Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fena, zool. - Fenakistoskop. Se Fantaskop - Fenantren, kem. - Fender l. Fendert, sjöv. Se Frihult - Fendi, Peter - Fénelon, François de Salignac de la Motte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fena, zool., fiskarnas rörelseverktyg, bestående i
allmänhet af en mellan solfjäderformigt anordnade
strålar utspänd hud. Dessa strålar, hvilka äro
brosk- eller benartade, kunna efter behag utbredas
eller sammanläggas, hvarigenom fenan utspännes eller
hopslås. Med afseende på läget skiljes mellan bröst-,
buk-, anal-, rygg- och stjertfenor. Bröstfenorna
äro belägna på fiskens bröstsidor, omedelbart
bakom hufvudet och gälarna, samt motsvara de främre
extremiteterna hos de öfriga ryggradsdjuren. Dessa
fenor, hvilka hjelpa till att hålla djuret uppe i
vattnet, saknas endast hos högst få fiskar (t. ex. hos
nejonögat). Hos några hafva de sin plats nära ryggen
och äro till den grad förlängda, att fisken kan
med dem en stund hålla sig uppe öfver vattenytan i
sväfvande tillstånd (t. ex. flygfisken). Bukfenorna,
hvilka motsvara de bakre extremiteterna, äro belägna
tämligen nära hvarandra på fiskens buksida, mellan
strupen och tarmöppningen, men visa för öfrigt
ett högst vexlande läge, enär de kunna hafva sin
plats framom, under eller bakom bröstfenorna
(af denna orsak benämner man fiskarna strup-,
bröst- eller bukfeniga). Bukfenorna, hvilka, liksom
bröstfenorna, alltid äro pariga, saknas hos några
fiskar (t. ex. hos ålen), hvilka derför kallas
barbukar. Analfenan, som vanligen är en enda,
befinner sig bakom tarmöppningen, mellan buk- och
stjertfenorna, och tjenar, jämte ryggfenan, att
hålla fisken i jämnvigt. Ryggfenan har sitt läge
långs ryggens öfre rand; då flere ryggfenor finnas,
sitta de i en rad bakom hvarandra. Stjertfenan,
hvilken har en lodrät ställning och är belägen i
kroppens bakände, är ofta i bakre randen mer eller
mindre djupt inskuren mot midten i tvänne lika eller
(mera sällan) olika stora flikar (t. ex. hos hajar
och störar). I förra fallet säges stjertfenan vara
homocerk, i senare heterocerk. Genom sina kraftiga
rörelser förmedlar hon simningen och gör äfven tjenst
som styre. – I afseende på fenstrålarnas (särskildt
ryggfenans) fasthet, indelar man fenorna i taggfenor,
hos hvilka de styfva, spetsiga strålarna bestå
af ett enda stycke, och led- eller mjukstrålar,
hvilka hafva ledade strålar, hvilkas ändar äro
upplösta i flere mjuka, böjliga grenar. – Ett från
de ofvannämnda, s. k. äkta fenorna afvikande slag är
den s. k. fett- l. flottfenan, hvilken saknar strålar
och utgöres endast af en hudflik. En sådan finnes
t. ex. hos laxfiskarna bakom de tvänne ryggfenorna.
J. G. T.
Fenakistoskop. Se Fantaskop.
Fenantren, kem., ett i stenkolstjära förekommande
kristalliserande kolväte af sammansättningen
C14 H10, således isomeriskt med antracen.
P. T. C.
Fender l. Fendert, sjöv. Se Frihult.
Fendi, Peter, österrikisk målare och kopparstickare,
f. i Wien 1796, d. derstädes 1842, illustrerade
åtskilliga verk (t. ex. Dibdins "Bibliographical
tour in France and Germany") och var en framstående
tecknare af antikens minnesmärken. Som målare
utbildade han många lärjungar och anses för det
österrikiska genremåleriets grundläggare. Mest kända
äro hans Flicka framför en lotterikollektörs kontor
före
dragningen och Gråtande flicka med en nit efter
dragningen.
Fénelon [fenölång], François de Salignac de la Motte,
fransk predikant och skriftställare, föddes d. 6
Aug. 1651 på slottet Fénelon i depart. Dordogne. Efter
att hafva studerat vid universitetet i Cahors
upptogs han 1671 i prestseminariet S:t Sulpice
i Paris och blef 1675 prestvigd. 1678 fick han
uppsigten öfver "Les nouvelles catholiques",
d. v. s. en förening af unga förnäma damer, som
frivilligt undervisade protestantiska flickor i den
romersk-katolska läran. Under de tio år, som han
skötte denna befattning, skref han De l’éducation
des filles, som utkom 1687. Derefter fick F., som
ådragit sig Bossuets och Ludvig XIV:s uppmärksamhet,
uppdrag att medverka till hugenotternas omvändelse,
sändes för detta ändamål till Poitou, utverkade
dragonernas tillbakakallande samt tillvann sig genom
sitt kärleksfulla uppträdande högaktning äfven hos
de protestanter, som han ej lyckades omvända. Efter
återkomsten från denna mission utgaf han den polemiska
skriften Sur le ministère des pasteurs (1688), för
att undandraga sig misstanken att hafva låtit sig
påverkas af protestantismen. 1689 blef han lärare
för hertigarna af Bourgogne, Anjou och Berry, af
hvilka den förstnämnde var arftagare till Frankrikes
tron. 1693 blef han medlem af Franska akademien
och 1694 ärkebiskop i Cambray. Någon tid efteråt
uppstod mellan F. och Bossuet en teologisk strid med
anledning af madame Guyons uppbyggelseskrifter. För
att tydliggöra sin åsigt i denna fråga utgaf F. 1697
sin Explication des maximes des saints sur la
vie intérieure, hvilken bok väckte ett oerhördt
uppseende. Bossuet vann konungen på sin sida,
F. appellerade till påfven, och denne fördömde 1699
hans skrift såsom kättersk. F. böjde sig för påfvens
dom, fördömde sjelf offentligt läsningen af sin egen
bok och uppbrände så många exemplar af densamma, som
han kunde öfverkomma. Vid samma tid skref han till
konungen ett bref, Lettre de Fénelon à Louis XIV
(offentliggjordt första gången 1825), i hvilket han
öppet och frimodigt talade sanningens språk. Död d. 7
Jan. 1715 i Cambray. Hos F. var en barnslig naivetet
förenad med ett skarpt förstånd. Han var ödmjuk och
sjelfuppoffrande, ett mönster för en biskop, och "hans
minne har blifvit kanoniseradt, ej af hans egen kyrka,
utan af hela menskligheten". Han stod på höjden af sin
tids bildning. Hans stil var ren och harmonisk. Det
af hans arbeten, som företrädesvis gjort honom
berömd, är Les aventures de Télémaque (1699),
som han skref för att äfven frånvarande kunna verka
på hertigens af Bourgogne utveckling. Tryckningen
förbjöds, enär konungen (icke utan skäl) trodde sig i
detta arbete finna en satir öfver sig sjelf och sin
regering. Efter författarens död utgafs "Télémaque"
(1717) fullständigt af hans arfvingar och har
sedermera upplefvat en mängd upplagor samt öfversatts
på de flesta europeiska språk. Äfven som skolbok har
Télémaque blifvit flitigt nyttjad. En fullständig
upplaga af F:s verk utgafs 1821–24 under titeln
Oeuvres de Fénelon. Valda arbeten af honom hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
