Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Roman de Renard", sagan om Mickel Räf, den äldsta och
kan i sin tidigaste och enklaste form spåras tillbaka
ända in i det tolfte seklet. Sedermera vidgades och
fortsattes den med den ena nya episoden ("branche")
efter den andra, hvilka samlades i olika grupper, så
att den slutligen omfattade en hel lång serie af hvar
för sig mycket omfångsrika dikter: "Roman de Renard",
"Couronnement de Renard", "Renard le nouvel", "Renard
le contrefait". Det, som gjorde denna diktcykel,
hvars episoder bilda nästan fristående fabliaux, så
omtyckt, var den lätthet, hvarmed man i skildringen
af räfvens list och fintlighet gent emot de starkare
djuren kunde inlägga satiriska anspelningar på de
mäktige i samhället. Den andra stora dikten är
"Roman de la Rose", med hvilken den allegoriska
riktningen, som under senare delen af medeltiden
blef alltmera förherskande, gjorde sitt egentliga
inträde i dess literatur. Den omfattar ej mindre än
22,000 verser och har tvänne författare, Guillaume de
Lorris och Jean de Meung, af hvilka den förstnämnde
begynte dikten omkr. 1250. Han skildrar i densamma
allegoriskt alla de svårigheter en älskare har att
bekämpa, innan han får se sina bemödanden krönas med
framgång. Han begagnar för sin skildring bilden af en
dröm, under hvilken han får skåda en trädgård, der han
varseblir en ros, som väcker hans lifliga åstundan;
men då han skyndar dit för att plocka rosen, möter han
flere allegoriska figurer, af hvilka somliga hindra,
andra understödja honom i hans sträfvan. Sedan han
skrifvit omkr. 4,000 verser, blef han hindrad att
afsluta dikten, hvarför Jean de Meung 40 år senare,
på uppmaning af Filip den sköne, fortsatte den. Han
följde dock ej troget den ursprungliga planen, utan
uppblandade dikten med satiriska och encyklopediska
element. "Le roman de la Rose" utgjorde icke endast
under hela medeltiden en mycket omtyckt läsning, utan
den deri framträdande smakriktningen blef bestämmande
för den följande periodens Skönliteratur. – Äfven
fabelsamlingar, "Yzopets", och annan didaktisk poesi,
såsom "Bestiaires", i hvilka skildrades verkliga
eller diktade djurs förmodade vanor, samt "Computi",
rimmade kalendarier, finnas qvar från denna tid. –
Som en öfvergång till den lyriska poesien förtjenar
anföras en s. k. chantefable, "Aucassin et Mcolete",
i hvilken med fin poetisk känsla och i korta episoder
(omvexlande prosa och bunden stil) skildras tvänne
unga älskandes kärleksöden. Äfven de s. k. lais,
ett slags romanser, hvilkas ämne vanligen hemtades
från någon episod ur Artur-cykeln, stå på gränsen
mellan episk och lyrisk diktart. Skaldinnan Marie
de France har skrifvit flere sådana af verkligt
poetiskt värde. – Inom den rena lyriken rådde äfven
mycken verksamhet, och man har ännu i behåll stora
samlingar af chansons, romanser och pastoureller
samt andra dikter af ännu konstnärligare form, skrifna
af en mängd olika författare, bland hvilka finnas
personer af mycket skiftande samhällsställning. Så
voro t. ex. åtskilliga af den tidens mest ansedda
lyriske diktare, såsom Thibaut de
Champagne, Jean de Brienne, Vidame de Chartres och Quesne
de Bethune, medlemmar af den allra högsta adeln,
under det att andra, t. ex. Colin Muset och Rutebeuf,
voro fattiga trouvères. – Redan under 12:te årh. hade
på liturgisk grund ett nationelt drama börjat uppspira
i Frankrike. I begynnelsen stod det i nära samband med
den kyrkliga kulten, var ett af lockelsemedlen till
de större kyrkfesterna och leddes följaktligen af de
andlige, hvarpå beror att det latinska språket först
användes i detsamma. Som den stora publiken ej var
mäktig latinet, utbyttes detta dock snart mot franska
språket, först delvis och sedan helt och hållet. Ämnet
för dessa andliga dramer hemtades, i öfverensstämmelse
med deras uppgift att lära och uppbygga, ur bibeln
eller helgonlegenderna, och kallades de i det förra
fallet mysterier, i det senare mirakler. Småningom
frigjordes de dock alltmera från kyrkans hägn, och
verldsliga element inblandades i dem allt starkare,
liksom äfven rent profana pjeser mot slutet af denna
period börja framträda. Med ganska stor sannolikhet
antages, att Adam de la Halle (d. 1287) gjorde första
försöket i detta hänseende. Han skref nämligen ett
slags borgerlig komedi, "Li jus Adam", hvari han
på scenen framför sig sjelf, sina anförvandter och
åtskilliga borgare från Arras. Han är äfven den
förste, som dramatiserat en pastourell ("Robin et
Marion"), hvarigenom han ytterligare eger äran att
vara den förste operettdiktaren. – Liksom poesien
fick nu äfven prosaliteraturen en rask utveckling,
hvilket bäst visar sig af de värdefulla krönikor,
som skrefvos på folkets språk. Bland författarna af
dessa förtjena särskildt framhållas Villchardouin
(1150–1213), som skildrade Konstantinopels eröfring af
korsfararna, samt Joinville (1223–1317), som lemnade
en skildring af Ludvig den heliges lefnad. Äfven andra
prosaverk af intresse finnas i behåll, såsom Brunetto
Latinos (1220–94) "Li trésor", ett slags encyklopedi,
samt predikningar och lagsamlingar m. m. – Under
medeltidsliteraturens sista period (från 1320) kan
man i flere och vigtiga grenar af literär produktion
skönja ett bestämdt aftagande. Detta berodde derpå
att de flesta ämnen och former för verklig diktkonst,
hvilka stodo den tiden till buds, under den föregående
perioden blifvit tillgodogjorda och så konstnärligt
bearbetade, som medeltidens kultur kunde medgifva. Så
länge ingen ny insats i det literära lifvet gjordes –
en sådan åstadkoms först i och genom renaissancen –
var man på diktens område hufvudsakligen hänvisad
att bearbeta det redan befintliga och att för öfrigt
fortsätta i den riktning, som den literära smaken
en gång tagit. Man har derför från denna period
endast få arbeten, som ega den prägel af frisk
ursprunglighet, som allena gifver ett bestående värde,
utan utgöres flertalet af mer eller mindre lyckliga
efterbildningar af de verk från en föregående tid,
som bäst öfverensstämde med tidens smak. Deraf
blef en följd att de felriktningar inom vitterheten,
som redan förut börjat framträda, nu blifva än mera
märkbara och störande. – De gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
