Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eschatologi l. Eskatologi, teol., läran om de "yttersta tingen" - Eschenback, Wolfram von. Se Wolfram von Eschenbach. - Eschenburg, Johann Joachim, tysk skriftställare - Eschenmayer, Karl Adolf von, tysk filosof och naturforskare - Escher, Johann Heinrich Alfred, schweizisk statsman - Escherny, François Louis d', grefve, schweizisk skriftställare - Escher von der Linth - Eschke, Wilhelm Bejamin Hermann, tysk landskaps- och marinmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan det 18:de årh. finnes ett särskildt
kyrkosamfund (universalisterna), som lär allas
slutliga frälsning.
Läran om en frälsning efter döden och alltings
återställelse (se Apokatastasis) förfäktades af
kyrkofäderna Clemens Alexandrinus, Origenes,
Gregorius Nazianzenus m. fl., under medeltiden af
skolastikern Scotus Erigena, under reformationstiden
af Thomas Münzer m. fl. och i det 18:de årh. af
mystikerna Petersen och Dippel. Bland denna läras
förkämpar i senare tider märkas Schleiermacher,
Neander, Channing, Parker, Stopford Brooke, Farrar
m. fl. I Sverige har läran om eviga straff bekämpats
af E. G. Geijer, K. J. Boström, N. Ignell och
Viktor Rydberg.
Åtskilliga teologer hafva förfäktat läran om en
vilkorlig odödlighet, eller att endast de menniskor,
som på jorden utvecklats till sant andligt lif, skola
fortlefva efter döden, men de öfriga förintas. Denna
åsigt omfattas af adventisternas sekt. – Chiliasmen
(läran om det tusenåriga riket) undertrycktes inom
den katolska kyrkan efter montanismens besegrande och
förkastades af reformatorerna, men framträdde åter, i
en mildrad form, i den äldre pietismen (Speners hopp
om "bättre tider") och utbildades sedan af Bengel,
Oetinger m. fl. I våra dagars supranaturalistiska
teologi har den spelat en stor rol.
A. F. Å.
Eschenbach, Wolfram von. Se Wolfram von Eschenbach.
Eschenburg, Johann Joachim, tysk skriftställare,
f. 1743 i Hamburg, d. 1820, blef 1777 professor
i literaturhistoria och 1814 meddirektor vid
Carolinum i Braunschweig samt öfvertog 1787
censuren öfver tidningarna i Braunschweig. E. sökte
leda uppmärksamheten på de anmärkningsvärda
företeelserna inom den engelska literaturen genom
"Britisches museum" (1777–80) och "Annalen der
britischen literatur" (1780–81). Han utgaf dessutom
"Altenglische und altschottische balladen" (1777;
öfversättningar af Percys samling) samt verkställde
den första fullständiga tyska öfversättningen af
Shakspeares dramer: "Shakespeare’s theatralische
werke" (1775–86; 2:dra uppl.: "Shakespeare’s
schauspiele", 1798–1806), hvilken öfversättning
skaffade honom ett varaktigt anseende. Såsom estetiker
verkade E. genom utgifvandet af Entwurf einer theorie
und literatur der schönen redekünste (1783; 5:te
uppl. 1836), med dertill hörande "Beispielsammlung"
(1788–95), samt genom Lehrbuch der wissenschaftskunde
(1792; 3:dje uppl. 1809) och Handbuch der klassischen
literatur, alterthumskunde und mythologie (1783;
5:te uppl. 1836). Dessutom utgaf han "Denkmäler
altdeutscher dichtkunst" (1799) och goda upplagor
af tyska författare äfvensom ett antal bearbetningar
för scenen.
Eschenmayer, Karl Adolf von, tysk filosof och
naturforskare, f. 1768, d. 1852, var 1818–36
professor i filosofi och medicin i Tübingen. Han
hyllade den Kantska metafysiken och upptog äfven
åtskilligt ur Schellings naturfilosofi, ehuru han
strängt skilde sig från denne genom antagandet af en
omedelbar gudomlig uppenbarelse, oåtkomlig för den
rena spekulationen.
Bland hans många skrifter må nämnas: Sätze aus
der naturmetaphysik (1797), Versuch, die gesetze
magnetischer erscheinungen aus sätzen der
naturmetafysik zu entwickeln (1798), Religionsphilosophie
(1818–24), Die hegelsche religionsphilosophie
verglichen mit dem christlichen principe (1834),
riktad mot Hegel, och Der Ischariotismus unserer
tage (1835), i hvilken han uppträdde polemiskt mot
Strauss. Han var också en af utgifvarna af "Archiv
für den thierischen magnetismus" (1817–27).
Escher, Johann Heinrich Alfred, schweizisk statsman,
f. 1819, blef 1843 docent i juridik vid universitetet
i Zürich och valdes 1844 till medlem af kantonen
Zürichs stora råd. 1846 blef han vice president och
1847 president i nämnda församling samt 1848 medlem
af kantonen Zürichs regeringsråd. Sistnämnda år
blef han edsförbundskommissarie i kantonen Tessin
och lyckades såsom sådan bilägga de tvister, som
uppstått mellan denna kanton och Österrike. 1848
utnämndes han till borgmästare i kantonen Zürich,
och efter införandet af direktorialsystemet (1849),
som hufvudsakligen var hans verk, till president i det
nya regeringsrådet. På denna plats inlade han stora
förtjenster om undervisningsväsendets höjande och det
schweiziska jernvägsnätets utvidgande. 1855 utträdde
han ur regeringsrådet. 1849–50, 1856–57 och 1861–62
var han omvexlande president och vice president i
nationalrådet. E. har utgifvit Erinnerungen seit mehr
als 60 jahren (1866).
Escherny [-ni], François Louis d’, grefve,
schweizisk skriftställare, f. 1733 i Neufchâtel,
d. 1815, var genom en nära vänskap förenad med
J. J. Rousseau och hyllade med entusiasm revolutionens
grundsatser. Skrifter: Les lacunes de la philosophie
(1783), egentligen blott ett fragment af hans stora
arbete Le moi humain, ou de l’égoisme et de la vertu
(1791), Correspondance d’un habitant de Paris
avec ses amis de Suisse et d’Angleterre (1791,
omtryckt 1815 under titeln Tableau historique de la
révolution), De l’égalité, ou principes généraux sur
les institutions civiles, politiques et religieuses
(1796, ny uppl., under titeln Philosophie de
la politique, 1798), Mélanges de littérature,
d’histoire, de morale et de philosophie (1809,
ny uppl., under titeln Oeuvres philosophiques,
littéraires, historiques et morales, 1814).
Escher von der Linth. 1. Johann Konrad E., schweizisk
geognost, f. 1767, d. 1823, erhöll för sig och sina
efterkommande namnet v. d. L. som en utmärkelse
för sina förtjenster om utförandet af de stora
ingeniörsarbetena vid floden Linth. – 2. Arnold E.,
den förres son, geolog, f. 1807, d. 1872, bekant
för sina undersökningar öfver Alpernas geologiska
förhållanden. Bland hans arbeten märkas Geologische
bemerkungen über das nordliche Vorarlberg (1853)
och Geologische karte der Schweiz (s. å., i förening
med Studer).
Eschke, Wilhelm Benjamin Hermann, tysk landskaps-
och marinmålare, f. 1823, lärjunge af Krause i Berlin
och Le Poittevin i Paris, lefver i Berlin, der han
är mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
