Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och manskap), fördelade på olika vapen efter
behof och förlagda i länen. Reservens numerär
har beräknats komma att utgöra omkr. 30,000
man. Truppstyrkans sammansättning, fördelning och
dislokation fastställas af kejsaren-storfursten på
framställning af senaten. F:s krigsmakt har till
uppgift att värna tronen och fäderneslandet samt
att derigenom äfven bidraga till kejsaredömets
försvar. Hvarje län är deladt
i vissa uppbådsområden, inom hvilka uppbådsnämnder,
under ledning af länets krigskommissarie, verkställa
de till det årliga uppbådet af värnpligtige hörande
förrättningarna. Värnpligtslagen började tillämpas
d. 1 Jan. 1881. L. M.
Mynt, mått och vigt. Sedan d. 13 Nov. 1865 har
metalliskt mynt varit enda lagliga värdemätaren i
F. Landets myntvärde var först grundadt på silfver,
men genom lag af d. 9 Aug. 1877 har numera guldmyntfot
blifvit införd. Af guld präglas myntstycken å 10 mark
och 20 mark. Ett kilogram myntguld, som utgör en
legering af nio vigtdelar fint (= rent) guld och
en vigtdel koppar, utmyntas till 310 tiomarkstycken
eller 155 tjugomarkstycken. Af silfver slås 2-mark-,
1-mark-, 50-penni- och 25-pennistycken, af koppar
10-penni-, 5-penni- och 1-pennistycken. 1 mark (=
1 franc = 72 öre) utgör 100 penni. Mått och vigt
äro i hufvudsak desamma som de gamla svenska. Enheten
för längdmåttet är en fot, som är lika med 0,29690
m. Foten delas i 2 qvarter, 12 verktum l. 10 dec.-tum;
1 dec.-tum delas i 10 dec.-linier, 1 dec.-linie i
10 gran, 1 gran i 10 skrupel; 2 fot utgöra en aln,
3 alnar äro en famn. En finsk mil, som indelas i 10
verst, är lika med 10,6884 km. l. 36,000 fot. Som
ytmått begagnas qvadraterna af längdmåtten. En
qv.-fot är lika med 0,08815 qvm. Ytmåttet för
jord är tunnland, som är lika med 0,49364 har,
14,000 qv.-alnar l. 56,000 qv.-f. och delas i 30
kappland. Rymdmått äro kuberna af längdmåtten. Enheten
är en kub.-fot, som är lika med 0,026172 kbm. och
delas i 10 kannor. En kanna (2,6172 l.) delas i
2 stop, 8 qvarter, 32 ort l. jumfrur, 100 kub.-tum.
Torra varor mätas med en tunna, som är lika med 1,6488
hl. och delas i 2 spann, 30 kappar, 63 kannor. Våta
varor mätas med en tunna, som är lika med 1,2503
hl. och delas i 4 fjerdingar, 8 åttingar och 48
kannor. En åm l. ett fat är lika med 60 knr, 1
ankare utgör 15 knr. – Fartygs drägtighet bestämmes
i tons (engelska register-tons); en ton är lika med
100 eng. l. 108,187 finska kub.-f. Vigtenheten
är skålpund (0,425076 kg.). Skålpundet delas i 32
lod, 8,848 ass; 1 lod i 4 qvintin; 20 skålp. utgöra 1
lispund; 20 lisp. 1 skeppund. Till medicinalvigt
användes libra, som är lika med 7,416 ass
viktualievigt och delas i 12 uns; 1 uns delas i 8
drakmer l. 30 gram, 1 drakme i 3 skrupel, 1 skrupel i
20 gran. – Vid landtdagen 1863–64 blef en proposition
om införande af det metriska systemet för mått och
vigt aflåten till ständerna, hvilka för sin del jämväl
uttalade sig för en sådan förändring af landets mått-
och vigtsystem. Frågan hvilade sedermera till slutet
af år 1880, då en komité nedsattes för att utarbeta
förslag till nödiga författningar i
ämnet. Denna komité har nyligen utfört sitt uppdrag.
T. W.
Historia. F:s äldsta historia är höljd i
mörker. Skandinaviska och ryska historieskrifvares
meddelanden lemna ett föga säkert stöd för den
historiska forskningen, och de arkeologiska
fynden äro dels fåtaliga, dels icke kritiskt
sammanställda. Hufvudkällorna för kunskapen om
F. under hednatiden äro derför de fornfinska
episka dikterna, hvarjämte äfven språkforskningen
lemnat bidrag till ämnets belysning. F. var tidigt
befolkadt af lappar, som idkade boskapsskötsel
och genomströfvade landet intill dess sydligaste
delar. Senare, troligen först flere sekel e. Kr.,
inflyttade finska folkstammar: de egentliga finnarna,
som bosatte sig i nejden af nuv. Åbo och vid
Bottniska vikens sydliga kuststräcka; tavasterna,
som valde boningsplatser i nuvarande Tavastland
och Nyland, och karelerna, som befolkade landets
sydöstra nejder. Dessa folkslags samhällsskick var
patriarkaliskt; dock fanns, åtminstone delvis, ett
allmännare föreningsband i det s. k. "kihlakunta", som
omfattade flere med hvarandra förbundna familjer och
slägter. En högre kulturståndpunkt hade de hedniske
finnarna icke uppnått. Hufvudnäringarna voro jagt,
fiske, boskapsskötsel och nomadernas åkerbruk,
svedjande. Bland slöjder var smideskonsten med
förkärlek idkad. Religionen bestod i trolldyrkan l.
schamanism. Bland gudarna var åskans och himmelens
gud, Ukko, den förnämste. Vattnet beherskades
af Ahti och hans hustru, Vellamo. Skogen styrdes
af Tapio och hans maka, Mielikki. I dödens rike,
Manala l. Tuonela, rådde Mana eller Tuoni. Jämte
dessa gudar vördade finnarna de s. k. Kalevas söner,
gudaliknande hjeltar, hvilka äro besjungna i
Kalevalasångerna. Dessa hjeltar äro Väinämöinen,
kanteles och sångens uppfinnare, Ilmarinen,
berömd för skicklighet i smideskonsten, och
Lemminkäinen, prisad för sina krig och äfventyr. I
Kullervo tecknar den fornfinska episka dikten en
skuldbelastad varelse, som slutligen sjelf beröfvar
sig lifvet. (Jfr Kalevala.) – Redan under hednatiden
var befolkning af svensk stam bosatt inom en del af
F:s nuvarande område, åtminstone på Åland, hvarest
jordfynden och forngrafvarna äro af samma slag, som
i Sverige. Derifrån utbredde sig svenskarna till
Egentliga Finlands skärgård; äfven längs Nylands
kuststräcka torde svenska nybyggen blifvit anlagda.
Kristendomen vann fotfäste i landet genom Erik den
heliges korståg, mot slutet af 1150-talet. Emellertid
befann sig den kristna församling, som upprättades
af biskop Henrik, länge i en vacklande och osäker
ställning. Hon oroades af de hedniske tavasterna
och karelerna, som understöddes af ryssarna,
medan Sverige, sönderslitet af inre strider, kunde
erbjuda endast ringa eller ingen hjelp. Under sådana
förhållanden uppgjorde dominikan-munken Tomas,
som omkr. 1220 blef utnämnd till F:s biskop, den
djerfva planen att i landet upprätta en andlig stat,
stående under påfvens öfverhöghet. Biskop Tomas’
sträfvande rönte emellertid föga framgång, och den
unga finska kyrkan hade derför knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
