Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fahlcrantz, Karl Johan, landskapsmålare - 2. Fahlcrantz, Axel Magnus, bildhuggare, skriftställare - 3. Fahlcrantz, Kristian Erik, skriftställare, teolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utmeland. Han afled i Stockholm d. 9 Jan.
1861.
F:s taflor äro spridda snart sagdt öfver hela verlden:
så förvånande och så långvarig var hans alstring,
så erkändt under lång tid hans rykte. Hans bästa
arbeten, beställda af Karl Johan, Desideria, Oskar och
Josefina, förvaras ännu hos Sveriges konungafamilj;
många andra inköptes af Fredrik VI af Danmark,
Ludvig I af Bajern och Nikolaus af Ryssland samt af
de utländska sändebuden i Stockholm. Otaliga äro
äfven de målningar af hans hand, hvilka finnas i
fäderneslandet, i enskildas ego eller i offentliga
samlingar. Till storlek och ämnen vexla hans taflor
högst betydligt, från små dukar på några få qvadrattum
ända till stora, som upptaga hela väggar. Han målade
"komponerade" landskap, särdeles i sina yngre dagar,
samt utsigter från Sverige och Norge, ja till och
med af Pau, oaktadt han aldrig sett denna Karl
Johans födelsestad. Hufvuddraget i F:s skaplynne som
konstnär visar sig deri att han uppfattar landskapet
såsom uttryck för en poetisk tanke och att han till
följd deraf sätter stämningen, harmonien och enheten
i främsta rummet. Arten af hans naturåskådning
ledde honom att hälst återgifva det allvarliga,
högstämda och något tunga i den nordiska naturen;
dock saknade han ingalunda sinne för hennes vekare och
älskligare sidor. Hans konstuppfattning, förvärfvad
utan samtida förebilder, hufvudsakligen genom ett
hänfördt studium af landskapets idealistiske heroer
och ett fint sinne för lynnet i fäderneslandets
natur, gifver honom en bestämdt utpräglad, originel
individualitet; och i denna kraftfulla, snillrikt
sjelfständiga ande står han utan fråga främst bland
Sveriges nyare landskapsmålare. Äfven den, som hyser
andra åsigter om landskapskonstens mål och medel,
måste ovilkorligen erkänna detta, om han ej saknar
allt sinne för de konsthistoriska förutsättningar,
under hvilka F. framträdde, och för den mäktiga
poetiska förmåga hans bättre arbeten lägga i dagen. –
I tekniskt afseende genomgick F., liksom alla stort
anlagda och länge verksamma konstnärer, en följd af
utvecklingar, hvilka noga sammanhänga med uppkomsten,
mognaden och aftagandet af hans konstnärskap. Hans
tidigare arbeten, till omkr. 1812, äro hållna i
en ton, som sväfvar mellan varmt mörkbrunt och
violett; han älskade under den perioden mycket att
komponera landskap, och han svepte dem då gerna i
aftonskymningens mystiska töcken, eller bredde han
månljusets fantastiska dagrar öfver sceneriet. Senare
drager färgstämningen mest åt ljusare violett och
blått, konturerna skärpas, och belysningen ordnas med
fulländadt mästerskap. Från omkr. 1840 ändtligen får
grundtonen en ännu högre valör (går upp mot ljusare
rödt), och horisonterna förtona gerna i varma, klara
färger, medan äfven förgrunderna ljusna. Strängt
begränsade och åtskilda äro likväl ej dessa skeden i
hans teknik. För öfrigt har man ofta med skäl anmärkt,
att F:s studium af naturen mer fäste sig vid de stora
effekterna i det hela än vid enskildheterna, att, med
andra ord, porträttlikhet och skarp individualisering
af företeelserna hos honom fingo vika för harmonien
i färg- och ljusspel. En annan anmärkning gäller
det rent materiella i hans konst, nämligen hans
förkärlek för asfalt och torkfernissa i sina färger,
hvilken gjort, att många af hans verk, särdeles af
hans tidigare, starkt mörknat och äfven eljest i
förtid skattat åt en förgängelse, som kunnat undvikas
eller uppskjutas. Flere af F:s taflor hafva blifvit
mångfaldigade genom kopparstick och litografier,
af K. F. Akrell, S. H. Petersen (i Danmark),
M. G. Anckarsvärd, Joh. Cardon, J. H. Strömer m. fl.
Liksom F. icke egentligen var någons lärjunge,
stiftade han ej häller någon skola inom den
svenska konsten; dertill var hans skaplynne
alltför individuelt. Såsom hans enda egentliga
efterföljare kan man räkna G. v. Heideken; äfven
J. F. Julin, K. S. Graffimn och K. J. Billmark,
under sitt tidigare skede, kunna räknas till dem,
som hans konst starkast påverkat. Ett enda snille
i Sveriges nyare landskapsmålning kan, fastän
väsentligen olikt F., sägas hafva stått i andlig
frändskap till honom, såsom djerf kolorist och djupt
känslig naturmålare. Denne ende var Markus Larson.
-rn.
2. Fahlcrantz, Axel Magnus, bildhuggare,
skriftställare, den föregåendes broder, f. i
Stora Tuna socken i Dalarna 1780, kom under
senare hälften af 1790-talet till Stockholm
och blef elev af ornamentsbildhuggaren Per Ljung,
som arbetade för k. slottet och ansågs,
jämte B. Masreliez, för den förnämste i sitt fack.
F. utbildade sig under hans ledning till en
framstående konstnär, och hans arbeten, spridda i
hela landet, särdeles i dess kyrkor, vittna om hans
höga ståndpunkt. Han verkställde äfven en mängd
arbeten för den kungl. familjen och modellerade bl.
a. formarna till de praktfulla bronsarbeten af alla
slag, hvilka under Karl XIV Johans tid utfördes
för hofvets räkning F. blef ledamot af Akademien för
de fria konsterna 1834 och erhöll professors titel.
Under sina sista år egnade han sig åt skriftställen,
af skönliterär art, dels såsom följetonist i Dagligt
Allehanda, Aftonposten och Svenska Tidningen, dels
i ett litet särskildt utgifvet häfte Humoristiska
berättelser af extraordinarien A–r (1851). Det
var uteslutande under nämnda pseudonym, som
F. skref. Efter hans död utkommo, under hans
verkliga namn, några utkast i Nytt Lördagsmagasin
(1860). F. afled i Stockholm d. 7 Okt. 1854.
-rn.
3. Fahlcrantz, Kristian Erik, skriftställare,
teolog, den föregåendes broder, föddes i Stora
Tuna socken i Dalarna d. 30 Aug. 1790. År 1804
blef han student i Upsala, 1815 fil. mag. och 1821
docent i arabiska vid nämnda högskola. 1828 tog
han teol. kand.-examen, prestvigdes s. å. och
utnämndes 1829 till professor i kyrkohistoria vid
Upsala universitet, 1830 till teol. dr samt 1849
till biskop öfver Vesterås stift. 1842 blef han,
efter K. P. Hagberg, ledamot af Sv. akad. Död i
Vesterås d. 6 Aug. 1866. – Redan tidigt begynte
F. idka vittra idrotter, men utan att följa någon
af tidens poetiska strömningar. Den akademiska
konventionalismen tillfredsställde honom icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
