Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Festus, Sextus Pompejus - Fet - Fetaliebröder - Feta syror - Fête - Feth Ali - Feti, Domenico - Fetiales - Fétis, François Joseph - Fetisch - Fetischism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanligen kallad Diaconus, i ett kort
utdrag, som egentligen innehåller
förklaringar öfver enskilda uttryck.
R. Tdh.
Fet, pastorat i Akershus amt. Kristiania stift, i
Norge, omkring Glommens inflöde i sjön Öjeren. 4,317
innev. (1876). Y. N.
Fetaliebröder. Se Hättebröder.
Feta syror, kem., kallas en vigtig serie af organiska,
en-basiska och mättade syror af den allmänna formeln
Cn H2n+1 CO . OH, hvilka uppkomma genom syrsättning
af motsvarande alkoholer, Cn2n+1 CH2OH, och till
en del erhållas genom sönderdelning (saponifiering)
af fett. Såsom första led i serien räknas myrsyra,
HCO . OH, och som sista teobromsyra, C63 H127 CO . OH.
Mellan dessa yttersta leder finnas många syror,
bland hvilka de mest bekanta äro ättiksyra, smörsyra,
valeriansyra, stearinsyra och palmitinsyra. De feta
syror, som innehålla ett mindre antal kol-atomer,
äro färglösa, starkt sura, flyktiga vätskor, utmärkta
af skarp, ofta mycket vidrig lukt och af en större
eller mindre grad af löslighet i vatten. Feta syror,
som innehålla ett större antal kol-atomer, äro fasta,
oftast kristalliserande, föga sura, i vatten olösliga
och svårflyktiga ämnen. P. T. C.
Fête [fät], Fr. (af Lat. festus, helig, högtidlig,
glad), fest. – F. champêtre [sjangpätör],
landtlig fest, fest i det fria. – F. des morts
[dä mår], Fr., "alla själars dag" (d. 2 Nov.). –
Fête-Dieu [-diö) l. F. du saint sacrement [dy säng
sakrömang], Fr., Kristi lekamens fest (Torsdagen
efter Trefaldighetssöndag). – Fetera, fira någon,
bevisa någon en ärebetygelse.
Feth Ali, porsisk sjah 1797–1834. Se Persien
(historia).
Feti, Domenico, italiensk målare, f. 1589, d. 1624,
tillhörde sin samtids naturalistiska riktning inom
konsten och förvärfvade sig, genom studier i Venezia,
ett stort mästerskap i koloriten. Taflor af honom
finnas i nästan alla större gallerier. Han målade
bi. a. en mängd parabelbilder (åtskilliga sådana
finnas i Dresdens museum).
Fetiales kallades medlemmarna af ett fornromerskt
religiöst kollegium (af 20 eller 15 personer). Deras
åliggande var folkrättsligt, nämligen att fordra
upprättelse och skadestånd af främmande folk, förklara
krig och afsluta fördrag. Vid krigsförklaringar
plägade en fetial kasta ett spjut in på det
främmande området. Sedermera, då till följd af
väldets utsträckning denna sed svårligen kunde i
sin ursprunglighet upprätthållas, infördes i stället
en symbolisk handling, som förrättades vid Bellonas
tempel i Rom. Vid fördrags afslutning tjenstgjorde
en af fetialkollegiet för tillfället utsedd medlem,
pater patratus. R. Tdh.
Fetis [fetis], François Joseph, belgisk musiklärd,
föddes d. 25 Mars 1784 i Mons, kom 1800 i Paris’
konservatorium, genomreste 1803 Tyskland och Italien,
för att lära känna dessa lands musikalster, och sattes
1806 genom ett rikt gifte i tillfälle att uteslutande
egna sig åt musikteoretiska studier. Sedan han
emellertid 1811 förlorat sin förmögenhet, antog han
1813 kallelse till en organistsyssla i Douay, hvilken
kallelse 1818 följdes af den till en professur
vid konservatoriet i Paris. Der reformerade han
undervisningsmetoden, höll föreläsningar öfver musik,
föranstaltade historiska konserter och grundade
1827 den berömda tidskriften "Revue musicale". 1833
blef han kapellmästare hos konungen af Belgien och
direktör för konservatoriet i Bruxelles, hvilket
han bragte till en hög grad af fullkomlighet. Död
i Bruxelles d. 26 Mars 1871. – F:s kompositioner
(operor, kyrkmusik och instrumentalkompositioner)
äro regelrätta och styfva. Såsom teoretiker
förvärfvade han sig anseende för att vara en af
de utmärktaste och flitigaste musiklärde i alla
tider. Hans skrifter äro af en ofantlig vigt, äfven
i trots af de förebråelser för bornerad partiskhet,
ytligt fantiserande och otillförlitliga uppgifter,
som han – visserligen icke alldeles utan skäl –
fått uppbära. Af dessa ofta omfångsrika skrifter må
här endast nämnas: Méthode élémentaire d’harmonie
(1824), Traité de la fugue (1825), Quels ont été
les mérites des néerlandais dans la musique? (1829),
La musique mise à la portée de tout le monde (1830),
Manuel des principes de musique (1837), Traité de la
théorie et de la pratique de l’harmonie (1844) samt
hans båda hufvudarbeten: Biographie universelle des
musiciens et bibliographie générale de la musique
(1838–44; 2:dra uppl. 1860–65, med supplement af
A. Pougin från 1878), ett, oaktadt alla sina fel,
formligen oumbärligt verk, och den ofullbordade
Histoire générale de la musique (5 bd, 1868–76). –
Hans son Edouard Louis François F., f. 1812
och sedan 1838 konservator vid k. biblioteket i
Bruxelles, har utmärkt sig såsom skriftställare
(Histoire des musiciens belges, 1849. m. m.).
A. L.
Fetisch. Se Fetischism.
Fetischism, dyrkan ät fetischer, har sedan ett
århundrade tillbaka af nästan alla, som sysselsatt sig
med religionshistoriska studier, betraktats såsom en
särskild religionsform och dertill såsom den äldsta
och mest ursprungliga religionsformen. Ordet fetisch
betyder ett förtrolladt ting och kommer af det
portugisiska feitiço, Lat. facticius, förfärdigad,
konstgjord och – i öfverflyttad betydelse –
onaturlig, öfvernaturlig, förtrollad. Portugiserna,
den första europeiska nation, som trädde i beröring
med negerstammarna på Afrikas vestkust, betecknade
med detta namn de föremål (stenar, trästycken,
benbitar, papegojfjädrar, hårlockar m. m.), hvilka
dessa stammar ansågo besitta öfvernaturliga krafter
och derför dyrkade. I vidsträckt mening sammanfaller
fetischismen med tron på trolleri; men såsom
religiös kult förefinnes den endast der, hvarest ett
tillbedjande egnas de förtrollade föremålen. I ett
epokgörande arbete, De Brosses’ "Du culte des dieux
fétiches" (1760), sammanställes en mängd fakta
angående fetischdyrkan hos vilda stammar; dessa
fakta jämföras med hvad man vet om religionsbruken
hos forntidens kulturfolk, och slutligen uppställes
den läran att alla folks religion – utom judarnas
– börjat med fetischism, samt att ur fetischismen
högre religiösa föreställningar småningom arbe- att
sig fram. Denna teori har sedan i hundra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
