Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik. 5. E. Plogpenning (Plovpenning) - Erik. 6. E. Glipping ("den blinkande") - Erik. 7. E. Menved
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket liksom straffdomar från Gud hemsökte hans
mördare (de omkommo alla på ett våldsamt sätt) gjorde,
att folket betraktade honom som martyr och helgon,
och flere gillen stiftades till hans ära. Med sin
drottning, Jutta af Sachsen, hade E. fyra döttrar:
Sofia, gift med konung Valdemar i Sverige, Ingeborg,
gift med Magnus Lagaböte i Norge, Jutta och Agnes,
hvilka gingo i kloster. Detta lemnade de 1272,
och Jutta ingick en brottslig förbindelse med sin
svåger konung Valdemar. E:s tragiska öde utgör
ämnet för Oehlenschlägers sorgespel "Erik og Abel".
E. Ebg.
6) E. Glipping ("den blinkande"), Kristoffer
I:s son. f. 1249, hyllades 1253 af ständerna som
tronföljare, men kröntes först 1259 till följd af
ärkebiskop Jakob Erlandssons vägran. Hans moder,
Margareta Sambiria, styrde riket såsom hans förmyndare
med stor duglighet under kritiska omständigheter. Den
upproriske biskopen Peder Bang hade kommit tillbaka
från Rügen med den danske länsfursten på denna ö,
Jarimar, hemsökte Själland med mord och brand samt
slog 1259 en stor bondehär vid Nästved. Derefter
kom hon i strid med sin sons frände hertig Erik af
Sönderjylland och blef genom de danske anförarnas
förräderi slagen på Loheden 1261 och tagen till
fånga jämte den unge konungen, hvilken qvarhölls
i fångenskap i tre år, först på Nordborgs slott och
sedan hos markgrefvarna af Brandenburg, såsom gisslan
för en penningfordran dessa hade. Under denna tid
trolofvade han sig med den brandenburgska prinsessan
Agnes, som han skulle äkta utan hemgift. På den
sönderjylländske hertigen utkräfde E. senare hämd,
då han 1271 intog hertigdömet, hvilket derefter var
förenadt med kronan till 1283, då han gaf det som län
åt den förre hertigens son, Valdemar; då denne kort
derefter gjorde ytterligare anspråk och uppträdde
fientligt mot konungen, insattes han 1285 för en
tid på Söborgs slott. Den långa striden med kyrkan
slutade 1273, då konungen måste gifva ärkebiskopen
15,000 mark silfver i böter, hvarefter interdiktet,
som legat öfver landet i 17 år, upphäfdes följande
året. Med Norge fördes krig 1278, emedan E. förhöll
den norska drottningen Ingeborg, Erik Plogpennings
dotter, hennes fädernearf, och med Sverige 1275–78,
i det han inblandade sig i striden mellan konung
Valdemar och dennes broder, hertig Magnus, hvarunder
han bistod först konungen, sedan hertigen, utan att
vinna någon fördel af någondera. I Danmark ådrog sig
E. genom sin våldsamhet, opålitlighet och sinlighet
en mängd fiender. Han stadfäste flere stadslagar
– deribland Roskildes (1268) och Ribes (1269) –
samt andra lagar än någon annan dansk konung och
blef på ett danahof i Nyborg (1282) tvungen att
afgifva den första skriftliga handfästning någon
dansk konung utfärdat, hvari han förpligtade sig att
föra en rättvis regering och följa rikets lagar. 1284
förband han sig derjämte att årligen hålla danahof
i Nyborg. Omsider ingick marsken Stig Andersson, som
hade att hämnas sin hustrus kränkta ära, grefve Jakob
af norra Halland, hvilken E. en lång tid förhållit
hans fädernearf, och tio andra missnöjde adelsmän,
de fleste af Skjalm
Hvides mäktiga slägt, ett förbund, öfverföllo
E. natten mellan d. 21 och 22 Nov. 1286 i en lada
vid byn Finderup, nära Viborg, der han efter en
jagt tagit nattherberge och der hans egen kammarsven
Rane Jonsön förrådde honom för de sammansvurne, samt
mördade honom. Liket jordades i Viborgs domkyrka,
der ända till 1630 hvarje morgon hölls "vådesang"
för hans själ. Grafven förstördes vid kyrkans
brand 1726. Med sin drottning, Agnes (f. 1258,
d. 1304, sedermera, 1293, omgift med grefve Geert af
Holstein), hade E. sönerna Erik Menved och Kristoffer
II samt döttrarna Margareta, hvilken 1298 äktade
konung" Birger i Sverige, och Rikissa, som genom sitt
giftermål med den vendiske fursten Nikolaus af Werle
blef stammoder för det oldenburgska huset. E:s död
behandlades i de gamla folkvisorna om Marsk Stig och
har senare utgjort ämne för sorgespel af C. J. Boye,
Oehlenschläger och C. Hauch, för Ingemanns roman
"Erik Menveds barndom" samt för operan "Drot og
marsk" af P. Heisc och Chr. Richardt
E. Ebg.
7) E. Menved, den förres son, f. 1274, fick
konunganamn redan 1276 och kröntes 1287, men
stod i flere år under förmynderskap af sin
moder, drottning Agnes, och hertig Valdemar af
Sönderjylland. E:s regering upptogs af ett långvarigt
krig med hans faders mördare ("de fredlöse"),
hvilka funnit en tillflykt hos norske konungen
Erik Presthatare och med hans hjelp hemsökte sitt
fädernesland med eld och svärd. Slutligen (1309)
ingicks fred med Norge, i Köpenhamn, hvarvid norra
Halland afträddes till detta rike. De fredlöse
understöddes i hemlighet af Lunda-ärkebiskopen
Jens Grand, och då konungen derför 1294 satte
honom i fängelse, på Söborgs slott, belades landet
af påfven med interdikt (1299). Detta upphäfdes
först 1303, sedan konungen året förut ödmjukt bedt
påfven om tillgift och erlagt 10,000 mark silfver
i böter. Äfven med Sverige förde E. krig (1306–10),
i det han understödde detta lands konung, Birger, med
hvilken han var dubbelt besvågrad, mot hans bröder,
hertigarna Erik och Valdemar. Mot slutet af sin
regering måste E. kämpa mot den oroliga adeln, hvilken
tillställde ett stort bonduppror i Jylland, 1313, och
med den nye ärkebiskopen i Lund, Esger Juel. I dessa
uppror mot konung och fädernesland deltog ock E:s
broder, Kristoffer. E. var en sträng handhafvare
af ordning och rättvisa, men derjämte mycket
praktlysten och ville gerna efterlikna Valdemar Sejr
samt återvinna Valdemarernas stora besittningar i
Nord-Tyskland. För detta ändamål gjorde han flere tåg
till Rostock och Stralsund samt tvang både Rostock och
Wismar att underkasta sig och lybeckarna att erkänna
honom som sin skyddsherre. För att skaffa penningar
till sina krigståg och sin kostsamma hofhållning
måste han pålägga tunga skatter och pantsätta en stor
del af rikets provinser samt en mängd kronogods och,
kungliga slott till tyska furstar och adelsmän. Han
dog barnlös i Roskilde d. 13 Nov. 1319, ehuru hans
drottning Ingeborg, dotter till Magnus Ladulås i
Sverige, skall hafva födt honom fjorton söner.
E. Ebg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
