Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epernay - Eph-. Se Ef-. - Ephemera. Se Dagsländor. - Ephemeridæ. Se Dagsländor. - Epi- - Epicedium - Epicentrum, geol. Se Jordskalf. - Epicharis - Epicharmos - Epicherem - Epicoenum - Epicurus. Se Epikur. - Epicykel - Epicykloid. Se Epicykel. - Epidamnos, älder benämning på den forngrekiska staden Dyrrhachium. Se Durazzo. - Epidaurus - Epidemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omsättningen beräknas till 17–18 mill. fr. (omkr. 12–13
mill. kr.). Anmärkningsvärda äro de i kalkklippan
uthuggna ofantliga källrarna, ett slags labyrint,
hvari årligen omkr. 5 mill. buteljer uppläggas. Jämte
buteljer och andra till champagneberedningen hörande
artiklar tillverkas en mängd lervaror, som komma i
handeln under namn af Terre de Champagne.
Eph-. Se Ef-.
Ephemera. Se Dagsländor.
Ephemeridae. Se Dagsländor.
Epi-, framför vokal Ep-, framför h eller spiritus
asper Ef- (Eph-), Grek., ett i grekiska ord ofta
förekommande prefix med betydelserna: vid, på, i,
emot, öfver o. s. v., hvilket förlänar sitt hufvudord
begreppet af "vistande på", "anländande till",
förnyande m. m.
Epicedium, Lat. (Grek. Epikedeion, af kedos, sorg),
hos forntidens greker ett slags sorge- och klagosång,
närmast liknande elegien. Den afsjöngs medan liket
ännu fanns qvar i sorgehuset.
Epicentrum, geol. Se Jordskalf.
Epicharis, en frigifven qvinna, som lefde i Rom
under Nero. Hon synes hafva varit älskarinna till
någon af deltagarna i den sammansvärjning, som år
65 e. Kr. ingicks mot Nero, och hvars hufvudman var
C. Piso. E. tog verksam del i sammansvärjningen
och vidtalade särskildt Volusius Proculus,
befälhafvare öfver flottan vid Misenum, att sluta
sig till densamma. Hon angafs af honom, mem nekade
till allt. Dock qvarhölls hon i fängelse. Då
sammansvärjningen sedermera blef upptäckt,
underkastades hon pinligt förhör, men yppade det
oaktadt intet. Slutligen lyckades hon strypa sig
med sin gördel, då hon på en stol bars till förnyad
pina. R. Tdh.
Epicharmos (med tillnamnet Siculus), grekisk
komediförfattare, f. omkr. 536 f. Kr. på ön Kos,
tillbragte större delen af sitt lif i Megara
och Syrakusa, vid konung Hierons hof. Han lär
hafva aflidit vid 90 års ålder. Enligt några var
han lärjunge till Pythagoras och till en början
läkare. Genom E. vann den dorisk-sicilianska komedien
sin utbildning i regelbunden och konstnärlig form,
hvartill äfven skalderna Phormis och Dinolochos
medverkade. E:s stycken (man räknar 35 äkta) voro
skrifna på den doriska dialekten och utmärkte sig
genom qvickhet och liflighet i dialogen samt stor
menniskokännedom. Så när som på några få fragment
(utgifna af Krusemann, 1834, och Lorenz, 1864) hafva
hans arbeten gått förlorade. Enligt Horatius skall
Plautus hafva användt dem såsom förebilder, och de
grekiske filosoferna anföra ofta sentenser ur dem.
Epicherem (Grek. epicheirema), log., en sammansatt
slutledning, hvari en eller båda premisserna äro
enthymem (se d. o.). Ex.: de vertebrerade djuren äro,
i sin egenskap af djur, organiska varelser; hästen
är ett däggdjur, följaktligen ett vertebreradt
djur; alltså är hästen en organisk varelse.
L. H. Å.
Epicoenum (-senum; af Grek. epikoinos, gemensam),
språkv., ord som efter omständigheterna är af
maskulint eller feminint genus, t. ex. elev. person.
Epicurus. Se Epikur.
Epicykel, astron., en cirkel, i hvilken man,
vid förklaringen af ojämnheterna i planeternas
rörelser, fordom ansåg dessa himmelskroppar röra sig
likformigt, under det att epicykelns medelpunkt sjelf
äfvenledes likformigt rörde sig utefter en cirkel (den
defererande cirkeln). Den bana, som planeten härvid
beskref, kallades epicykloid. Då man märkte, att
detta antagande understundom blott högst ofullständigt
angaf ojämnheterna, sådana de verkligen voro, tillgrep
man den utvägen att på epicykeln låta, i stället
för planeten, en andra epicykels medelpunkt röra
sig, under det att planeten gick i dennas periferi.
E. J.
Epicykloid. Se Epicykel.
Epidamnos, äldre benämning på den forngrekiska
staden Dyrrhachium. Se Durazzo.
Epidaurus, Grek. Epidavros, en urgammal, vid
Saroniska hafsviken i det forngrekiska landskapet
Argolis belägen stad (nu Pidauro l. Nea Epidavros),
hvilken ursprungligen skall hafva anlagts af karier,
men sedermera, tagits i besittning af dorerna,
vid dessas invandring. Ett gynsamt läge och en
ypperlig hamn gjorde snart E. till en betydande
handelsstad. Sin största ryktbarhet vann det likväl
genom det i dess närhet belägna Asklepios-templet
(se AEsculapius), hvilket såsom kurort besöktes af
sjuka från alla landsändar, och hvarifrån en helig
orm, såsom gudens sinnebild, fördes ända till
Rom för att hafva en derstädes år 291 utbruten
pest. Kring templet uppstod en mängd byggnader,
hvilka voro afsedda dels till bostäder för det
talrika presterskapet, dels till härbergen för
besökande eller till offentliga förlustelser. Bland
de ännu bibehållna fornlemningarna märkes en af
Polykleitos uppförd teater med bänkrader af hvit
marmor. Minnet af platsens forna betydelse fortlefver
ännu bland ortens befolkning, af hvilken tempeldalen
med sina fornlemningar benämnes "helgedomen".
A. M. A.
Epidemi, epidemisk (om ordens betydelse och härkomst
se Endemi). – Epidemiernas utbredning sker antingen
derigenom att den af luften burna miasman sjelf
angriper, infekterar, hvarje individ, och utbredningen
kallas då miasmatisk eller säges ske genom
infektion (sådant är förhållandet med malaria-febrarna),
eller ock sker utbredningen förmedelst ett ämne,
som bildats i en redan sjuk person och från denne
öfverflyttas till en annan, hvilken, om han sjuknar,
företer samma sjukdom som den förre. Hos denne senare
hemtar ämnet förnyad kraft till nästa angrepp, och
så allt vidare från den ene till den andre. Vårt
språk har ett ganska expressivt uttryck för detta
slags utbredning, nämligen smittande, som är ett
freqventativum af smeta. Det är så att säga ett
upprepadt påsmetande från den ene på den andre;
en beröring, contagium; och sjelfva smetet – för
att bibehålla bilden – kallas, såsom härrörande
från en lefvande organism, virus, d. ä. seg vätska,
slem. Dock är att märka, att denna benämning är qvar
från en tid, då man ansåg, att det synliga slemmet
verkligen var det sjukdomsbringande ämnet. Så är det
likväl icke. Slemmet är endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
