Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa är den minsta af de trenne verldsdelar, som bilda den "gamla verldens" stora landmassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudnäringen, utom i Dnjeprs flodområde, der naturen i den
s. k. "svarta jorden" lemnat ett rikt bevis på sin
gifmildhet. N. om uralsk-baltiska landryggen utbreda
sig stora skogstrakter, hvilka närmare Ishafvet
sänka sig i de vidsträckta tundrorna och i v. höja
sig till den vattenrika finska platån. – Östersjöns
stränder äro också låglända. De öfriga låglanden äro
det nederländska, kring Rhens och Scheldes grenade
utlopp; det franska, som utbreder sig kring Garonne
och företer en omvexling af rika vinbärande kullar,
nakna hedar och flygsandsfält, Guadalquivirs, Rhônes
och Pos floddalar, den stora ungerska slätten,
kring mellersta Donau och Teiss, hvilken delvis är
ett verkligt steppland, samt slutligen det bördiga
rumanska låglandet vid nedre Donau. – Det sydvestra
E. är icke ett enformigt slutet högland, utan på många
ställen, särskildt kring Donaus lopp, klufvet af djupt
inträngande lågland. Det eger sin största bergmassa
i Alperna, hvilka upptaga en yta af omkr. 230,000
qvkm. (4,200 qv.-mil) och hysa verldsdelens högsta
bergstoppar, Mont Blanc, 4,810 m. (16,200 f.), och
Monte Rosa, 4,638 m. (15,621 f.). Mot s., vid randen
af den fruktbara lombardiska slätten, resa de sig i
branta massor, hvilka nå upp till den eviga snöns
region, i n. löpa de ut med den rikaste omvexling
af snöhöljda fjällar, splittrade åsar och leende
dalar. Der börjar den sydtyska högslätten, vid hvars
södra kant Bodensjön utbreder sin spegel och i hvars
midt München är beläget. Mot Alperna är dess gräns
skarp, i v. öfvergår den i Rhônes lågland, i ö. i
Donaus. Gränsen i n. bildas af Mellan-Europas berg,
hvilka i en båge af 2,700 km. (360 mil) sträcka sig
från Garonnes lågland vid Atlantiska hafvet till nedre
Donaus vid Svarta hafvet och innefattar det franska
och det tyska bergsystemet samt Karpaterna. Det
franska bergsystemet (med väldiga spår af forntida
vulkanisk verksamhet i Auvergnes platå) fyller hela
östra och södra Frankrike och skiljes i ö. från
Alperna genom Rhônes floddal. Det tyska berglandet
har sin största utbredning kring Rhenfloden och sin
sydligaste utlöpare i Jurabergen; dess mellersta parti
uppfyller Sachsen och Thüringen; i ö. stöder det
sig med sin längst framskjutna arm, Sudeterna, mot
Karpaterna. Dessa slå en båge öfver det ungerska
låglandet, nå i Tatra-gruppen sin största höjd,
2,647 m. (8,915 f.), utgrena sig i det siebenbürgska
berglandet och sluta vid nedre Donau. – Af de trenne
stora halföarna på E:s södra sida sammanknyta
tvänne, Balkanhalfön och den apenninska halfön,
sina bergsystem med Alperna. Den förra fylles helt
och hållet af Balkanbergen, hvilkas förgreningar i
ö., vid Marmarasjön, göra front mot Asien och i s. nå
ut på de yttersta tungorna af Greklands klassiska
jord. Apenninerna genomlöpa Italien i hela dess längd
och finna sin fortsättning i bergen på Sicilien. Mot
v. sänka de sig i mindre branta afsatser än mot
ö. och lemna i förstnämnda riktning rum åt de härliga
slätterna utmed Tyrrhenska hafvet. – Den pyreneiska
halfön bildar ett helt för sig. Dess kuster äro till
större delen bergiga, och dess inre fylles af väldiga
högslätter, belägna flere tusen fot öfver
hafvet och genomstrukna af bergskedjor från
v. till ö. Sierra Nevada i s. når snögränsen
liksom Pyreneerna i n., hvilka hafva toppar af öfver
2,970 m. (10,000 f.) höjd. Afsöndrade från det
kontinentala E:s bergsystem äro också Storbritanniens
och Skandinaviens berg. De förra utmärkas i Skotland
af en mängd långsträckta insjöar och högt belägna
hedar; de senare stupa brant mot Atlantiska hafvet,
men sänka sig långsamt mot Östersjön. – På vulkaner
är vår verldsdel märkbart fattig. De mest bekanta
äro Vesuvius vid Neapel, Etna på Sicilien, 3,303
m. (11,125 f.), den högsta af dem alla, några af
Lipariska öarna samt Hekla på Island.
Floder och sjöar. Den rol hafvets fördelning
spelar vid vår verldsdels kuster fortsättes af
floderna. Till följd af sin ringa utsträckning har
E. inga sådana jätteströmmar att uppvisa som de,
hvilka finnas i de andra verldsdelarna, men dess
omvexlande karakter af hög- och lågland bidrager att
skapa ett vidt förgrenadt nät af floder, bland
hvilka de flesta äro segelbara och i följd deraf
pulsådror för lif och rörelse i landets inre. I östra
E. framträder flodernas lopp tydligt ur de der mindre
invecklade höjdförhållandena. Såsom redan är nämndt,
drager uralsk-baltiska landryggen gränsen mellan
Ishafvets floder och dem, som löpa söderut. Af de
förra märkas Petsjora och Dvina, Rysslands förnämsta
vattenväg till Ishafvet. Till Kaspiska hafvet
flyta Ural och Volga, den senare E:s största flod,
3,700 km. (500 mil) lång, som kommer från hjertat af
Ryssland och är segelbar under hela sitt lopp. Genom
sina många armar utgjuter den i Kaspiska hafvet en
större vattenmassa än Medelhafvet emottager från
södra E:s samtliga floder. Svarta hafvet har tvänne
betydliga tillflöden från n., Don och Dnjepr, hvilka
båda vattna stora steppland, samt från v. Donau,
näst Volga E:s största flod, 2,840 km. (383 mil)
lång. I mellersta E. hysa Alperna källorna till
trenne stora strömmar, hvilka tillika äro afledare för
sjöarna vid deras fot. Tvänne af dem, Po och Rhône,
falla med snabbt lopp ut i Medelhafvet på ömse sidor
om italienska halfön och bilda genom sina floddalar
skarpa gränsmärken för Alperna. Pyreneiska halfön
har endast en större flod med östligt lopp, Ebro; de
öfriga bestämmas till sin riktning af de terrasser,
med hvilka landets inre stupar mot Atlantiska
hafvet. Det nästan oafbrutna lågland, som följer
detta hafs kust, från Biscaya-viken upp till den
jylländska halfön, fåras af en mängd strömmar, hvilka
nästan alla springa upp från Mellan-Europas berg. Af
dem höra Garonne, Loire och Seine till Frankrike;
Schelde och Rhen mynna ut på den låga nederländska
kusten; Weser och Elbe flyta helt och hållet
inom Tyskland. Östersjön upptager en mängd floder,
hvilka tillföra den en så ansenlig vattenmassa, att
dess salthalt är betydligt lägre än den för hafvet
vanliga. De förnämsta bland dessa floder äro Oder
och Weichsel, som utfalla vid dess södra strand,
Neva, hvilken är afledare för E:s största insjöar och
efter ett kort lopp utmynnar vid östra stranden, samt
Skandinaviens elfvar, hvilka i stridt lopp skynda mot
hafvet. Nordsjön upptager i ö. från Skandinavien Göta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
