Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fabius. 4. Qvintus F. Maximus Verrucosus - Fabilaux - Fabre, Jean Pierre F. del'Aude, fransk senator - Fabre, François Xavier Pascal, fransk målare - Fabre, Marie Jacques Joseph Victorin, fransk författare - Fabre, Ferdinand, fransk skriftställare - Fabre d'Eglantine, Philippe François Nazaire, fransk skald och revolutionsman - Fabretti, Rafaello, italiensk fornforskare - Fabri, Johannes, boktryckare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klokhet. För sin verksamhet i det puniska kriget
kallades han "Roms sköld". – 5. Qvintus
F. Pictor, romersk historieskrifvare, deltog i
kriget mot gallorna 225 f. Kr. och skickades efter
slaget vid Cannae (216 f. Kr.) för att rådfråga
oraklet i Delfi. Han författade ett historiskt verk
om Rom, ända från Aeneas’ tid till och med det andra
puniska kriget (218–201 f. Kr.), eller åtminstone
början af detsamma, och begagnade antagligen
för detta arbete den fabiska ättens rikhaltiga
familjekrönika. Verket är skrifvet på grekiska,
sannolikt emedan det prosaiska språket i Rom på den
tiden icke var tillräckligt utbildadt för att kunna
användas i historisk framställning. Man antager
dock, att äfven en latinsk bearbetning af hans
historiska verk (möjligen ombesörjd af honom sjelf)
har funnits. Livius och Dionysius från Halikarnassos
omtala F. såsom en god sagesman, hvaremot Polybius om
honom fällt ett mindre gynsamt omdöme. Den äldre tiden
är af F. mera öfversigtligt behandlad, den senare
tiden och särskildt de händelser, i hvilka han sjelf
deltagit, äro deremot utförligare skildrade. R. Tdh.
Fabliaux [-bliå], Fr. (af Lat. fabulare, berätta),
i den nordfranska medeltidsliteraturen benämning på
korta versifierade berättelser, hvilka föredrogos af
kringresande förtäljare ("conteurs", "fableors"). En
sådan berättelse hade merendels ett lustigt innehåll
och skilde sig från en lais, som egde en allvarsam
karakter och var bestämd att sjungas. Den ryktbaraste
fabliaux-författaren är Rutebeuf (på 1200-talet). En
underart af fabliaux voro de s. k. contes (se
Conte). Dessa fabliaux och contes bilda underlaget
för de flesta italienska novellerna från medeltiden,
bl. a. Boccaccios berättelser (Il decameron). 1872
började A. de Montaiglou utgifva "Recueil général et
complet des fabliaux" etc., hvilket arbete upptager
alla kända fabliaux.
Fabre [fabör], Jean Pierre F. de l’Aude, fransk
senator, f. 1755. var före revolutionen advokat
vid parlamentet i Toulouse och blef 1790 kunglig
kommissarie vid brottmålsdomstolen i Carcasonne. Efter
att hafva varit biltog under skräckregeringen
(1793–94) blef han 1795 medlem af De femhundrades råd
och 1807 senator. 1814 blef han pär af Frankrike och
dog såsom sådan 1832. Han utgaf bl. a. Recherches
sur l’impôt du tabac (1802).
Fabre [fabör], François Xavier Pascal, fransk målare,
f. 1766 i Montpellier, d. 1837, fick sin utbildning
i Davids skola. I sin födelsestad, dit han återvände
1826 efter en längre tids vistelse uti Italien,
upprättade han ett konstmuseum och en konstskola. F:s
målningar, af hvilka de flesta förvaras i det nämnda
museet, utgöras af historiska framställningar samt
landskap med historiskt staffage och tillhöra helt
och hållet den klassiska riktningen.
Fabre [fabör], Marie Jacques Joseph Victorin,
fransk författare, f. 1785, d. 1831, bekämpade
restaurationen och tog liflig del i Julirevolutionen
(1830). Han erhöll flere pris af Franska akademien
och vann stort rykte genom sina eleganta äreminnen
("éloges") öfver Boileau,
Corneille, Montaigne m. fl. 1810 utgaf han Tableau
littéraire de la France au 18:me siecle. Hans samlade
skrifter utkommo 1844–45.
Fabre [fabör], Ferdinand, fransk skriftställare,
f. 1830, studerade först medicin, egnade sig derefter
åt teologiska studier och beträdde sedermera den
literära banan. Hans första roman Les Courbezons
(1862; ny uppl. 1877; prisbelönt af Fr. akademien)
utmärker sig genom en fin och skarp analys,
som påminner om Balzacs författareskap. Bland
hans följande romaner må särskildt nämnas L’abbé
Tigrane etc. (1873), en genom ypperlig karakteristik
utmärkt skildring af prestlifvet, och La petite mère
(1876–78).
Fabre d’Eglantine [fabör deglangtin], Philippe
François Nazaire, fransk skald och revolutionsman,
f. 1755, förde ett oregelbundet lif, fick omsider
plats vid en teatertrupp, kom likväl snart under fund
med att han var en medelmåttig aktör samt begaf sig
1785 till Paris för att egna sig åt literaturen. Han
skref åtskilliga lustspel utan att röna den ringaste
uppmuntran, snarare tvärtom, men utgaf ändtligen,
1790, en komedi, som vann mycket stort bifall,
Le Philinte de Molière, hvilken efterföljdes af
L’intrigue épistolaire, Convalescent de qualité
m. fl., som bibehöllo honom i publikens ynnest. Vid
revolutionens utbrott slöt F. sig till Danton,
och när denne 1792 blef justitieminister, kallades
F. till generalsekreterare. Sedan var han medlem
af konventet, hvarest han röstade för konungens
död, och af välfärdsutskottet. 1794 blef han anklagad
för förfalskning, stöld och förbindelser med Pitt
samt måste, tillika med Danton, bestiga sjavotten
(d. 5 April s. å.). I dödsstunden utdelade han, med
sina fängslade händer, sina otryckta dikter. En af
F. författad komedi, Les précepteurs, uppfördes första
gången 1799 och rönte då ett entusiastiskt bifall.
Fabretti, Rafaello, italiensk fornforskare, f. 1618,
d. 1700 såsom direktör för arkivet i San Angelo i
Rom. Skrifter: De aquis et aquaeductibus veteris
Romae (1680; 2:dra uppl. 1688), De columna Trajani
syntagma (1683; 2:dra uppl. 1790) och Inscriptionum
antiquarum, quae in cedibus paternis asservantur,
explicatio et additamentum (1699).
Fabri, Johannes, boktryckare, lade, så vidt kändt
är, den första svenska bok, Joh. Gersons bok Aff
dyäfwlsens frästilse (1495), under pressen och var
sannolikt den förste boktryckare, som varit svensk
medborgare. Redan 1482 var en liten skrift tryckt
i Stockholm af en resande boktryckare, Joh. Snell,
men först tretton år derefter fanns i hufvudstaden
ett stående boktryckeri, som egdes af F. Utom ofvan
nämnda svenska bok, på hvars sista sida läses:
"tryckt af Johannes Smedh j Stockholm" – hvaraf man
velat draga den slutsatsen att F. var smedson – är
hos honom tryckt Breviarium Strengenense (1495),
på hvars titelblad läses: Holmiae per Johannem
Fabri. 1496 tillhörde tryckeriet hans enka Anna, som
då tryckte Upsala-breviariet, och 1525 fanns i Upsala
en boktryckare Bartholomaeus F., som J. H. Schröder
antager vara son eller brorson till F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
