende; det fanns bland dem en skilnad
mellan eorl (modern eng. earl, Sv. jarl) och ceorl
(modern eng. churl, Sv. karl?). Eorlerna bildade
ett slags bördsadel. Denna trängdes med tiden i
skuggan af en tjenstemanna-adel, thegns, thegnarna
(Sv. tignarmännen), som drogo sitt anseende deraf
att de voro konungens eller någon hög herres
män. Denne herre, som ursprungligen "hade dem i
sitt bröd", bar derför ock namnet hlaford (modern
eng. lord), d. ä. brödgifvaren. Mot slutet af
det angelsachsiska rikets tillvaro inskränktes
folkets gamla sjelfstyrelse i landskapen mer och
mer, och den stora massan af mindre jordegare led
farligt intrång i sin personliga frihet. På den
andliga odlingens område intogo angelsachserna
efter kristendomens införande en framstående plats
bland folken. England var på Caedmons (d. omkr. 680)
och Bedas (d. 735) tid lärdomens hemvist i norra
Europa, och engelsmännen fingo först bland alla
germaner en historisk literatur på modersmålet. –
Rörande skandinaverna i England hänvisas till Worsaaes
arbeten "Den danske erobring af England og Normandiet"
samt "Minder om de danske og normaendene i England,
Skotland og Irland".
E. under de normandiske konungarna (1066
–1154). Vilhelm Eröfraren (the conqueror,
1066–87) vann 1066 endast en tredjedel af E., det
sydöstra hörnet. Han lät dock s. å. kröna sig till E:s
konung och eröfrade 1068–70 återstoden af landet. Den
normandiska eröfringen blef af genomgripande betydelse
för E. Detta lands senare medeltidshistoria visar
endast den naturliga utvecklingen af de frön, som
eröfringen utsådde. E. upphörde att vara "en verld för
sig"; det kom i beröring med kontinentens folk. Det
var föreningen med Normandie, som invecklade det i
den skickelsedigra rivaliteten med Frankrike; det var
eröfringen, företagen under påflig legalisation,
som bragte E:s kyrka i ett förr okändt beroende
af Rom. De normandiske konungarna grundlade med
eröfringen en oinskränkt myndighet i sitt rike, på
en tid, då konungamakten i det öfriga Europa var en
skugga. Deras despotism befordrade sammansmältningen
mellan de engelska och normandiska stammarna och
framkallade denna nationens strid mot kronan,
som genomgick århundraden och ledde till engelska
folkets frihet. Den normandiska eröfringen blef
icke så tillintetgörande, som den angelsachsiska
varit. Sachsarna tyranniserades visserligen i början,
och all makt och rikedom föllo normanderna till, men
efter icke så lång tid uppslukade den angelsachsiska
stammen den normandiska; och franska språket,
ehuru ett par århundraden Englands officiella och
kulturspråk (jfr Engelska språket), lyckades aldrig
uttränga det angelsachsiska, utan måste sjelft
gifva vika, dock qvarlemnande spår efter sig. Af
dessa föreningar hafva det engelska folket och
det engelska språket uppstått. – Vilhelm Eröfraren
indrog till kronan all landets jord (öfver hvilken
på hans befallning Domesdaybook upprättades), med
undantag af kyrkans, och utdelade deraf sedermera
förläningar till sina anhängare. Han öfverförde till
E. kontinentens länsväsen, men undvek en af dettas
största faror – statsupplösningen – derigenom att han
tvang E:s alla länsinnehafvare, vare sig de hade land
af honom eller hans vasaller, att aflägga trohetsed
till konungen. Så länge Vilhelm regerade, suckade
angelsachserna under ett omenskligt förtryck, hvilket
de genom flere uppror förgäfves sökte lindra. De
skänkte likväl sitt understöd åt Eröfrarens son,
Vilhelm Rufus (1087–1100), som, sin äldre broder
Robert till förfång, ryckt till sig kronan och derför
måste kämpa mot normanderna. Dessa sökte skaffa
E:s krona åt Robert, som ärft Normandie. Vilhelms
utpressningar och grymhet, för hvilka ärkebiskop
Anselm af Canterbury rymde landet, framkallade mot
styrelsen allmänt hat. För att afvända detta och
vinna stöd mot den ofvannämnde Robert, som Henrik
I Beauclerc (1100–35), Eröfrarens yngste son,
efter sin broders föredöme, trängde från tronen,
lofvade Henrik i ett slags konungaförsäkran (charta
libertatum, charter) att följa "den gode Edvards
(Bekännarens) lagar". Dessa hade under de normandiske
jernherskarnas tid för engelsmännen blifvit symbolen
af rätt och frihet. Men sedan Henrik genom förlikning
lyckats afvärja Roberts anfall på E. (1101) och
derpå från denne eröfrat Normandie (1106), blef hans
regemente lika strängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
