Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fabrikslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast af vissa personliga qvalifikationer samt af
anmälan om företaget hos magistrat eller K. M:ts
befallningshafvande, allt efter som fabriken
skulle anläggas i staden eller å landet. Då
samtidigt hallrätterna äfven upphäfdes, försvann
jämväl all den befattning dessa myndigheter haft
med fabrikerna och manufakturerna. Den nu gällande
lagstiftningen, K. förordn. 18 Juni 1864, har äfven
gjort rättigheten att anlägga fabriker (deribland
också dem, som afse tillgodogörande eller förädling
af mineralrikets alster) beroende af vissa personliga
qvalifikationer och anmälan hos vederbörlig myndighet,
som är för stad magistrat – utom för Stockholm,
der. fr. o. m. 1881 sådan anmälan skall göras hos
Öfverståthållare-ämbetet –, för landet K. M:ts
befallningshafvande, kronofogde eller den person,
som K. M:ts befallningshafvande förordnat för
emottagande af sådana anmälanden, och för fabriker
eller manufakturer till förädling af mineralrikets
produkter Bergsöfverstyrelsen. Angående den rätt,
som tillkommer andra än svenska undersåtar att i
Sverige idka fabriksrörelse, gäller, att norrmän,
som äro i riket bosatta och der mantalsskrifna, ega
i nämnda hänseende samma rätt som svenska undersåtar
(K. förordn. 4 Juni 1868), men att deremot utlännings
rätt är beroende ej allenast af vissa särskilda
vilkor, utan äfven på konungens pröfning i hvarje
särskildt fall (K. förordn. 20 Juni 1879).
Beträffande den del af fabrikslagstiftningen, hvars
ändamål är att, såvidt ske kan, skydda de kringboende
äfvensom de i fabriken anställda arbetarna för skada
till helsa och egendom, finnas först vissa allmänna
stadganden gifna och vidare sådana, som gälla för
särskilda fabriker. Till de förstnämnda höra först
stadgandet i K. förordn. 18 Juni 1864, § 7, att sådan
fabrik, der för tillverkningens åstadkommande fordras
kemisk behandling, och der felaktigt förfarande
kan medföra eldfara eller våda för lif eller helsa,
ej får drifvas af annan än den, som antingen sjelf
styrkt sig ega tillförlitligen intygad skicklighet
att sådan inrättning förestå eller visar sig dertill
hafva antagit annan person med sålunda vitsordad
skicklighet i yrket, samt vidare föreskrifterna i
Helsovårdsstadgan 25 Sept. 1874, § 16, att vissa
fabriker antingen ej få anläggas i stad eller ock
endast på vida, öppna platser, afskilda från de mera
bebyggda stadsdelarna, hvarför sådan anläggning
skall anmälas hos helsovårdsnämnden och besked
af denna afvaktas huruvida från dess sida hinder
möter. Denna myndighet åligger det jämväl att tillse,
att fabriker och näringar ej drifvas så, att de blifva
i helsoväg till men för arbetarna, närboende eller
det allmänna. Nämnden eger föreskrifva fabrikens
egare att vidtaga de till olägenhetens afhjelpande
nödiga åtgärder och, om sådant ej sker, förbjuda
fabrikens eller näringens fortsatta drifvande. –
Rörande de försigtighetsmått, som skola iakttagas
vid anläggning och drifvande af särskilda fabriker,
märkas K. förordningarna 1 Okt. 1858 och 10 April 1863
angående tillverkning, vård och försäljning af krut,
K. förordn. 21
Okt. 1869 angående tillverkning af nitroglycerin,
dynamit och andra sprängämnen, som innehålla
nitroglycerin, samt K. förord. 26 Nov. 1875 angående
eldfarliga oljor och vissa andra dermed jämförliga
vätskor. Dessutom må nämnas K. förordn. 18 Febr. 1870,
som innehåller särskilda föreskrifter till skydd
emot ett ondt, som plägar angripa särskildt dem,
hvilka arbeta i tändsticksfabriker, den s. k.
käkbensbranden (fosfornekrosen).
De upprörande missbruk, till hvilka användningen af
minderåriga i näringarna gaf upphof, fäste i början af
detta århundrade uppmärksamheten på dessa förhållanden
i England, hvarest man genom en följd af lagar, senast
en af 1874, sökt ordna dem på ett sådant sätt, att de
icke skola lända det uppväxande slägtet till alltför
stort men. Ändamålet med denna lagstiftning var att
förekomma, att barn af allt för späd ålder nyttjades
i handtverk och fabriker, att personer af mindre
utvecklad kroppsstyrka togos i anspråk utöfver sina
krafter, att nödig tid till undervisning undandrogs
dem, som deraf voro i behof, att arbetsrummen höllos
i ett för helsan skadligt skick m. m., samt att
anordna en vaksam kontroll öfver författningarnas
efterlefnad. Enligt den nu gällande lagstiftningen i
England få i yrkena ej användas barn under 8 eller 10
års ålder (olika i olika yrken); arbetstiden är för
barn bestämd till 6 1/2, för yngre personer (intill 18
år) och qvinnor till 10 1/2 timmar. Arbetstiden skall
infalla på viss tid af dygnet. Barnen skola bevista
skolan vissa timmar i veckan. Tillsynen öfver dessa
bestämmelsers efterlefnad utöfvas af inspektörer,
lydande under inrikesdepartementet. – I Frankrike
är den i detta ämne hufvudsakligen gällande lagen af
19 Maj 1874, enligt hvilken minimiåldern är bestämd
till 12 år (undantagsvis 10), skyddet utsträckt
till 16 år (qvinnor 21 år) arbetstiden bestämd
till 6 timmar för barn under 12 års ålder, till 12
timmar för äldre barn, dock med inskränkning i tiden,
om barnet ej inhemtat de kunskaper, som meddelas, i
folkskolan. Tillsyn utöfvas af inspektörer, tillsatta
af staten. I Tyskland är ifrågavarande ärende
regleradt genom den allmänna näringsförfattningen 21
Juni 1869. – I Sverige gäller, enligt K. förordn. 18
Juni 1864, att ingen må antagas till arbetare i
fabrik, handtverk eller annan handtering före fyllda
tolf år, att till arbete nattetid (från kl. 9 på
aftonen till kl. 5 om morgonen) ej må användas arbetare
under 18 års ålder, och att näringsidkaren är skyldig
vaka öfver att arbetarna hållas till gudsfruktan,
ordentlighet och goda seder samt, när de ej förvärfvat
det kunskapsmått, som Folkskolestadgan föreskrifver
såsom det minsta, erhålla undervisning å de dagar
och timmar, som idkaren bestämmer. Slutligen åligger
det honom att tillse, att vid biträdens och arbetares
behandling och sysselsättning behörigt afseende fästes
å deras helsa och arbetsförmåga. Någon viss tid är
således ej bestämd, under hvilken minderåriga längst
få till arbete om dagen hållas; ej häller finnes
anordnad någon särskild tillsyn öfver att lagens
bestämmelser efterlefvas. Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
