[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af äfventyrslust, nöd, andra folks påträngande och
den dragningskraft, som de romerska provinsernas
fruktbarhet och rikedom utöfvade. Upptagandet
af germanska kolonister på romerskt område såsom
krigstjenstpligtige bundsförvandter (foederati)
förberedde deras invandring i massa, men den
egentliga "folkvandringens" början räknas från
375, då de asiatiske hunnerna, som inträngt i
Europa, störtade det stora gotiska riket norr om
Svarta hafvet. Alanerna (mellan Volga och Don) och
östgoterna (mellan Don och Dnjestr) måste underkasta
sig hunnerna. Af vestgoterna drog sig en del till
det nuvarande Siebenbürgen, men de öfriga gingo
öfver Donau 376 och slogo en stor romersk här vid
Adrianopel 378. Under sin konung Alarik gjorde
de sedan infall i Grekland och Italien, der de
in togo Rom, 410. Samtidigt hemsöktes Italien af
mer än 200,000 alaner, svever, burgunder m. fl.,
under härkonungen Radagais, men räddades genom
dennes nederlag vid Faesulae (i närheten af Florens)
406. Återstoden af denna svärm kastade sig s. å. öfver
det för Italiens försvar på romerska trupper blottade
Gallien. Burgunderna stannade vid Rhen, men de öfriga
folken inföllo 409 i Spanien, med undantag af en del
alaner, som stannade i södra Gallien, der de sedermera
sammansmälte med vestgoterna. Desse, som efter Alariks
död (410) slöto fred och förbund med den vestromerske
kejsaren, skickades af denne till Gallien och Spanien
(411) för att återeröfra dessa land åt riket. De
erhöllo derför provinsen Aqvitanien, der de bosatte
sig 419. I Spanien besegrade de redan 411 alanerna
och 416 vandalerna, af hvilka en del öfvergick
(429) till norra Afrika, som de under loppet af tio
år eröfrade från romarna, samt sveverna, hvilkas
rike dock först 584 fullständigt införlifvades
med vestgoternas. Dessa voro nu herrar öfver hela
Spanien. Under senare hälften af 400-talet hade
de derjämte eröfrat hela sydvestra Gallien, landet
mellan Loire, Rhône och Pyreneerna. I midten af samma
årh. försökte hunnerna – hvilka efter sitt inträngande
i Europa utbredt sig öfver hela slättlandet norr
om Svarta hafvet och hade sitt hufvudqvarter i det
nuvarande Ungern – eröfra det romerska riket och
öfverskredo derför Rhen. De på sistnämnda rikes
område bosatta germanska folken förenade sig med
Rom mot den gemensamme fienden. Hunnerna blefvo
slagna på de Katalauniska fälten, 451. Efter deras
konung Attilas död (454) upplöstes deras rike, och de
germanska folk, som stått under deras välde, blefvo
sjelfständiga. Befrielsen från denne fruktansvärde
fiende kunde dock ej rädda det romerska riket, som
var helt och hållet undergräfdt genom de i provinserna
bildade germanska staterna, hvilka visserligen erkände
dess öfverhöghet, men stodo i ett mycket löst samband
med detsamma. 476 gjorde de germanske foederati i
Italien (heruler, rugier, m. fl.) formligen slut
på det vestromerska kejsaredömet och utropade sin
härförare Odovakar till konung af Italien. Men dennes
välde blef ej
långvarigt. De efter hunniska rikets fall
sjelfständige östgoterna hade af den östromerske
kejsaren erhållit till boningsort först Pannonien,
sedermera Moesien, men drogo 488, efter aftal med
kejsar Zeno, till Italien att störta Odovakar. Under
åren 489–493 eröfrade de Italien och grundlade der
under Teoderik ett mäktigt rike. Samtidigt (486)
eröfrades romarnas sista besittningar i Gallien
(den mellersta delen af landet, ofvan Loire) af de
saliske frankerna, hvilka från landet vid högra sidan
af nedre Rhen småningom utbredt sig till Schelde
och Maas. Med deras område införlifvades sedermera
äfven alemannernas besittningar vid öfre Rhen (496),
vestgoternas i sydvestra Gallien (507), de ripuariske
frankernas vid mellersta Rhen (510) och burgundernas
i Gallien, hvilka omfattade hela den sydöstra delen
af landet, från Vogeserna öfver Rhône och Saône
till Medelhafvet (534). I början af 500-talet voro
således alla det vestromerska rikets provinser tagna
i besittning af germanska folk, äfven Britannien,
i hvilket germanska stammar från nedre Elbe och
Nordsjö-kusten, nämligen angler, sachsare m. fl.,
omkr. 449 börjat bosätta sig samt fördrifva eller
underkufva briterna. I motsats till hvad som skedde
i andra af germaner på romerskt område grundlagda
riken, blefvo germansk nationalitet och germanskt
språk herskande i Britannien. I de andra genom
folkvandringen uppkomna staterna, sammansmälte det
germanska och det romerska elementet, och det senare
blef det förherskande samt gaf nationalitet och
språk deras prägel. Detta blef fallet i synnerhet
med frankiska staten. Till följd af gemensamheten i
religion – romersk-katolska bekännelsen – sammansmälte
frankerna lätt med Galliens keltisk-romerska
befolkning och blefvo en förmedlande länk för
den romerska kulturens öfverflyttning till rent
germanska folk, då de med sitt rike införlifvade
alla i Tyskland qvarboende germanska stammar. I
Spanien gick sammansmältningen långsammare, emedan
vestgoterna i början voro arianer och således i
religiöst afseende skilde sig från landets gamla
katolska befolkning. Vandalernas rike i norra Afrika
och östgoternas uti Italien eröfrades snart af
östromarna, det förra 534, det senare 553, hvarefter
både östgoter och vandaler försvinna ur historien. Men
det östromerska rikets odelade herravälde i Italien
blef ej långvarigt. 568 invandrade langobarderna
från sina gamla bostäder vid Donau till Italien
och eröfrade på några få år större delen af detta
land. Genom langobardernas sammansmältning med
den romerska befolkningen bildades den italienska
nationaliteten. Med langobardernas invandring kan
den stora folkvandringen anses afslutad; ty deras
rikes eröfring (774) af frankerna och de sistnämndes
landvinningar i Tyskland voro blott politiska och
territoriala omhvälfningar samt medförde intet ombyte
af folkens bostäder. Sedermera under medeltiden
inträffande folkflyttningar, t. ex. nordmännens
eröfring af Normandie, Neapel och Sicilien samt
magyarernas bosättning i Ungern, stodo icke i direkt
samband med den stora folkvandringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
