Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folksagor - Folkskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskapligt djup och en hel del lefnadslust i det
indiska lifvet. Liksom den i vetenskapen bröt med
traditionen och Veda som all kunskaps högsta urkund,
tillfredsställdes dess poetiska behof endast af
en diktart, som lemnade den skapande fantasien
det friaste spelrum, och der de nya tankarna kunde
förarbetas. Med buddhaismen följde en utomordentligt
rik sagoliteratur, och hela samlingar uppstodo,
liksom "Tusen och en natt" sammanbundna till ett
helt genom ramarna af andra sagor. Då de islamitiska
folken i 10:de århundradet utsträckte sin makt till
Indien, fortplantades dessa dikter till Persien och
Arabien och grundade der nya samlingar; från dessa
nya hem kommo de på tvänne vägar till Europa. Den
ena gick öfver Islams land till Bysantium, Italien
och Spanien, dit förnämligast judar buro dem; den
andra vägen banade buddhaismen sjelf, som förde dem
till Kina och vidare till Tibet och mongolerna, under
hvilkas tvåhundraåriga europeiska välde de äfven på
denna led kommo till Europa.
Näst bröderna Grimms samling böra nämnas de "Norske
folke-eventyr", med hvilka Peter Christen Asbjörnsen
och Jörgen Moe uppträdt (1842; forts. 1844; sedan
flere förökade upplagor). Båda dessa utgifvare hade
hemtat sagorna från sjelfva folket, båda hade genom
umgänge med folket – Asbjörnsen under färder som
forstman – tillegnat sig dess sätt att berätta; deraf
en enkelhet i stil och en konstlös humor, som sätta
denna samling mycket högt. Asbjörnsens berättarekonst
framstod ännu mer i hans "Norske huldre-eventyr og
folkesagn" (1845; sedan flere nya uppl.),
hvilka utmärka sig genom en beundransvärd trohet
i naturskildringen och i framställningen af de
handlande personernas sätt att känna, handla och
tala. Genom denna trohet få alla skildringarna ett
stort etnografiskt värde. Asbjörnsens inflytelse på
den norska literaturen, på Welhaven, Björnson och
Ibsen, har varit ofantlig, och äfven i den norska
konsten, den bildande och musiken (Grieg), skönjas
drag af den ande han kallade till lif.
Med J. M. Thiele ("Danske folkesagn", 1818)
fick Danmark sin förste sagoförtäljare. Någonting
motsvarande bröderna Grimms och Asbjörnsens och Moes
samlingar egde det icke, förrän Svend Grundtvig utgaf
sina "Danske folkeeventyr" (1876–78), som dofta
af äkta sagoromantik, och i hvilka den konstlösa,
folkliga tonen i framställningen är fullt bevarad. Mot
ingen af dessa norska och danska samlingar har Sverige
något jämförligt att uppställa; ty Stephens’ och
Hyltén-Cavallii "Svenska folksagor och äfventyr"
(1844–49) äro alldeles vanställda af ett ända till
olidlighet förskrufvadt och uppstyltadt föredrag. De
svenska sägnerna hafva icke blifvit sammanförda i
någon samling; men här och der i ortbeskrifningar
och, till ej ringa antal, i Dybecks "Runa" finnas
sådana upptecknade.
För närvarande pågå uppteckningar af sagor på
flere håll i Europa, i synnerhet i Tyskland och
de slaviska landen. Det allt allmännare studiet af
sanskrit-literaturen skall troligen
afslöja ännu mera rörande sagornas uppkomst. Redan
har mycket vunnits af samlingen "Pantsjantantra"
(Fem qvällar), som Benfei (1859) utgifvit på tyska,
och den ur dessa och andra källor härstammande
"Hitopadesa" (Sundt råd). "Pantsjantantra" anses
redigerad i förra hälften af sjette århundradet
e. Kr.; omkr. 570 öfversattes den på persiska,
derefter på arabiska, grekiska, hebreiska och
latin samt sedermera på italienska, spanska och
franska. Den har inverkat på "Gesta romanorum",
den kristna medeltidens äldsta sago- och legendbok,
som anses redigerad omkr. 1340, vidare på Straparola,
utgifvare af "Tredici piacevoli notti" (1550–57; sedan
flere uppl.), och Giambattista Basiles "Pentamerone"
(1637). Från Hitopadesa förskrifver sig sannolikt
den bekanta hopflätningen af sagorna i "Tusen och en
natt", denna allbekanta samling, som, antagligen
redigerad under loppet af fjortonde århundradet,
finnes öfversatt på de flesta bildade språk (sista
svenska öfversattn. 1875). Ett motstycke till denna
arabiska samling är den persiska "Tusen och en dag",
som af Petit de la Croix och Le Sage i början af
1700-talet öfversattes på franska. R. B.
Folkskola. Läroanstalter, som afse att åt hela landets
uppväxande ungdom meddela skolbildningens första
grunder, kallas i Sverige folkskolor. De tillhöra
den s. k. primära undervisningen och motsvaras i
Tyskland af volks- l. elementar-schulen, i Frankrike
af écoles primaires och i England af common schools. –
Upprättandet af sådana skolor går i Sverige tillbaka
till slutet af 1500- och början af 1600-talet. Vid
slutet af 1600-talet egde det egentliga Sverige
40–50 barnskolor (såsom folkskolorna då merendels
kallades), af hvilka somliga funnos i städerna,
men de flesta på landsbygden. Några voro grundade
på donationer, andra underhöllos af krono- eller
kyrkotionde. Vid 1682 års riksdag anhöll allmogen,
"att K. M:t täcktes på några orter förordna små
barnskolor och till deras praeceptorer något underhåll
förordna låta". I resolutionen förklarade K. M:t
sig vilja remittera ärendet till sina guvernörer och
landshöfdingar att med biskoparna och konsistorierna
derom korrespondera och sedan till K. M:t med sin
berättelse inkomma, hvarefter K. M: t ville sig
deröfver vidare förklara. Någon ytterligare åtgärd i
det af allmogen begärda syftet tyckes emellertid ej
hafva följt. – Läskunnighetens allmännare spridning
blef dock mycket främjad genom åtskilliga föreskrifter
i 1686 års kyrkolag. Der föreskrefs bland annat, att
ingen skulle trolofvas, som icke kunde Luthers katekes
och hade begått nattvarden; att kyrkoherden skulle
låta sig angeläget vara, att ungdomen i hans socken
lärde läsa i bok och förstode sina kristendomsstycken;
att föräldrarna skulle förmanas att låta sina barn i
deras kristendomsstycken väl och fliteligen undervisas
och att de, som den omsorgen i församlingen ålåge,
vare sig kapellan eller klockare, skulle tillhållas
att flitigt drifva barnaläran och undervisa barnen
att läsa i bok; att i kyrkorna skulle hvarje söndag
eller helgdag hållas katekesförhör, till hvilka
församlingens ledamöter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
