Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
droit international, Eng. international law), jur.,
sammanfattningen af de rättsregler, som angå suveräna
staters förhållande till hvarandra. Om hänsyn
tages till en viss stats rättsförhållanden till
andra, så erhålla, från denna synpunkt betraktade,
de folkrättsliga reglerna karakteren af yttre
statsrätt. Internationella rättsförhållanden kunna
uppstå ej allenast omedelbart mellan stater såsom
sådana, utan äfven medelbart, nämligen mellan en
stats medlemmar och en främmande stat eller medlemmar
af olika stater. Folkrätten var ursprungligen ett
slags naturrätt, och romarnas jus gentium utgjorde en
supplementärrätt, att tillämpas på de rättsfall,
för hvilka privaträtten (jus civile) saknade
bestämmelser, äfvensom då mål rörande främlingars
rättsförhållanden drogos inför romersk domstol. Då
i de kristna staterna folkrättsliga spörsmål begynte
afgöras på fredlig väg, sökte man i det utbildade
romerska rättssystemets grundsatser ledning för
rättsfrågornas bedömande och lösning, och namnet
"jus gentium" låg nära till hands för att dermed
beteckna de rättsgrundsatser, som tillämpades på
internationella rättsförhållanden, ehuru benämningen
jus inter gentes, jus internationale (mellanfolklig
rätt) vore riktigare. Man har satt i fråga, om det
finnes någon folkrätt, enär det icke gifves någon
med förpligtande kraft gällande folkrätts-codex och
det för folkrättsfrågor saknas såväl lagstiftande
makt och domstol, hvilkens domar kunna få sig
tillerkänd rättskraft, som exekutiv makt att bereda
sådana domar verkställighet. De regler, som följas,
förmenas vara dels endast sedlighetsmaximer, dels
fragmentariska alster af en godtycklig häfd, som
stundom fått sitt uttryck i statsfördrag, af långt
ifrån säker helgd. Deremot måste emellertid invändas,
att såväl rättsmedvetandet som rättsbegreppet fordra
tillvaron af folkrätt. Så snart en ömsesidighet af
rättighet och förpligtelse kommit till stånd, måste
i och med detsamma en viss gemensamhetsordning
vara grundad, hvilken just utgör karakteren hos
rätt. Lika nödvändigt som det är att inom staten
alla gemensamhetsförhållanden, som framkallas af
individernas samverkan för förnuftig verksamhet,
måste, för att komma till stånd och ega varaktighet,
ordnas efter hvad rättsgrundsatserna i de särskilda
fallen fordra, lika oumbärligt är ock att rätt
förverkligas i staternas inbördes förhållanden,
om ock ej på samma sätt som inom staten. Äfven
folken emellan måste, rättigheter och förpligtelser
uppkomma, så snart någon gemensamhet dem emellan
uppstår, om också ingen positiv lag det bjuder. Dessa
rättigheters och förpligtelsers betydelse och verkan
kunna ej häller lemnas å sido, äfven om det för
tvistefrågors slitande saknas en öfver de särskilda
staterna stående domstol, hvars domar tillerkännes
förpligtande kraft. Genom användning af skiljedomare,
kompromisser m. m. gifvas i förlikningsväg medel för
pröfning och afgörande. Det finnes äfven folkrättsliga
exekutivmedel, t. ex. kriget, som, ur denna synpunkt
betraktadt, ej har svårare betydelse af våld än det
fysiska tvång, som är förenadt med verkställigheten
af dom eller straff i den
enskilda staten. Skilnaden är visserligen den att
den exekution, som af statens myndigheter utöfvas,
grundar sig på domstolsutslag i kraft af positiv
lag och utgör ett rättsmedel, men att åt det
folkrättsliga tvångsmedlet, kriget, dessa egenskaper
ej alltid kunna tillerkännas, vare sig med afseende
på dess befogenhet i det särskilda fallet eller
det sätt, hvarpå det användes. Men äfven om man
måste medgifva, att mycket återstår att önska,
för att en betryggad internationel rättsordning
skulle kunna danas, så får man ej förneka tillvaron
af sjelfva rätten. Erfarenheten har visat, att
förnuftets fordran på ett rättsligt ordnande af
staternas förhållanden alltmer tillfredställes, samt
att folkens rättsmedvetande erhåller allt rikare
innehåll och utöfvar allt större inflytande såsom ett
slags lagstiftare, medan hvarje folk blir allt mer
känsligt för historiens dom och erkänner sanningen
af yttrandet: weltgeschichte ist das weltgericht
(verldshistorien är verldsdomstolen). Ehuru
således folkrätten ej under samma form som den
enskilda statens offentliga och privata rätt gör
sina rättsgrundsatser gällande, och ehuru den
vigtigaste rättskällan, positiv lag, saknas,
så har rättsvetenskapen kunnat i afseende på
staternas inbördes förhållanden framställa en
sammanfattning af rättsregler, hvilkas giltighet
erkännes af de europeiska staterna och öfriga,
som stå på ungefär samma odlingsgrad, nämligen de
kristna Det rättssystem, som sålunda kan anses
erkändt af de civiliserade folken, har blifvit
bildadt genom sammanfattning af de rättsregler,
som förnuftet deducerar såsom öfverensstämmande
med allmän rättvisa ur naturen af det samband,
hvilket finnes mellan folken, och af de bestämningar
eller modifikationer, som kunna hafva blifvit
eller blifva fastställda af sedvänja och allmän
öfverenskommelse. Vill man taga kännedom om dessa
folkrättsliga grundsatser, har man att vända sig
till vetenskapsmännens skrifter, som dels upptaga de
rättsliga grundsatserna, sådana de ur rättsbegreppen
utveckla sig, dels uppvisa dem sådana de blifvit
i det internationella samlifvet tillämpade samt
dervid modifierats och utbildats. Ursprungligen
hade folkrätten hufvudsakligen en rättsfilosofisk
karakter. Dess vetenskapliga grund lade Hugo Grotius
med sitt berömda verk "De jure belli et pacis"
(1625). Ehuru han haft en likartad betydelse för
rättsfilosofien, nöjde han sig ej med att framställa
endast sjelfva rättsprinciperna. Han sökte nämligen
äfven genom utdrag ur bibeln och framstående
författares skrifter visa, att dessa grundsatser
blifvit framhållna såsom rättesnören för menniskans
handlingar, och genom exempel ur historien ådagalägga,
att de blifvit tillämpade af staterna i deras inbördes
förhållanden. Innan det historiska materialet blifvit
samladt och bearbetadt, utgjorde folkrätten,
med undantag af vissa speciella tvistefrågor,
föremål för rättsfilosofernas bearbetning. Men
sedan traktatsamlingar blifvit utgifna, och sedan man
öfvergått från diskussionen om hvilka rättsgrundsatser
böra vinna erkännande till en undersökning af de
rättsgrundsatser, som verkligen blifvit tillämpade och
allmännare erkända, har folkrättsvetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
