Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foneidoskop, fys. - Fonetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
interferensringar, hvilka genom förändringar i sin form
med stor tydlighet återgifva de rörelser, som uppstå
i qvicksilfvermassan, om en ton frambringas i närheten
af densamma. K. L.
Fonetik (af Grek. fone, ljud, röst), vetenskapen
om menniskorösten eller språkljuden (i vidsträckt
mening); ofta, ehuru mindre lämpligt, kallad
ljudfysiologi. – Språkets allmänna vilkor äro dels
fysiska, dels psykiska. Den allmänna språkvetenskapen
består sålunda af 1) språkfysiologi,
d. v. s. fonetik, och 2) språkfilosofi. Fonetiken är
den oundgängliga grundvalen för hvarje vetenskaplig
behandling af enskilda språks och språkgruppers
ljudsystem (och sålunda medelbart äfven för läran om
ordbildning och böjning). Den innefattar följande
delar:
1) Inledande del:
Akustikens allmännaste satser;
Språkverktygens anatomi;
Respirationens fysiologi.
2) Analytisk del:
De olika språkverktygens funktioner i språkets tjenst;
de fonetiska kategorierna: period, stafvelse,
språkljud, qvalitet, qvantitet, ljudstyrka,
tonhöjd;
Språkljudens allmänna bestämningar: konsonanter och
vokaler; artikulationsformer; artikulationsställen;
klangförhållanden; ljudlängd;
Systematik. De särskilda språkljuden.
3) Syntetisk del (kombinationslära):
Språkljudens början och slut; beröringar sinsemellan (glidningar);
modifierande artikulationer; reduktion;
Stafvelsen. Qvantitet (prosodik). Accentlära. Ord-
och satsaccent. Deklamation. Metrik.
4) Historisk del: ljudöfvergångar.
5) Grafisk del: skrift, ljudbeteckning. Utanför
språkvetenskapen har fonetiken praktiska
tillämpningar i ortografi (ljudbeteckning för
praktiska ändamål), den första läseundervisningen
(ljudmetoden) samt döfstumundervisningen
(talmetoden).
Den äldsta redogörelsen för språkljudens bildning och
klassifikation finnes i "Rig-veda-práti-sjákhja",
Sjakalaskolans grammatiska arbete om förhållandet
mellan Rig-vedas båda texter, som åtminstone går
tillbaka till 5:te årh. f. Kr. (utg. af Max Müller
1856 och 1869) samt i vetenskaplig hållning står vida
framom t. o. m. 19:e århundradets skolgrammatikor,
hvilka väsentligen återgifva Platons och de
alexandrinska lärdes torftiga kunskap i ämnet. De
äldsta vesterländska iakttagelserna i fonetik
äro bevarade i Platons dialog "Kratylos". De der
förekommande grupperna äro "ljudande" (vokaler),
"halfljudande" (liquidae och s) samt "ljudlösa"
(konsonanter). Konsonanterna delas senare i "glatta"
(tenues: p, t, k), "medier" (mediae: b, d, g) och
"sträfva" (aspiratae). Till dessa indelningar
inskränka sig i det hela grekiska och latinska
språklärare samt deras senare efterföljare. – Som
den förste moderne författare i fonetik anses en
spansk benediktinmunk vid namn Pietro Ponce, d. 1584,
som skall hafva författat ett nu förloradt arbete om
undervisningen af döfstumma. Öfver hufvud står den
äldre fonetiken i närmaste
samband med döfstumundervisningen; så i spanjoren
J. P. Bonets (1620), engelsmännen J. Wallis’ (1653)
och W.Holders (1669) samt schweizaren Ammans
(1700) arbeten. Först med hotrådet Wolfgang von
Kempelens genom noggrannheten och omfattningen af
deri framställda iakttagelser epokgörande arbete
"Mechanismus der menschlichen sprache" (1791)
uppträder vetenskapen mera sjelfständigt, med sitt
mål i sig. Kempelen förfärdigade en talmaskin,
hvilken sedan blifvit förbättrad af Faber. En
riktig framställning af vokalerna gaf emellertid
först R. Willis (1828), som lyckades på mekanisk
väg någorlunda återgifva dem. För den äldre skolan
af språkforskare, Grimm och Bopp samt deras samtida
och närmaste lärjungar, var ännu den vetenskapliga
insigten om språkljudens natur främmande. Deras
behandling af ljudläran består derför principielt
i registrerande af huru bokstäfverna utbytas mot
hvarandra. Allmännare intresse vinner fonetiken
först genom de berömde tyska fysiologerna J. Müller
("Handbuch der physiologie des menschen", 1840;
hufvudsakligen vigtig för sina undersökningar om
struphufvudets funktioner) och E. Brücke ("Grundzüge
der physiologie und systematik der sprachlaute",
1856; ny uppl. 1876). Genom uppfinningen af
laryngoskopet (1854, genom Garcia; metoden vidare
utvecklad af Czermak) kom man i tillfälle att studera
struphufvudets, särskildt röstbandens, funktion vid
det naturliga talet. Vokalteorien ombildades till
sin akustiska sida genom Helmholtz ("Die lehre von
den tonempfindungen", 1862; 4:de uppl. 1877), som
lyckades påvisa, att vokalernas qvalitativa åtskilnad
beror på förstärkningen af olika ötvertoner genom
munhålans olika resonans vid olika form, samt med
ett system af stämgafflar och resonatorer i enlighet
med sin teori reproducera dem. Undersökningar om
öfvertonerna äro gjorda äfven af Donders, Auerbach
och andra; anmärkningar mot teorien hafva blifvit
framställda af E. von Qvanten. Ur språkvetenskaplig
synpunkt ej mindre vigtig är skotten A. M. Bells nya
framställning af vokalernas inre topografi ("Visible
speech: the science of universal alphabetics",
1867). För ljudöfvergångarna äro nämligen språkljudens
bildningssätt och läge vanligen af större betydelse
än deras rent akustiska egenskaper. Mera betydande
nyare bearbetningar af fonetiken från företrädesvis
naturvetenskaplig synpunkt har man dessutom af
J. M. Czermak, L. Merkel, O. Wolf, G. H. von Meyer,
P. Grützner, F. Techmer samt i de större handböckerna
i fysiologi; från språklig af Rumpelt, Thausing,
Lepsius ("Standard alphabet", 1863), Ellis, J. Storm
m. fl. De handböcker, till hvilka språkforskaren
har att i första rummet vända sig, äro H. Sweets
"A handbook of phonetics" (1877) samt E. Sievers’
"Grundzüge der phonetik" (1881), hvilka båda arbeten
i fråga om den rent språkliga sidan af ämnet gå långt
utöfver tidigare framställningar. Språkets patologi
är behandlad af Kussmaul (1877). Den beror dock
mest på störingar i nervsystemet. – I Sverige är,
om man bortser från enstaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
