Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epipoliseradt ljus - Epirus - Episcopius, Simon - Episcopus - Episkopal - Episkopalkyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fluorescens. Herschel iakttog den fluorescens hos
svafvelsyrad kinin, hvilken visar sig såsom en
egendomlig blå färg hos ett tunnt lager under
ytan, då denna träffas af ljuset. Sedan detta
gått genom en lösning af det nämnda ämnet,
förlorar det förmågan att i en annan lösning
framkalla fluorescens. Herschel ville med det
valda namnet beteckna, att företeelsen beror på en
egendomlighet hos den fluorescerande vätskans yta.
L. A. F.
Epirus (Grek. Epeiros), vestligaste landskapet
i det gamla Grekland. Omkr. 11,000 qvkm. (200
qv.-mil). E. gränsade i s. till Ambraciska viken,
Akarnanien och AEtolien, i ö. till Macedonien och
Tessalien, i n. till Illyrien och i v. till Joniska
hafvet. E. är bergigt: i ö. reser sig Pindus, som
bildar gräns mot Tessalien, i v. de mer än 2,000
m. (6,736 f.) höga Kerauniska bergen, som stupa
brant i hafvet. Bergen i landets inre äro ej höga;
de afbrytas af en mängd floddalar. De betydligaste
strömmarna hette Achelous (nuv. Aspropotamo),
Arachthos (Arta), Acheron (Phrai) och Thyamis
(Kalama), Aoos (Viosa), Haliakmon (Vistrizza) och
Peneus (Salamvria). Innevånarna i det inre och
i n. voro af illyrisk stam, men i s. och längs
kusten hade greker (i synnerhet från Korint)
bosatt sig. Hufvudstammarna voro chaonerna,
tesproterna och molosserna, hvilka sistnämnda hade
en berömd helgedom i Dodona. Ännu på Herodotos’
tid (4:de årh. f. Kr.) betraktades E:s innevånare,
epiroterna, såsom barbarer, och först hundra år
senare fingo de tillträde till de olympiska spelen
– ett tecken på att de erkändes som greker. – En
saga berättar, att Pyrrhus, Achilles’ son, varit
molossernas konung; sagan är sannolikt tillkommen
för att tillförsäkra det molossiska konungahuset ett
grekiskt ursprung. Omkr. 470 f. Kr. regerade konung
Admetus, hvilken gästvänligt upptog den landsförviste
Themistokles. I 4:de årh. f. Kr. införde konung
Arybas, som blifvit uppfostrad i Athen, grekisk
odling i landet. Hans brorson, Alexander I, sökte
att uti Italien spela rolen af eröfrare, men stupade
omkr. 322 i striden mot lukarierna. Pyrrhus II
(d. 272) lyfte genom sina lysande, men gagnlösa
segrar E. för en kort tid till en stormakt. Under
hans närmaste efterträdare blef konungamakten genom
beständiga inre och yttre strider så försvagad,
att epiroterna, omkr. 230, införde en republikansk
författning. Rikets tilltagande svaghet gaf emellertid
illyrerna och macedonerna tillfälle att blanda sig
i epiroternas partistrider, hvarigenom E. nästan
förlorade sin sjelfständighet. När romarna (197
f. Kr.) besegrat Filip V af Macedonien, befriades
E. från Macedoniens öfvervälde, men med kännedom om
romarnas egennyttiga politik understödde epiroterna
sedermera den macedoniske konungen Persevs i dennes
strid mot Rom. Persevs’ fall (168) drog romarnas hämd
öfver E. AEmilius Paullus förstörde 70 städer i E. och
lät sälja 150,000 innebyggare såsom slafvar. E. blef
en romersk provins och delade derefter romarerikets
öden. Se vidare Albanien.
Episcopius, Simon arminianernas eller
remonstranternas hufvudman efter Arminii död, föddes
1583 i Amsterdam, blef 1611 teologie
professor i Leiden, afsattes och landsförvisades
af synoden i Dortrecht 1619, fick 1626 tillstånd
att återkomma, blef 1634 inspektor och professor vid
remonstranternas seminarium i Rotterdam och dog d. 4
April 1643. – E. var den, som egentligen grundlade
arminianernas teologi och banade väg för dennas
rationalistiska fortbildning. Han bekämpade framför
allt calvinismens abstrakta dogmatism och betonade,
att kristendomen är mera praktisk än teoretisk, icke
så mycket ett system af trosläror som en sedlig makt,
att en rätt tro icke nödvändigt förutsätter kunskap
om och samtycke till ett lärosystem, som innefattar
hela omfånget af kristlig sanning, utan endast kunskap
om och samtycke till så mycket af kristendom, som är
nödvändigt för att åstadkomma en verklig förbättring
i hjerta och lefverne. E:s förnämsta arbeten äro den
arminianska trosbekännelsen (1621) och apologien för
densamma (1629) samt hans ofullbordade Institutiones
theologicae.
Episcopus, Lat. (Grek. episkopos, af episkopein,
tillse, öfvervaka), uppsyningsman, biskop.
– E. episcoporum, biskoparnas biskop, påfven. –
E. in partibus (infidelium), biskop i de otrognes
(muhammedaners och hedningars) land; biskop med titel
af någon församling, som fordom tillhört katolska
kyrkan. – E. oecumenicus, titel för patriarken
af Konstantinopel.
Episkopal (Lat. episcopalis. Se Episcopus), biskoplig,
högkyrklig.
Episkopalkyrkan, Den engelska, statskyrkan i England,
tillhör i fråga om läran de reformerta kyrkorna,
men intager med hänsyn till kult och författning
en ställning mellan dessa och den katolska. –
Reformationen i England förbereddes dels genom
Wicliffe och lollarderna, dels genom humanisterna. Hon
försvårades genom det högre presterskapets makt,
i detta land större än annanstädes. Denna svårighet
undanröjdes af Henrik VIII (1509–47), som lösryckte
Englands kyrka från påfvens öfverherrskap och gjorde
sig sjelf till hennes öfverhufvud samt upphäfde
klostren och indrog dessas gods. Emellertid bibehöll
han i allt öfrigt den romersk-katolska läran. Först
under Edvard VI (1547–53) infördes verkligen
reformationen. Likväl bibehöllos den biskopliga
kyrkoförfattningen samt några katolska former och
bruk vid gudstjensten. I samma anda genomfördes
reformationen – efter en kort, men våldsam katolsk reaktion
(1553–1558) – under Elisabeths regering (1558
–1603) fullständigt. Då antogos suprematsakten
(1559), som häfdade statschefens ställning
såsom kyrkans öfverhufvud, uniformitetsakten
(s. å.), som införde en reviderad, för hela kyrkan
gemensam liturgi, och engelska kyrkans trettionio
artiklar (1562). Många önskade en mer genomgripande
reformation, fordrade calvinismens grundsatser
strängt genomförda, så väl i kyrkans lära och
författning som i ritual, samt bekämpade derför
episkopalkyrkan. Denna kyrkliga opposition gick hand i
hand med den politiska oppositionen mot stuartarnas
absolutistiska sträfvanden. Båda i förening ledde
till en revolution, som för en kort tid störtade både
monarkien och statskyrkan. Genom restaurationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
