Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epigramm - Epigrammata figurata - Epikedeion. Se Epicedium. - Epiker, författare af hjeltedikter eller af berättande skaldestycken. Se Epos. - Epikris - Epiktet - Epikur - Epilepsi - Epilobium - Epilog - Epimenides - Epimetheus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Göthe och Schiller denna diktart med ett stort
antal förträffliga alster. Dessa båda skalders
epigramm höra i allmänhet till den gnomiska arten
("sinnsprüche" l. "sinngedichte"), i det att de åt en
tänkvärd sanning gifva ett poetiskt uttryck. Endast
i de s. k. xenierna (en från Martialis’ 13:de
bok lånad rubrik) framträder i högre grad den för det
gamla epigrammet utmärkande satiriska och aggressiva
riktningen. – Lessing (i "Zerstreute anmerkungen
über das epigramm") och Herder (i "Ueber das
griechische epigramm") hafva med mycket skarpsinne
och lärdom försökt gifva en vetenskaplig utredning
af epigrammets väsende och historiska utveckling. –
Epigrammatiker l. -tist, författare af epigramm. –
Epigrammatisk, som har epigrammets karakter och
egenskaper; kort, fyndig, bitande. A. M. A.
Epigrammata figurata, Lat. (Fr. poésies
figuratives), "bildrim", ett slags till sin yttre
form egendomliga poetiska konststycken, hvilkas
verser äro sammanställda på sådant sätt, att de
erhålla skapnaden af vissa föremål (t. ex. ett altare,
ett ägg, en herdeflöjt o. s. v.). Uppfinningen af
dessa konstlade versifikationer, som voro vanliga
under den sen-grekiska tiden, tillskrifvas Simmias
från Rhodos (i 4:de årh. f. Kr.). Äfven af svenska
diktare (t. ex. Stjernhjelm och Lucidor) finnas
bildrimsdikter.
Epikedeion. Se Epicedium.
Epiker, författare af hjeltedikter eller af
berättande skaldestycken. Se Epos.
Epikris (Grek. epikrisis), vetenskapligt utlåtande
om ett sjukdomsfall med afseende på dess uppkomst,
utveckling, förlopp och behandling.
Epiktet (Grek. Epiktetos), stoisk filosof i första
årh. e. Kr., frigifven slaf från Frygien, lefde
och verkade hufvudsakligen i Rom. Han utförde
stoicismen i religiös riktning. Alla visa äro
bröder och bilda ett helt under den gudomliga
försynens ledning. E:s moral lär en fullständig
apati i förhållande till det timliga lifvet samt
ett komtemplativt skådande af och resignation under
Guds visa och kärleksfulla ledning. Den utmärkes
för öfrigt af mera mildhet, värme och innerlighet
än den stoiska etiken i allmänhet och anses af
några vara historiskt påverkad af kristendomen.
L. H. Å.
Epikur (Lat. Epicurus, Grek. Epikouros), grekisk
filosof, f. 342, d. 271 f. Kr., lefde och verkade
hufvudsakligen i Athen, der han samlade omkring sig en
talrik skola. Med förkärlek egnade han sig åt etiken,
hvilken han, i likhet med stoikerna, utförde i
negativ och subjektivistisk riktning, såsom en lära
om den vise, hvilken i sin likgiltighet för ödets
vexlingar är höjd öfver dessa. Men, i motsats till
stoikernas lära, var för honom det goda till väsendet
sinligt och fattades såsom den ro och det sinneslugn,
som vinnas genom måttligt tillfredsställande af
de begär, hvilkas tillfredsställande är lätt, och
genom uppmärksamhetens dragning från de öfriga,
likasom öfver hufvud från allt, som stör lifvets
lugn. Särskildt sökte han befria sina lärjungar från
all fruktan, genom att visa, att det, som i allmänhet
vållar denna affekt hos menniskor, icke är något
fruktansvärdt. – I teoretiskt
afseende anslöt sig E. i allt väsentligt till
atomisterna. – Epikuré, anhängare af Epikurs lära;
i allmänhet en menniska, som under förakt för ideella
intressen sätter det timliga lifvets beqvämlighet
och förfinade njutningar i första rummet, likväl
utan att försjunka till rå cynism. – Epikureism,
Epikurs lära. L. H. Å.
Epilepsi (Grek. epilepsia, af epilambanein, gripa),
med., fallandesot. Se d. o. – Epileptiker, en som har
anlag för eller lider af fallandesot. – Epileptisk,
som har afseende på fallandesot, t. ex. epileptiskt
anfall, anfall af fallandesot.
Epilobium, dunört, bot., växtslägte, tillhörande
nat. fam. Onagrarieae, kl. Octandria L., mest
utmärkt genom de långa, smala, fyrkantiga, skidlika
fröhusen, hvilka innehålla en mängd, med ymnigt fjun
försedda frön. Detta slägte räknar i Sverige 9 (10,
med inräknande af underslägtet Chamenerium) arter
och är väl representeradt i alla delar af landet;
ännu högt uppe på fjällen äro 3 arter allmänna. I
menniskans hushållning spelar detta slägte ingen rol.
S. A.
Epilog (Grek. epilogos), eftertal, slutord efter ett
tal, ett föredrag o. d., en tillagd akt eller scen
efter slutakten i ett skådespel. De gamle tragiske
författarna använde epilogen för att till åskådarnas
eftertanke framställa några allmänna betraktelser
öfver styckets innehåll. Shakspeare nyttjade stundom
en epilog för att angifva de synpunkter, från hvilka
han önskade att stycket skulle betraktas, någon gång
äfven för att förebygga möjliga misstydningar. Jfr
Prolog.
Epimenides (Grek. Epimenides), en af forntidens
vise siare och prester, bördig från staden Faistos
på Kreta, lefde omkring år 600 f. Kr. Enligt sagan
var han i alla afseenden en gudarnas älskling, som
hade en lifslängd af flere mansåldrar och underbara
lefnadsöden; bl. a. skall han en gång såsom
yngling hafva inslumrat i den "dikteiska grottan"
och der sofvit i 57 år. E. var i främsta rummet en
representant för religionens försonande och renande
verkan, men han egde tillika kännedom om naturens
och växternas hemliga krafter och var på grund
deraf verksam såsom läkare. Äfven sångens heliga
gåfva var honom gifven. Hans rykte för fromhet och
gudaingifven visdom var vida spridt, och 596 kallades
han, på Solons inrådan, till Athen för att befria
staden från den straffdom, som hvilade deröfver med
anledning af den Kyloniska blodskulden. E. företog
en genomgripande reform af hela religionsväsendet,
renade staden från dess syndaskuld och helgade den
åt Apollo. Han återvände hem utan att hafva velat
mottaga någon annan belöning än en qvist af gudinnan
Athenes heliga oliveträd. E. dög vid hög ålder, på
Kreta eller i Sparta, der man äfven visade hans graf.
A. M. A.
Epimetheus (Grek. Epimethevs, egentl. den efteråt
eller för sent sig betänkande), en bland titanerna,
broder till Atlas och Prometheus. Af den sistnämnde är
E. en förvrängd negativbild. Då nämligen Prometheus
utmärker sig genom sedlig höghet, slughet och klok
beräkning, representerar E. de alldeles motsatta
egenskaperna, sinlighet, lättsinne och dumdristighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
