Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortescue, Sir John - Fortes fortuna adjuvat, Lat., "lyckan står dem djervom bi" - Forth, flod i Skotland - Fortifikation, befästningskonst - Fortifikationen, krigsv., en kår i svenska armén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Margaretas följe, då hon jämte sin son flydde undan
Edvard IV till Frankrike. Der skref F. till
undervisning för sin lärjunge, prins Edvard af
Wales, den berömda af handlingen De laudibus legum
Angliae (Om de engelska lagarnas förträfflighet). I
denna bok, som förevigat hans namn, lofprisar han
sitt fosterlands fria samhällsskick; med stolthet
framhåller han, att folket sjelf jämte konungen
der stiftar lag, att utan folkets samtycke inga
skatter kunna påläggas, och att det äfven vid
rättegångarna gör sitt inflytande gällande genom
juryn. F. återvände 1471 med drottningen och prinsen
af Wales till England, men blef fången efter slaget
vid Tewkesbury s. å. Han nödgades då underkasta sig
huset York, fick Edvard IV:s förlåtelse och drog sig
ifrån politiken. Efter sin återkomst till England
författade han ett annat bekant arbete The difference
between an absolute and limited monarchy, hvilket
genomandas af samma frihetskärlek som den ofvannämnda
afhandlingen. F. afled, förmodligen omkr. 1485,
i Gloucestershire i hög ålder, "en klart strålande
stjerna i den långa raden af stora domare" i England.
E. B.
Fortes fortuna adjuvat, Lat., "lyckan står dem
djerfvom bi". Uttrycket återfinnes i Terentii komedi
Phormio (1:sta aktens 4:de scen).
Forth, flod i Skotland, uppstår af två källfloder,
som upprinna på norra sidan af Ben Lomond, och
utfaller vid Kincardine i Forthwiken. Längd 130
km. Dess förnämsta tillflöden äro Teith, som tillför
F. vattnet från Loch Katrine, Loch Vennachar m. fl.,
Allan och Devon. Genom Clyde-kanalen står F. i
förbindelse med Clyde.
Fortifikation (Fr. fortification, af Lat. fortis,
stark, och facere, göra), befästningskonst;
befästning.
Fortifikationen, krigsv., en kår i svenska
armén, hvars uppgift är att bygga och
underhålla rikets fästningar och öfriga under
landtförsvarsdepartementet hörande byggnader, att
uppgöra förslag till vigtiga positioners befästande
samt att i krig leda och utföra fältbefästnings-,
broslagnings- och öfriga tekniska arbeten, äfvensom
att deltaga i anfall och försvar af fästningar
(jfr Genikår). Kårens officerspersonal består af
1 chef, fortifikationsgeneral, tillika chef för
arméförvaltningens fortifikationsdepartement, 1
öfverste, 1 öfverstelöjtnant, 4 majorer, 19 kaptener,
26 löjtnanter och 11 underlöjtnanter. Truppen består
af 1 pontonierbataljon, om 3 pontonierkompanier och
1 fältsignalkompani, förlagda i Stockholm, samt 1
sappörbataljon, om 3 kompanier, förlagd å Karlsborgs
fästning. Hvarje kompani har en styrka af 120 man.
Historik. Innan Sverige fick ett ordnadt
ingeniörväsende, uppfördes dess fästningar
af civila, stundom utländska byggmästare under
tillsyn och ledning af "gamle förfarne krigsmän". Så
införskrefvos under Johan III:s regering italienska
fästningsbyggmästare, hvadan den italienska skolan
(se Befästningskonsten) under någon tid blef den
rådande i Sverige. Borgholm blef, 1575, Sveriges
första
bastionsfästning. Såsom Sveriges förste
generalqvartermästare, hvilken hade uppsigten
öfver rikets fästningar, omtalas Dominicus Paar,
under Karl IX:s tid. Det var emellertid först Gustaf
II Adolf, hvilken åt ingeniörväsendet, likasom åt
svenska hären i dess helhet, gaf en mera bestämd
organisation. Den först inrättade fortifikationsstaten
stod under generalens af artilleriet befäl;
det är likväl osäkert, om dessa båda vapen
utgjorde en gemensam kår. Fortifikationens
särskilde befälhafvare bar titeln
"generalqvartermästare öfver all fortifikationen"
eller "riksgeneralqvartermästare". Vid denna tid blef
den nederländska befästningsskolan bestämmande för
de svenska fästningsbyggnaderna och tillämpades först
på befästningarna omkring Göteborg. Fältbefästningar
användes af svenskarna ofta under trettioåriga kriget
till större ställningars förstärkande. Särskildt
må nämnas de starkt befästa lägren vid Werben
(Juli–Aug. 1631) och vid Nürnberg (Juni–Sept. 1632). –
På drottning Kristinas tid var Olof Örnehufvud
(d. 1644) en framstående generalqvartermästare. Han
efterträddes af Johan Wärnschiöldh (d. 1674),
en berömd ingeniör, som anlade Ny Elfsborgs fästning
vid inloppet till Göteborg, ombyggde Marstrands
genom 1658 års fredsslut förvärfvade fästning (som
sedan fick namnet Karlsten) samt började omgifva
nya Kalmar stad med befästningar efter nederländskt
mönster. Till Malmö stads befästande uppgjorde han
ett förslag, i hvilket den franska skolans former
först gjorde sig gällande. – Med Erik Dahlberg
(d. 1703), hvilken sedan 1656 deltog i ledningen af
Sveriges fästningsbyggnader och från 1674 till 1697
beklädde "riksgeneralqvartermästarebefattningen",
inträder den svenska fortifikationens ärofullaste
skede. Fortifikationen skildes 1676 från
Krigskollegiets öfverstyrelse och stod sedan, så
länge Karl XI lefde, under konungens omedelbara
order. För att i tidsenligt skick försätta de många,
mestadels förfallna fästningarna företogos åtskilliga
ombyggnader och förbättringar såväl i Sverige
som i dess biland. Det var dock hufvudsakligast
vid Göteborg och det nyanlagda Karlskrona, som
Dahlberg utvecklade sin största verksamhet såsom
fästningsbyggare. Genom hans nitiska sträfvanden
utvidgades fortifikationen, så att denna kår
vid slutet af 17:de århundradet räknade öfver
80 officerare, af hvilka endast 4 eller 5 voro
utländingar. – Genom Karl XII:s krig ledo visserligen
de svenska fästningsbyggnadsarbetena ett starkt
afbräck; men den gamla andan lefde ännu qvar, i
synnerhet hos Dahlbergs lärjunge och efterträdare,
K. M. Stuart (d. 1705), hvilken ombyggde Vaxholms
fästning och ordnade försvaret i Stockholms skärgård
efter en ny plan. – Såsom chefer eller "direktörer"
för fortifikationen må vidare nämnas M. Palmqvist
(1705–19), A. Löwen (1719–39), hvilken uppförde
Fredriksborgs torn till försvar af inloppet till
Stockholm genom Oxdjupet, L. K. Stobée (1739–41),
G. Cronstedt (1741–57) samt J. B. Virgin (1762–69),
hvilken i synnerhet utmärkte sig såsom skriftställare
på befästningskonstens område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
