Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riddareromanerna lästes väl ännu med intresse, men
förmågan att skapa nya sådana var i det närmaste
utsinad, så att hvad som nu uträttades inom denna
literaturgren egentligen bestod i omarbetningar
af de nämnda romanerna från vers till prosa, ty i
den mån konsten att läsa blef allmän, inskränktes
området för den bundna stilen. – Inom lyriken rådde
en vida större verksamhet, och många förtjenstfulla,
men i synnerhet produktiva skalder kunna anföras,
såsom Eustache Deschamps (1328–omkr. 1410), Froissart
(1333–1410), Christine de Pisan (1363–1420), Alain
Chartier (1386–1449), Charles d’Orléans (1391–1465)
m. fl. Dessas förtjenst ligger emellertid ej deri
att de anslogo nya strängar, utan nästan uteslutande
i den virtuositet, hvarmed de bearbetade gamla
ämnen. Dervid ålade de sig i formelt hänseende allt
större tvång, så att nu den konstmässiga balladen
utträngde la chanson, under det rondeaux och andra
konstformer alltmera kommo i bruk. Hvad innehållet
angår, är det påfallande, huru allegorien och den
resonnerande stilen, under inflytelse från "Roman de
la Rose", alltmera får insteg. En sångare med mycken
ursprunglighet var François Villon (f. 1431), som
dock var för regellös och sjelfsvåldig att utöfva
något egentligt inflytande på andras diktkonst. –
Den dramatiska literaturen visar deremot ett friskare
lif. De sceniska föreställningarna skildes nu nästan
fullständigt från kyrkan, så att rättigheten att
uppföra skådespel och derför uppbära betalning i Paris
öfverläts åt utanför densamma stående korporationer,
af hvilka i kronologisk ordning La confrérie de la
passion, Les clercs (l. la confrérie) de la Basoche
och Les enfants sans souci äro de förnämsta. Det
förstnämnda sällskapet, som utgjordes af handtverkare,
fick 1402 privilegium på uppförande af mysterier,
ofta oerhördt långa, och mirakler, hvarigenom
de båda öfriga sålunda voro hänvisade till andra
dramatiska föreställningar. Les clercs de la Basoche,
parlamentsnotariernas förening, slogo sig derför
på de s. k. moralités, d. v. s. dramer af allvarlig
karakter, i hvilka allegoriska figurer uppträda, samt
uppförde vidare stycken af uppsluppen art, farces,
bland hvilka i synnerhet de äldsta hafva en tydlig
juridisk anstrykning, såsom man bl. a. finner af
"Maître Pathelin". Les enfants sans souci, en förening
af ynglingar ur de bättre familjerna i Paris, tyckas
uteslutande hafva egnat sig åt stycken af lättare art,
såsom sotties, ett slags komisk-allegoriska förspel
med satirisk anstrykning, sermons joyeux, monologues
m. m. Som det franska medeltidsdramats historia ännu
ej blifvit fullt utredd, är det likväl omöjligt att
i detalj bestämma, huru dessa sällskap sins emellan
fördelat de olika skådespelsarter, som då funnos. Inom
den komiska genren råder en uppsluppen och genuin,
ehuru något grof, qvickhet, som skänker de bättre
styckena ett bestående värde. En väsentlig brist
i hela denna literatur är emellertid saknaden af
en genomtänkt anordning och fasta proportioner. –
Det största intellektuella intresset erbjuder
prosaliteraturen, hvilken vida mer än de poetiska
alstren vittnar om sjelfständighet och en lycklig
utveckling af de element, som redan förut börjat
göra sig gällande. I synnerhet är detta fallet med
den satiriska literaturen, som på ett förträffligt
sätt följer de ansatser inom genren, hvilka under
den föregående perioden (då i bunden stil) blifvit
gjorda. Också finnas från denna tid flere satiriska
arbeten, som ännu med nöje kunna läsas. Bland dessa
arbeten, som gifva en god inblick i tidens lefnadssätt
och åskådning samt visa ett afgjordt framsteg i den
satiriska stilens behandling, må särskidt nämnas "Jean
de Paris" och "Petit Jean de Saintré", kortfattade
romaner, samt "Les cent Nouvelies nouvelles",
en samling fabliau-artade noveller. Från hvilka
dessa arbeten härröra är ej säkert kändt, men flere
antaga, att Antoine de la Sale (d. omkr. 1460)
är deras författare. – En värdig fortsättning inom
krönikans literatur bilda Froissart’s (1333–1410) och
Commines’ (1445–1509) bekanta arbeten. – Äfven på
det religiösa området funnos framstående personer,
som delvis begagnade franska språket. Den främste
och den gedignaste bland dem är Gerson (1363–1429),
som af många, ehuru på svaga skäl, antages vara
författare till "Imitation de Jésus-Christ". Menot
(1450–1518) och Maillard (1440–1502) voro på sin tid
mycket ryktbara predikanter, af hvilka predikningar på
franska ännu finnas qvar. – Af betydelse för språkets
utveckling voro äfven de öfversättningar af latinska
arbeten, som pä denna tid företogos af t. ex. Raoul de
Presles (d. 1383) och hans samtida Nicholas Oresme
(d. 1382).
Renaissancen. – Med början af sextonde seklet
inträder Frankrikes literatur i ett nytt skede,
som bildar ett synnerligen starkt afbrott mot
det föregående. Kulturens tråd afslets dock icke
fullständigt, så att man får ej föreställa sig,
att den gamla literaturen helt och hållet ersattes
af en ny sådan, och att smaken helt plötsligt
blef alldeles ombytt. De båda strömningar, som nu
inbröto, voro emellertid så starka, att den gamla
fåran hastigt blef föga märkbar. Renaissancen och
reformationen framkallade gemensamt denna hvälfning,
hvilken så till vida var förberedd i det föregående,
som medeltidsliteraturen tycktes hafva uttömt sina
tillgångar och i flere hänseenden knappast vara
mäktig af vidare utveckling. Genom den grekiska
och latinska klassiska literaturens framdragande i
ljuset (hvilket inleder renaissancen) blefvo dennas
rika fonder och stora formella egenskaper kända och
insedda af den tidens bildningssökande. Det var
från Italien rörelsen utgick, och genom den täta
beröringen mellan detta land och Frankrike fördes
den öfver till det sistnämnda. Der fann den en
jordmån, som var i hög grad gynsam till följd af den
satiriska riktning, hvilken starkt framträdt i den
senare medeltidsliteraturen och allt lifligare lät
känna behofvet af en andlig förnyelse. Af samma skäl
bidrog böjelsen för satir att göra nationen mottaglig
för de reformatoriska rörelser på kyrkligt område,
hvilka i Frankrike vållade starka slitningar inom
kyrkan och staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
