Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortifikationen, krigsv., en kår i svenska armén - Fortifikationsbefälhafvare, krigsv. 1. En officer, hvilken under fredstid - Fortifikationsbefälhafvare. 2. En vid en belägringskår anställd officer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1762 fick fortifikationen en ny organisation och
delades i 6 s. k. brigader, förlagda i Stockholm,
Göteborg, Kalmar, Skåne, Finland och Pommern,
hvar och en under befäl af en öfverste eller
öfverstelöjtnant. Tillsammans räknade kåren då en
personal af 9 regementsofficerare, 10 kaptener,
16 löjtnanter, 16 konduktörer, 5 adjutanter,
5 vallmästarev, 5 sergeanter och 12 ordinarie
handtverkare. År 1778 minskades brigadernas antal
till 4. – Sedan de flesta af Sveriges lydland
gått förlorade, riktades krafterna på Finlands
befästande. Så anlades under 1750- och 1760-talen
Sveaborg af Augustin Ehrensvärd, hvilken, ehuru
egentligen artilleriofficer, fick uppsigt öfver de
finska fästningarna. Vid Lovisa anlades sjöfästningen
Svartholmen och vid Hangö udde Gustafsvärn och Gustaf
Adolfs fäste. Af de få byggnadsarbeten, som vid denna
tid företogos i Sverige, må nämnas en ombyggnad
af Vaxholms fästning, Landskronas befästande samt
uppförandet af tvänne nya strandverk, Fredriksborg
och Gustafsborg, vid Karlsten.
Slutet af 18:de och början af 19:de årh. företedde en
allt mera tilltagande afmattning i fästningsbyggandet,
hvartill väl största anledningen är att söka i
de många krigen, som då alldeles uttömde statens
krafter. Såsom chefer för fortifikationen under
denna tid må nämnas: A. M. Strussenfelt (1769–73),
A. M. von Arbin (1773–84), J. von Hermanson
(1784–91), N. Mannerskantz (1791–1809) samt
N. Cedergren (1809–11). – År 1778 uppsattes en
pionierkår i Pommern och 1793 en annan i Finland,
men båda upplöstes efter kort tid. 1804 uppsattes
åter en pionierkår i Pommern, hvilken dock upplöstes
redan 1808. År 1805 organiserade öfverste af Tibell
fältmätningskåren, som 1811 sammanslogs med
fortifikationen. Den gemensamma benämningen blef då
ingeniörkåren, som delades i fortifikationsbrigaden
och fältmätningsbrigaden. Den sistnämnda skildes
1831 åter från ingeniörkåren och förenades under namn
af topografiska kåren, såsom en särskild afdelning,
med generalstaben.
1811 utnämndes G. V. af Tibell, den siste som
förde titel af "generalqvartermästare", till chef
för Ingeniörkåren, men efterträddes redan 1812
af generalmajor B. E. F. Sparre, hvilken till
1837 på ett förtjenstfullt sätt ledde Sveriges
fästningsbyggnadsarbeten. Ingeniörkåren, hvilken
enligt 1815 års stat utgjordes af 1 generalmajor och
chef, 1 öfverstelöjtnant och sekundchef, 2 majorer
och brigadchefer, 8 kaptener, 16 löjtnanter, 10
underlöjtnanter och 1 professor, inträdde under
Karl XIV Johans regering åter i ett verksammare
skede. Konungen, som för landets försvarsväsende
uppgjorde en ny plan, grundad på centralförsvar
(se d. o.), insåg behofvet af en i det inre af
landet belägen förrådsfästning och uppdrog 1819
åt Sparre att häröfver inkomma med förslag. Redan
s. å. stadfästes den första planen till Karlsborg,
eller, som den till en början kallades, Wanäs
fästning, och arbetena dera togo snart derefter sin
början. Äfven åt sjöfästningarna egnade Karl XIV
Johan omtanke. Storartade ombyggnader och
förstärkningsarbeten påbörjades vid Vaxholm,
Karlskrona och Karlsten, hvilka arbeten sedan,
i mån som anslag dertill beviljades, småningom
utfördes under ledning af generalerna H. G. af Melin
(1837–39), J. P. Lefrén (1839–47), C. F. Meijer
(1847–58) och J. af Kleen (1858–68). Knappast voro
emellertid dessa ombyggnader färdiga, förr än de
nya fästningsverkens i allmänhet blottade mursidor,
hvilka med full säkerhet kunnat motstå träfartygens
slätborrade kanoner, befunnos värnlösa mot de nya
pansarfartygens refflade artilleri. Andra åtgärder
måste vidtagas, och 1867 nedsattes för detta ändamål,
under d. v. hertigens af Östergötland ordförandeskap,
en komité, hvars förslag sedermera i hufvudsak legat
till grund för de omfattande ny- och ombyggnader
vid Vaxholm och Karlskrona, hvilka på 1870-talet
blifvit utförda. Vid Vaxholm hafva försänkningar med
bakom liggande bevakningsbatterier blifvit anlagda
till spärrande af alla inlopp, utom det östra genom
Oxdjupet, hvars gamla försänkning i stället blifvit
genombruten, hvarjämte det nya pansrade fästet
Oskar Fredriks borg blifvit uppfördt till detta
inlopps försvar. Vid Karlskrona hafva större delen
af Kungsholms fästning och Vestra Hästholmens skans
undergått en grundlig ombyggnad och delvis blifvit
bepansrade, sunden stängda medelst försänkninarar,
samt ett fäste anlagdt å Koön (ännu under arbete)
till försvar af staden från landsidan. Vid Karlsborg
hafva arbetena oafbrutet fortgått, så att fästningen
i fortifikatoriskt hänseende snart kan anses vara i
fullt försvarbart skick.
Pontonierträngen, som ursprungligen tillhörde
artilleriet och endast för en kort tid, 1792–95,
ställdes under fortifikationen, men sedan återgick
till artilleriet, öfverflyttades slutligen, 1816,
å nyo till ingeniörkåren. Om man undantager tvänne
provisoriskt uppsatta pontoniertrupper under
1813–14 års krig, har emellertid ingen egentlig
ingeniörtrupp funnits i Sverige förr än 1855,
då det första sappörkompaniet uppsattes. 1867
voro 3:ne kompanier uppsatta, hvilka då erhöllo
benämningen pontonierbataljonen. Samtidigt
återfick äfven ingeniörkåren sitt gamla namn
Fortifikationen. 1870 beviljades anslag till ett
fältsignalkompani, och 1873 börjades uppsättandet
af sappörbataljonen. Dessa truppers organisation,
äfvensom de senast nämnda fästningsbyggnaderna,
äro verk af fortifikationens nuvarande chef,
generallöjtnanten B. A. Leijonhufvud.
O. A. B.
Fortifikationsbefälhafvare, krigsv. 1. En
officer, hvilken under fredstid har ledningen af
förekommande nybyggnads- och underhållsarbeten
i en fästning samt, då fästningen förklaras
i krigstillstånd, på kommendantens befallning
uppgör förslag till och öfvervakar utförandet
af fästningens fortifikatoriska armering. Under
försvarets gång leder fortifikationsbefälhafvaren
förekommande förstärkningsarbeten och motsapper. –
2. En vid en belägringskår anställd officer, som på
belägringsbefälhafvarens befallning eger att uppgöra
anfallsplan, eller ett förslag till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
