Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flugbaggar - Flugfångare. Se Flugsnappare - Flugfälla. Se Dionæa - Flugor. Se Brachycera och Diptera - Flugpapper - Flugsnappare- l. Flugfångare-slägtet - Flugsten - Flugsvamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fauna höra omkring 30 arter, bland hvilka må, såsom
i synnerligen allmänna, omnämnas: den svarta
flugbaggen, C. fusca, med rödmellankropp
och svartbruna ben, samt af 15–20 mm. längd, och den
ännu vanligare C. rustica, till fårgen liknande den
föregående, men med låren röda. J. G. T.
Flugfångare. Se Flugsnappare.
Flugfälla. Se Dionaea.
Flugor. Se Brachycera och Diptera.
Flugpapper, läskpapper, indränkt med någon giftig
lösning (vanligen arseniksyrligt kali), hvarigenom
det blir användbart till förgörande af flugor.
Flugsnappare- l. Flugfångare-slägtet (Muscicapa),
zool., hör till sångfoglarnas grupp (Oscines) och
tättingarnas ordning (Passeres) ibland foglarna. Det
igenkännes på den tämligen korta, vid roten mycket
breda och nedtryckta näbben, de af framåtliggande,
glesa fjäderborst till hälften dolda näsborrarna
o. s. v. Flugsnapparna vistas uti skogar, lunder
o. s. v. och äro i nästan oaflåtlig rörelse ibland
trädens grenar. Under fortplantningstiden tåla de
bägge makarna icke några andra af sina likar inom
det område, som de utsett åt sig. Vågar emellertid
någon sig in på deras jagtmark, börjar nästan alltid
en strid, hvarvid de tappert svänga om med hvarandra
i luften. Till hviloplatser utse dessa foglar oftast
en förtorkad qvist, en stör eller något annat högt
föremål. Kommer då en insekt förbiflygande, lemna de
ögonblickligen sin plats för att förfölja och fånga
det utsedda bytet. Efter slutad jagt återvända de
oftast till sina förra hviloplatser. Utmärkande
för flugsnapparna (liksom för svalorna) är deras
förmåga att kunna tumla om i luften. Man kan
räkna flugsnapparna till de företrädesvis nyttiga
foglarnas antal, enär de lifnära sig af insekter,
som till största delen äro skadliga för skogarna och
de odlade växterna. Till följd af deras outtröttliga
nit att uppsöka och förtära dessa små skadedjur bör
vården om dem ligga hvarje jordbrukare, skogs-
och trädgårdsodlare varmt om hjertat. De äro
flyttfoglar, som tillbringa vintern uti det inre
af Afrika och förekomma flere tillsammans vanligen
endast under flyttningarna. De gifva då och då
ifrån sig ett fint hvisslande ljud. Några ibland
dem äro rätt goda sångare, medan andra äro ytterst
dåliga sådana. Sina bon lägga de vanligen uti ihåliga
träd o. d. Man känner öfver 200 arter, af hvilka
de flesta bebo de varma och endast ett fåtal de
tempererade luftstrecken. I Skandinavien finnas
fyra arter. En uti hela Europa allmänt känd art är
den brokiga flugsnapparen (M. atricapilla), hvilken
äfven finnes öfver hela Skandinavien, från sydliga
Skåne till långt upp i Lappland, och anträffas i de
flesta lunder, parker o. s. v. Han flyttar upp till
norden redan i början af Maj eller stundom ännu något
tidigare. Till färgen är han vanligen spräcklig af
svart och hvitt och har en längd af omkring 14 cm. Af
naturen begåfvad med ett gladt lynne, påminner han
genom sin klara och vackra sång icke obetydligt om
sångarnas slägte. Under våren är det i synnerhet
hannen, som låter höra sina behagliga toner. I det
af hårstrån m. m. enkelt byggda boet, som har sin
plats i något ihåligt
träd, lägger honan 4 à 5 blåhvita, ofläckade
ägg. En synnerligen allmän fogel är äfven den grå
flugsnapparen (M. grisola), som ofvantill är gråbrun,
med svartbruna fläckar på hufvudet, och under hvit,
med brungrå, längsgående streck och fläckar på hals
och bröst. Han mäter i längd omkring 16 cm. och
finnes liksom den förre öfver hela Skandinavien, dit
han anländer såsom flyttfogel i början af Maj eller
något senare. Vanligen slår han sig ned i skogarna,
men synes äfven kunna trifvas i lunder, parker
o. s. v. Han är en ytterst dålig sångare, såvida han
ens förtjenar detta namn. Tack vare en förträfflig
matlust, fångar han ifrigt insekter af allahanda slag
och blir på detta sätt till stor nytta. I allmänhet
föga rädd, begifver han sig, då han blifvit skrämd,
till närmast stående träd, der han i nästa ögonblick
åter är sysselsatt med att fånga insekter. Boet, som
ofta lägges uti ihåliga träd, är sammansatt af mossa,
grässtrån o. s. v. samt invändigt klädt med hår,
fjäder o. d. Äggen, 5 till antalet, äro gråaktiga
med bruna fläckar. J. G. T.
Flugsten (T. fliegenstein), pulveriserad,
gedigen, metallisk arsenik (scherbenkobolt), är
ett svart pulver, som nyttjas till fluggift. Jfr
Arsenik.
Flugsvamp, Agaricus muscarius L. (Amanita
Fr.), bot., en svampart, hörande till hattsvamparnas
familj (Hymenomycetes Fr.), skiljer sig från öfriga
"skiflingar" (Agaricini) genom sina två hyllen. Det
yttre hyllet omgifver före utvecklingen hela det
fruktifikativa lagret (hatten och dess fot), och
under detta lagers utväxande antingen brister det
sönder i vårtlika små plättar, hvilka qvarsitta
tämligen regelbundet strödda på hattens öfre yta,
eller ock öppnar det sig i spetsen och qvarblifver
som en hylsa eller slida nedomkring foten. Det
inre hyllet bekläder först skifvorna på hattens
undre sida och lossnar sedan från dem samt bildar en
sladdrig ring kring foten vid eller ofvan midten af
densamma. Sporerna hos dessa svampar äro hvita. Den
vanliga flugsvampen bildar, innan hatten utvuxit,
en randad, nedtill alltid tjockare hvit knöl, som är
täckt af en gropig hvit hinna (yttre hyllet), hvilken
efter regeln sönderbrister i de ofvannämnda hvita
plättarna på den rödgula hattens öfre, kullriga,
i fuktigt väder klibbiga yta. Om svampen skjuter upp
genom mossa eller under starkt regn, afstrykas eller
afsköljas dessa plättar, så att svamphatten blir
ofläckad. Af solen kunna äldre flugsvampars färg
urblekas, så att densamma blir hvitaktig. Foten är
lökformigt uppsvälld och omgifven med kranssittande
fjäll. Hymeniumlagret ("fröskifvorna" i dagligt
tal) är hvitt, någon gång med gulaktiga fläckar. –
Den fullt utvuxna flugsvampen kan icke gerna
förvexlas med någon ätlig svamp; men det har händt,
att outvecklade exemplar tagits för champignoner,
från hvilka flugsvampen dock lätt skiljes genom sin
ojämna, knottriga och gropiga öfverdel samt lökformigt
förtjockade nedre del. Ett misstag är högst farligt,
ty flugsvampen innehåller ett mycket häftigt verkande
gift, alkaloiden muscurin, hvarjämte i densamma finnes
ett par andra giftiga ämnen, äfvenledes alkaloider,
nämligen bulbosin och amanitin (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
