Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eqvinoktialpunkt, dagjämningspunkt. Se Dagjämning. - Eqvinoktial-ström - Eqvinoktium - Eqvipollens - Eqvivalent - Er - Eradiation. Se Utstrålning. - Eranska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eqvinoktialpunkt, dagjämningspunkt. Se Dagjämning.
Eqvinoktial-ström, meteor., den i de varma hafven
från öster till vester gående hafsströmmen.
Eqvinoktium (af Lat. aequus, lika, och nox, natt),
dagjämning. (Se d. o.).
Eqvipollens (af Lat. aeque, jämnt, lika mycket,
och pollere, förmå), log., liktydighet; förhållandet
mellan två omdömen, som äro så beskaffade, att bägge
hafva samma innehåll, men olika form. Eqvipollenta
äro t. ex. omdömena: Gud är allvetande, och: ingenting
är fördoldt för Gud.
Eqvivalent (af Lat. aeque, lika mycket, och valere,
gälla, vara värd), kem., egentligen den mängd af ett
ämne, som förmår utöfva samma eller likartad kemisk
effekt som en viss mängd af ett annat ämne. De första
försöken att bestämma eqvivalentvigterna gjordes
1782 af Torbern Bergman, som vägde de mängder af
olika metaller, hvilka utfälldes ur saltlösningar af
en vigtsmängd af en annan metall. En tysk kemist,
Richter, bestämde 1791–1802 de mängder af olika syror,
som kunde neutraliseras af samma vigtsmängd af en bas,
och omvändt de vigtsmängder af olika baser, som
neutraliserades af samma vigtsmängd af en syra. På
grund af dessa försök uppställde han tabeller,
benämnda "Neutralitäts- oder massenreihen". En
annan tysk kemist, Fischer, sammanslog Richters
tabeller till en enda, i hvilken på en kolumn de
vigtigaste baserna, på en annan de vigtigaste syrorna
upptogos. Detta var således en eqvivalenttabell,
ehuru ordet eqvivalent då ej användes. – Sedan
Dalton (1807) i kemien infört atomteorien, framhöll
Wollaston (1814) osäkerheten och godtycket i Daltons
antagande af antalet atomer i föreningar, och att
hans atomvigter följaktligen äro blott hypotetiska
storheter. Wollaston föreslog i stället, att man borde
betjena sig af eqvivalenter – hvilket ord då
för första gången användes – såsom faktiska storheter,
innebärande mindre osäkerhet. Med ordet eqvivalent
förstod Wollaston ej blott hvad detta ord egentligen
innebär, eller de mängder af olika ämnen, som utöfva
samma kemiska effekt, utan äfven de qvantiteter,
i hvilka kroppar förenas med hvarandra. Skilnaden
mellan eqvivalent och atom blir således knappt annat
än en namnförändring. I sjelfva verket voro således
atomvigter och eqvivalenter samma sak. Omkr. 1805
började Gay-Lussacs epokgörande undersökningar om
gaserna. Sedan han tillsammans med Humboldt funnit,
att 1 vol. syrgas och 2 vol. vätgas förenas till
vatten, utsträckte han sina undersökningar till
andra gaser och fann då den vigtiga lagen att gaser
förenas med hvarandra i ett enkelt volymförhållande
och att föreningens volym står i ett mycket enkelt
förhållande till beståndsdelarnas. Genom Daltons
undersökningar hade uppstått den teorien att de
vigtsmängder, enligt hvilka kroppar ingå föreningar,
motsvara deras atomvigter. Då Gay-Lussac bevisat,
att volymerna af gasformiga kroppar, som förenas,
stå till hvarandra i ett enkelt och oföränderligt
förhållande, var det helt naturligt, att man deraf
kunde draga den slutsatsen att vigterna på gasernas
volymer, d. v. s. gastätheterna, måste vara
proportionella till atomvigternas eller åtminstone
till dem stå i ett enkelt förhållande. – På detta
förhållande kunde en skilnad mellan atom vigt och
eqvivalentvigt grundas. Med eqvivalenter förstod
man de vigtsmängder, enligt hvilka kropparna ingå
föreningar, under det atomerna motsvarade volymerna,
och atomvigtesna gastätheterna. Berzelius fäste
alltid vigt vid volymförhållandena. Han ansåg
t. ex. vatten vara sammansatt af 2 atomer väte och
1 atom syre o. s. v. För Berzelius äro begreppen
atom och eqvivalent i många fall likbetydande,
under det i andra 1 eqvivalent motsvaras af 2
atomer. Då således vattnet består af 1 eqvivalent
syre och 1 eqvivalent väte, men af 1 atom syre och 2
atomer väte, måste 1 eqvivalent väte motsvaras af 2
atomer. På samma sätt som vätet förhålla sig qväfvet,
saltbildarna o. s. v. Berzelius antog, att alla
dessa ämnen inginge såsom tvänne förbundna atomer,
dubbelatomer, i föreningar. Detta är den egentliga
skilnaden mellan Berzelii och nutidens kemiska
åsigter, enligt hvilka t. ex. väteatomerna i vattnet
ej äro bundna af hvarandra. Liebig yttrade redan 1839
önskvärdheten af en återgång till eqvivalentvigterna,
och 1843 uttalades samma åsigt af Gmelin. Man kan
säga, att genom denne atomvigterna för någon tid
alldeles utträngdes af eqvivalentvigterna. De kroppar,
som enligt Berzelius bilda dubbelatomer, ingå aldrig
såsom enkla atomer i föreningar, och under detta
förhållande kunde det synas oegentligt att antaga,
att dessa ämnens eqvivalenter bestå af två atomer.
Först 1846, men ännu noggrannare 1849, utredde de
tvänne franske reformatorerna i kemien Gerhardt
och Laurent de olika begreppen atom, molekyl
och eqvivalent, hvilka förr ofta användts såsom
synonyma. Atom definierades såsom den minsta
mängd af ett grundämne, hvilken kan förekomma i
en kemisk förening. Molekyl åter är den minsta
mängd af en kropp, enkel eller sammansatt,
som kan finnas. Eqvivalenter blifva, i nära
öfverensstämmelse med ordalydelsen, de mängder
af olika ämnen, som kunna ersätta hvarandra. En
följd deraf och af Daltons lag för de multipla
proportionerna blef att ett och samma ämne ofta
kunde hafva flere olika eqvivalenter. Gerhardts
och Laurents åsigter hade en svår strid att utstå,
innan de antogos; men de äro numera allmänt erkända,
och eqvivalenterna hafva upphört att användas.
P. T. C.
Er, Fornnord. Eir, Nord. mytol., "den mildrande,
lindrande", läkedomsgudinnan. Enligt Snorres edda är
hon "den bästa läkare", och i Fjölsvinnsmål finnes
hon nämnd bland de mör, som sitta fredligt tillsammans
vid Menglads knä.
Eradiation. Se Utstrålning.
Eranska l. Eraniska kallas de språk, hvilka tillhöra
den vestra afdelningen af den indo-europeiska
språkfamiljens ariska gren. (Se Ariska språk). Ett
af de för de eranska språken mest utmärkande dragen
är att de indo-euröpeiska ljud-förbindelserna k1v
och g1v hafva öfvergått till sp och zb (med lent
s). Först hafva nämligen enligt en sameransk lag
k1 och g1, hvilka i den indiska afdelningen af den
ariska språkgrenen assibilerats till ç och j (äfven
tecknadt g’; se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
