Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med vida raskare fart än förut. Genom freden i
Stolbova (1617) tryggades gränsen mot Ryssland;
upprättandet af Åbo hofrätt (1623) beredde en ny era
för det finska rättsväsendet, och flere läroverk,
bl. a. ett gymnasium i Åbo (1630), inrättades. Ännu
mer välsignelsebringande för F. var den tid,
under hvilken Per Brahe, såsom F:s generalguvernör
(1637–1640 och 1648–1654), utöfvade en verksamhet,
som lefver i tacksamt minne hos det finska
folket. Inom nästan alla stats- och samhällslifvets
områden, lagskipningens likasom förvaltningens,
införde denne man ny kraft och ny lifaktighet. Han
lade sig vinn i synnerhet om undervisningsväsendets
förbättrande. Trivialskolor inrättades i de större,
pedagogier i de mindre städerna. 1640 stiftades det
finska universitetet, hvilket sedan denna tid varit
en hufvudhärd för det finska bildningsarbetet. Flere
nya städer anlades också. Men äfven denna tidens
missförhållanden, det tilltagande adelsväldet och
förläningsväsendet, slogo djup rot i F. Per Brahe
sjelf innehade i förläning en stor del af norra
och mellersta F. Äfven ätterna Lejonhufvud, Horn,
Wittenberg, Oxenstjerna, Wrangel, Tott m. fl. innehade
betydande grefskap och friherreskap i F. Särskildt
olycklig var ställningen i Keksholms län, hvars öden
voro nära förbundna med F:s, sedan det genom freden
i Stolbova förenats med riket, ehuru det ännu ansågs
ligga utom F:s område. Oaktadt alla ansträngningar
lyckades den svenska regeringen icke införa en ordnad
förvaltning och organisation i detta landskap,
der under de långvariga krigen nästan fullständig
laglöshet varit rådande. Landskapets befolkning,
som tillhörde den grekisk-katolska kyrkan, hyste
ett bittert agg mot den nya styrelsen. Förgäfves
sökte man förmå befolkningen att öfvergå till
lutherska läran, och lika fruktlöst sökte man
stäfja ämbetsmännens ofog och egennytta. Slutligen
förlänades hela landskapet åt ett antal adelsmän,
hvarigenom förhållandena naturligtvis ytterligare
förvärrades. Medan Sverige under Karl X:s regering
låg i krig med Polen och Danmark, gjorde Ryssland
ett försök att eröfra Östersjöprovinserna och
F. Detta land, hvars krigare till öfvervägande
antal tjenade i Karl X:s arméer, var nästan
utblottadt på trupper, men genom folkets modiga och
energiska ansträngningar afvärjdes faran. Borgare,
bönder och skolungdom täflade i offervillighet, och
ständerna, som 1657 sammanträdde till landskapsmöten
i länens hufvudorter, bidrogo beredvilligt till
landets försvar. Det icke synnerligen långvariga
kriget (1656–58), som slöts genom stilleståndet
i Vallisaari (1658), bekräftadt genom freden i
Kardis (1661), är betydelsefullt i F:s historia
genom de förändringar, som under detsamma skedde
i Keksholms läns befolkningsförhållanden. Länets
grekisk-katolska befolkning blef nämligen under
kriget till större delen nedgjord eller tvungen att
utflytta, hvaremot innevånare af luthersk bekännelse
vesterifrån inflyttade. Keksholms län blef från
denna tid närmare än förut förenadt med riket och
med F. Karl XI:s regering (1660–97) är i F:s liksom
i Sveriges historia utmärkt genom
reduktionen, högadelns fall och indelningsverket. I
religiöst afseende betecknas tidens riktning genom den
strängaste ortodoxi. Redan då Johannes Terserus var
biskop i Åbo (1657–64), hade ortodoxiens grundsatser
gjort sig gällande i den finska kyrkan, och detta
blef ännu mera fallet under biskoparna Johannes
Gezelius d. ä. (1664–90) och dennes son Johannes
Gezelius d. y. (1690–1718), hvilka inlagt förtjenst
äfven såsom det finska skolväsendets och den finska
folkbildningens främjare. Det välstånd, som uppspirat
under den långa fredstiden, minskades betydligt
genom de fruktansvärda missväxter, som härjade
landet under Karl XI:s senaste regeringsår. Karl
XII:s regering (1697–1718) bildar, genom det stora
nordiska krigets härjningar, en dyster period i F:s
historia. Under krigets första år sökte befälhafvarna
öfver den i F. qvarlemnade svaga krigsmakten,
Cronhjort och Maydel, förgäfves förstöra Peter
den stores nya anläggningar, Kronstadt och S:t
Petersburg. Ställningen blef ännu svårare, sedan
befälet 1707 öfverlemnats åt generalmajor Lybecker,
hvars oduglighet vid flere tillfällen trädde i
dagen. Viborg eröfrades 1710, och tsaren sjelf
landsteg 1713 vid Helsingfors. Vid Pälkäne kyrka
(1713) och vid Napue by i Storkyro socken (1714) sökte
förgäfves Karl Armfelt (Lybeckers efterträdare) göra
fienden motstånd. Slagen, nödgades han med spillrorna
af sin här draga sig tillbaka till Sverige. En stor
del af innevånarna lemnade derefter landet. De, som
stannade qvar, i synnerhet allmogen, prisgåfvos åt
fiendens godtycke, och landet blef ett rof för den
vildaste ödeläggelse. Den ryske öfvergeneralen, furst
Mikael Galitsin, sökte visserligen lätta bördorna, så
vidt i hans förmåga stod, men äfven han mäktade endast
i ringa mån hämma "Stora ofredens" fasor. Freden i
Nystad (1721), hvarigenom södra Karelen, med städerna
Viborg, Keksholm och Sordavala, afträddes till
Ryssland, beredde en länge efterlängtad befrielse från
långvariga lidanden, och återupprättelseverket leddes
derefter med en sådan kraft, att de djupa såren inom
mindre än ett decennium till stor del voro läkta. På
framställning af tvänne kommissioner, som blifvit
tillsatta för undersökning af landets tillstånd,
beviljades skattefrihetsår såväl åt hemmansegare
på landsbygden som åt städernas innevånare;
undervisningsanstalterna och administrationen
återupprättades; försvarsväsendet byggdes på ny
grundval. Folkmängden tillväxte vid denna tid med
stor snabbhet. I den med Ryssland förenade delen
af F. råkade allmogen i en tryckt ställning, i det
jordskatterna förlänades åt ryska herrar, hvarigenom
de s. k. donationsgodsen i dessa nejder uppkommo.
Fastän större delen af det finska folket återknöt
den gamla förbindelsen med Sverige, innebar dock
framtiden hotande faror. Hattpartiets ryska krig
(1741–43) ådagalade nogsamt huru osäker ställningen
numera var. Fienden gick väl mildare till väga nu
än under den "Stora ofreden", men proklamationer,
som talade om F:s förening med Ryssland såsom en
särskild stat under ryskt beskydd, vittnade om den
ryska regeringens afsigter. Äfven sedan freden i Åbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
