Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filosofi - Filosofiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
relativa verkligheten, såvidt den derur förklaras.
Filosofien indelas allmännast i teoretisk och
praktisk. Det absoluta kan nämligen betraktas
icke blott såsom det sant varande, utan äfven
såsom det högsta goda, icke blott såsom det,
hvilket i sig sjelf i fullaste mening är, utan
äfven såsom det, hvilket i och för menniskan
ovilkorligen bör vara. I förra fallet tänkes det
såsom en bestämning hos menniskans teoretiska
förmåga (hennes förnimmande), i det senare såsom
en bestämning hos hennes praktiska förmåga (hennes
vilja). För de båda vetenskaperna är följaktligen
objektet detsamma, ehuru synpunkten för betraktelsen
är olika i hvardera. – Den teoretiska filosofiens
första uppgift måste blifva att söka angifva den
yttersta grundens väsende. Hon måste dervid lemna en
redogörelse för hvad sann och sjelfständig verklighet
öfverhufvud innebär och betyder, samt vidare huru
beskaffad den verklighet är, som kan anses absolut
fullkomlig (det teologiska problemet). Sedermera
blir hennes uppgift att derur förklara det relativa
(det kosmologiska problemet). Vid lösningen af den
förra uppgiften ligger särskild vigt uppå att man
undviker att som yttersta grund sätta något, som
sjelf kan vara i behof af förklaring ur något annat,
följaktligen sjelf är relativt. Det är derför först
af allt nödvändigt att klart och bestämdt göra sig
reda för förståndets fordringar på en sjelfständig
och fullkomlig verklighet. Vid behandlingen af det
kosmologiska problemet visar sig den funna principens
duglighet deraf att ur henne en tillfredsställande
verldsförklaring kan lemnas, så långt det tillhör
filosofien att gifva en sådan. – Vid längre drifven
reflexion ledes menniskans uppmärksamhet på henne
sjelf såsom den, för hvilken både det absoluta och det
relativa är till. Hon måste söka göra sig reda för
hvad hon sjelf är (det antropologiska problemet),
och huru det är för henne möjligt att i sitt
förnimmande fatta verkligheten (det kunskapsteoretiska
problemet). Filosofiens historia lärer, att i den mån
uppmärksamheten bestämdare riktats på dessa sistnämnda
frågor, hafva fullständiga revolutioner inträdt i
hela det filosofiska åskådningssättet. (Beträffande
den praktiska filosofiens hufvudproblem se Etik,
Rättslära, Religionslära.)
För öfrigt är det en gifven sak att såväl
filosofiens begrepp som dess särskilda problem
måste fattas väsentligen olika på olika filosofiska
ståndpunkter. De historiskt gifna filosofiska
åsigterna kunna indelas ur olika synpunkter. Af
dessa indelningar äro följande de vigtigaste:
1. realism, som anser, att den sanna verkligheten
är kroppslig, och att förnimmandets sanning innebär,
att den förnimmande står i relation till något yttre,
och idealism, som anser den sanna verkligheten vara
till väsendet andlig (icke bestämd af rummet) och
förnimmandets verklighet blott förutsätta, att den
förnimmande är bestämd af ett inre; samt 2. empirism
(ej att förblanda med empiri), enligt hvilken den
i tiden varande verkligheten är den enda, och det
absoluta endast en sida af denna, och rationalism,
enligt hvilken den i tiden gifna
verkligheten har sin grund i och hänvisar på en
annan art af verklighet, hvilken senare ensam kan
anses vara absolut, och hvilken följaktligen är
filosofiens egentliga föremål, hvadan denna vetenskap
här, med afseende på sjelfva arten af sitt innehåll
och icke endast med afseende på fullständigheten
af den förklaring hon lemnar, skiljer sig från de
öfriga vetenskaperna. Empirismen säges vara lägre,
om hon ser ett absolut i de enskilda, sinliga
tingen, och högre, om hon tillägger sinneverldens
allmänna lagar och former en absolut betydelse. En
fullständigt genomförd idealism leder visserligen
till rationalism och tvärtom, men å andra sidan
finnas i principen idealistiska åsigter, som stannat
vid empirism, och rationella, som ej öfvervunnit
realismen. Jfr Idealism, Realism, Rationalism.
L. H. Å.
Filosofiens historia är vetenskapen om filosofiens
historiska utveckling. Den lärer huru filosofiens
olika former historiskt framträdt, och den har
sitt egentliga värde genom att ådagalägga till
hvilka resultat man under vissa förutsättningar
drifves. Hvarje filosofiskt system, eller filosofem,
är ett försök att ur en viss gifven princip lösa
filosofiens problem. Hvarje vederläggning af ett
filosofiskt system måste innebära ett uppvisande
af dess princips otillräcklighet i detta afseende
samt innebär följaktligen alltid en mer eller
mindre bestämd hänvisning till en annan och högre
åsigt. Historien visar en under partiella återgångar
tydlig fortgång till en alltmer tillfredsställande
lösning af filosofiens uppgift. En psykologisk
nödvändighet röjer sig väl i den ordning, hvari
de olika formerna framträda, men denna är dock icke
sådan, att fortgången på förhand skulle kunna beräknas
eller framkonstrueras. – De folk, som lemnat mera
betydande bidrag till filosofiens utveckling äro de
gamle grekerna och de moderna folken, bland de senare
företrädesvis tyskar och skandinaver.
Hufvudperioderna i filosofiens historia äro
desamma som i den menskliga bildningens historia:
den förkristna och den kristna. Den förkristna
(grekiska) filosofien utmärkes deraf att hon stannade
vid att fatta det absoluta såsom något förnummet och
varande, följaktligen opersonligt. Men detta tänktes
dock olika på olika ståndpunkter och inom olika
perioder. Den för-sokratiska filosofien utgick
från den naiva förutsättningen att all verklighet
vore kroppslig. I början, såsom rent materialistisk,
sökande ett urämne, ur hvilket allting uppkommit
(Joniska skolan), fortgick den visserligen sedermera
(hos eleaterna) till att fatta det absoluta såsom
det rena, bestämningslösa varat (den fortfarande
realismen röjer sig dock ännu). Ur dessa realistiska
förutsättningar drogo sofisterna den slutsatsen
att det för menniskan vore omöjligt att uppfatta
verkligheten. Ty hvad borgar för, att de intryck vi få
af tingen verkligen öfverensstämma med tingen sjelfva,
hvilka befinna sig utom oss? Sedan Sokrates deremot
hänvisat på vetandet såsom en annan art af förnimmande
än sinnesintrycken, ett förnimmande som i sig sjelf,
ej i sin öfverensstämmelse med ett yttre, eger
kriteriet på sin sanning, så utvecklade Plato
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
