Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fagiuoli, Giambattista, italiensk skald - Fagnano, Giulio Carlo de' Toschi di F., italiensk matematiker - Fagne - Fagopyrum. Se Bokhvete. - Fagott - Fagradal. Se Fagerdala. - Fagræus, Jonas Teodor, naturforskare - Fagrskinna - Fagus. Se Bok. - Fahhad. Se Gepard-slägtet. - Fahlander, Gustaf. Se Edelstam. - Fahlberg, Samuel, tjensteman - 1. Fahlcrantz, Karl Johan, landskapsmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
36), värderas äfven för korrekt språk och ledig dialog.
Fagnano [fanjano], Giulio Carlo de’ Toschi di F.,
italiensk matematiker, född 1682, död 1766, utgaf
flere värdefulla matematiska afhandlingar, hvilka han
1750 samlade och omtryckte under titeln: Produzioni
matematiche. F. var den förste, som visade, att summan
eller skilnaden mellan tvänne elliptiska bågar under
vissa vilkor kan uttryckas under algebraisk form, och
gaf derigenom uppslaget till teorien för de elliptiska
funktionerna. Också plägar nämnda sats vanligen
efter sin upptäckare kallas Fagnanos teorem.
G. E.
Fagne, La, [fanj], område i Belgien, mellan Maas och
Sambre, omfattar södra delen af provinserna Namur
och Hainaut.
Fagopyrum. Se <sp>Bokhvete></sp>.
Fagott (Ital. fagotto, eg. "risknippa"; Fr. basson,
basinstrument), musikt. 1. Ett blåsinstrument af trä,
i form af ett dubbelt rör med ljudhål och klaffar
samt S-formigt böjdt mässingsmunstycke. Det
angifves vara uppfunnet af en kanonikus Afranio
i Ferrara i början af 1500-talet. Det verkliga
omfånget är B1–ess2; det brukbara omfånget är
deremot något mindre. Noteringen sker liksom
för violoncell. F. hör till de mest använda
orkesterinstrumenten och brukas dels såsom
fyllnadsstämma, dels till basens förstärkning,
dels solo jämte oboe, klarinett och flöjt. Tonen
är på djupet värdig, högre upp mild och ljuf, högst
upp pressad och genomträngande. Bland virtuoser på
fagott må nämnas Gebauer, Kummer, Neukirchner, Ozi
m. fl. Kontrafagotten står en oktav djupare,
qvintfagotten en qvint högre än den vanliga fagotten. –
Fagottist, en som blåser fagott. – 2. Ett rörverk
i orgeln, vanligen i 16, stundom i 8 fots ton.
A. L.
Fagradal. Se Fagerdala.
Fagraeus, Jonas Teodor, naturforskare, f. 1729 i
Hvittaryds socken, Kronobergs län, blef student i Lund
1745, filos. magister derstädes 1751, medicine doktor
i Upsala 1758 och stadsläkare i Alingsås 1759. Der
fick han bl. a. i uppdrag att ordna Alströmerska
biblioteket och naturaliesamlingarna samt utgaf
angående detta uppdrag 1768 en "Berättelse". 1773
åtföljde han kanslirådet Klas Alströmer på en
resa till Tyskland och tillbragte de senare åren
af sin lefnad i dennes hem, sysselsatt med vården
af hans naturaliekabinett och botaniska trädgård
i Göteborg. Död på Alströmers egendom Gåsevadholm
d. 16 April 1797. F. var en kunskapsrik och arbetsam
man, som i synnerhet egnade sig åt studiet af
naturvetenskap och Sveriges geografi, i hvilken
sistnämnda han lemnade betydande bidrag till sjette
upplagan af Tunelds "Geografi". Hans vetenskapliga
alster bestå mest af uppsatser i lärda tidningar.
Fagrskinna, "den fagra skinnboken", kallades en i
Köpenhamn förvarad, prydlig pergamentskodex, som
innehöll en samling af norska konungasagor. Denne
kodex förstördes vid Köpenhamns brand 1728, men
lyckligtvis hade man afskrifter deraf, efter
hvilka Fagrskinna blifvit utgifven i Kristiania,
1847, af P. A. Munch och
C. R. Unger. Fagrskinna är sannolikt
författad på Island i 13:de århundradets tredje
decennium. Framställningen börjar med Halfdan svartes
historia och fortsattes till 1177. Författaren lemnar
en sammanhängande, planmässig skildring af de norske
konungarnas sagor, behandlar sitt ämne med mycken
sjelfständighet och kritik samt inskränker sig till
att meddela det för konungarnas historia väsentliga,
hvarför ock alla sådana episoder (isl. þættir),
som i en del andra liknande arbeten på ett störande
sätt afbryta framställningens gång, här äro
uteslutna. Likaledes visar sig författaren vara en
stark tviflare på alla legendariska berättelser,
hvaremot han med synnerlig förkärlek åberopar och
anför de gamle skaldernas qväden såsom historiskt
giltiga vittnesbörd. I allmänhet kan Fagrskinna både
med afseende på historisk kritik och stil sägas
vara den bästa bland de norska konungahistorier,
som framträdt före Snorre Sturlassons berömda
"Heimskringla". Th. W.
Fagus. Se Bok.
Fahhad. Se Gepard-slägtet.
Fahlander, Gustaf. Se Edelstam.
Fahlberg, Samuel, tjensteman, f. 1758 i Helsingland,
upptogs som föräldralöst barn af en badaremästare i
Stockholm, hvilken bekostade hans uppfostran och gaf
honom någon undervisning i kirurgien. Som skeppskirurg
afgick han till Vest-Indien med den beskickning,
hvilken den 5 Mars 1785 emottog den året förut till
Sverige öfverlemnade ön S:t Barthélemy. Der uppgjorde
F. planen till staden Gustavias anläggning, kartlade
ön, författade vetenskapliga uppsatser om hennes
flora och helsoförhållanden samt sysselsatte sig med
insamlande af naturalier åt Vetenskapsakademien,
till hvars ledamot han kallades 1791. Medicinska
fakulteteten i Upsala tilldelade honom doktorsgrad
1796, och 1799 utnämndes han till landtmäteridirektör
på S:t Barthélemy, der han jämväl tjenstgjorde som
guvernementssekreterare och guvernementsläkare. Då
oroligheter 1810 utbröto på ön, befanns F. vara
delaktig i dessa samt umgås med planer att bevara
ön för den afsatte Gustaf IV Adolfs räkning. Han
anklagades följande året för högförräderi och dömdes
till döden 1813. F. hade emellertid satt sin person i
säkerhet genom en hastig flykt till ön S:t Eustache,
der han dog d. 28 Nov. 1834, utan vetskap om att han
var inbegripen i det beryktade amnestiplakatet af
d. 21 Okt. s. å.
1. Fahlcrantz, Karl Johan, landskapsmålare, föddes i
Stora Tuna socken i Dalarna d. 29 Nov. 1774. (Hans
fader, Johan F., var då vice pastor derstädes
och blef slutligen kyrkoherde i Kungsåra och
Kärrbo, i Vestmanland; modern, Gustava de Brenner,
härstammade från miniaturmålaren och myntkännaren
Elias Brenner.) Han visade allt från barnaåren
afgjorda anlag för måleri, men det oaktadt sökte
fadern bilda honom till prest. Man berättar, att F. på
egen hand aftecknade alla kopparstick han kunde
öfverkomma och färglade sina ritningar med safter,
pressade ur blommor. Vid sexton års ålder begaf han
sig till Stockholm, sedan fadern beslutit att låta
honom få följa sin böjelse. I hufvudstaden kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
