Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat ha författat en efter Boccaccios "Decameron"
ordnad novellsamling med titeln "Heptaméron". –
Det tillstånd af kamp och oro, som utmärkte seklet,
gaf fransmännen rikt tillfälle att utveckla
sin naturliga böjelse för satir. En vidlyftig,
mångskiftande satirisk literatur uppstod, bland hvars
alster, jämte de redan anförda, må nämnas "Cymbalum
mundi", af Despériers (d. 1544), "Le baron
de Faeneste", af d’Aubigné, samt det kanske mest
betydande af dem alla, "Satyre Ménippée", som hade
flere författare. – Ur den rika memoar-literaturen
må anföras arbeten af Montluc (1501–77), La Noue
(1531–91), Margareta af Valois (1552–1615) samt
i all synnerhet af Brantôme (1540–1614). – Som
talangfulla öfversättare utmärkte sig Herberay
(d. 1552), hvilken på Frans I:s uppmaning från
spanskan öfversatte riddareromanen "Amadis af
Gallien", som blef ytterst populär och visar, att
smaken för detta romanslag ännu ej dött bort, samt
Amyot (1513–93), som öfversatte Plutark och "Daphnis och
Chloe" af Longus, i hvilka båda arbeten han ådagalade
en makt öfver språket, hvilken ännu beundras. – Bland
de religiöse skriftställarna förtjenar S:t François
de Sales (1567–1622) att ihågkommas; bland de lärde
märkas H. Estienne (1528–98), ryktbar boktryckare och
filolog, Pasquier (1529–1615), de la Boëtie (1530–63)
och Du Vair (1556–1621), hvilka båda senare äfven
höra till den tidens många politiska författare. –
Till de moralfilosofiske författarna bör räknas den
ryktbare Michel de Montaigne (1533–92), som dels af
leda vid det öfvermod de politiska partierna visade
mot hvarandra, men ännu mera af naturlig böjelse
fördes in på betraktelser öfver den menskliga
naturen och dermed sammanhängande ämnen. Denna
verksamhet blef för honom en estetisk njutning, och
han fortsatte dermed lugnt och stilla ända till sin
lefnads afton. Hans tankar och betraktelser ledde
honom till en mild skepticism och den öfvertygelsen
att menniskan har intet att yfvas öfver, enär hon
på de för henne allra vigtigaste frågorna ej kan
gifva något tillfredsställande svar. Dessa tankar och
betraktelser satte han på papperet, allt efter som de
togo form i hans inre, och han utgaf dem sedan under
den då anspråkslösa titeln "Essais" i ett slags serie,
af hvilken första delen utkom 1580, den sista 1588. I
det redan utgifna gjorde han genom senare anteckningar
betydliga rättelser och tillägg, hvarför en definitiv
upplaga af hans verk är ytterst svår att åstadkomma.
Under renaissance-perioden var den intellektuella
rörelsen alltför liflig, tillflödet af nya
idéer och begäret att tillegna sig alla de rika
literära skatter, som nu åter drogos fram i dagen,
alltför starka att medgifva plats åt en sofrande
kritik. Också hade den enskilde skriftställaren då,
i fråga om uppfattning och framställningssätt,
större spelrum för sin individualitet än under
någon föregående eller senare period i franska
literaturhistorien. Deraf blef en följd, att denna
period företedde en rik literär omvexling och mycken
originalitet hos
skrifställarna. I fråga om de stora snillena verkade
denna frånvaro af kritik öfvervägande fördelaktigt,
men på författarna af andra och tredje ordningen
utöfvade den deremot ett skadligt inflytande, enär de
ej kunde sjelfva ålägga sig den kritiska tukt, som
deras verk behöfde för att blifva fullt njutbara. I
detta förhållande har man att söka anledningen till
den brist på stil och hållning, som vidlåder en stor
del af den tidens literära alster. Deras författare
läto arbetet gå undan, utan att gifva sig tid att
egna nödig uppmärksamhet åt språkets ans och en säker
planläggning. På samma gång stil och språk hastigt
utvecklades, urartade de äfven till en sjelfsvåldig
yppighet. Sedan den första entusiasmen lagt sig, och
starka inre politiska slitningar hämmat den literära
produktiviteten, inträdde derför en reaktion mot den
regellösa friheten. Tiden blef kritisk och sofrande. I
spetsen för denna riktning står Malherbe (1555–1628),
hvars metod sedan under tvänne sekel blef bestämmande
för den franska poetiska stilen. Att sofra och noga
pröfva alla ord och uttryckssätt, innan de fingo
burskap i poesiens språk, att konstruera versbyggnaden
efter stränga, nästan småaktiga regler, att ej låta
fantasien öfverskrida vissa konventionella gränser,
detta var hufvudinnehållet af hans poetik. Dennas
negativa karakter antyder, att den var framkallad
af opposition mot den äldre poesiens alltför stora
friheter. Emellertid utöfvade Malherbe icke genast
ett väsentligt inflytande på sina samtida, och
äfven långt senare funnos enstaka diktare, som mer
eller mindre följde sin egen väg. Mathurin Regnier
(1573–1613), t. ex., egde rika anlag för diktkonsten,
men var alltför sjelfsvåldig att vilja låta binda
sig af Malherbes föreskrifter, och detsamma var
förhållandet med Viau (1590–1626). Om man jämför
Regniers stil med Malherbes, finner man snart
huru genomgripande denne senares reform var, ehuru
den blott tyckes träffa den yttre formen; och man
måste erkänna, att den i ganska stor omfattning var
fullt berättigad, ty Malherbes ädla, enkla språk
och smakfulla, vårdade stil gifva honom ett stort
företräde framför Regnier, fastän han ingalunda
utmärker sig för högre poetisk begåfning. Af Malherbes
direkta lärjungar anses Racan (1589–1670) och Maynard
(1582–1646) vara de förnämste. Något senare än
dessa uppträdde en skara diktare, som lämpligen
kunna fördelas på tre grupper efter den genre de
bearbetade. Bland dem skrefvo Voiture (1598–1648),
Benserade (1612–91), Malleville (1597–1647) m. fl. –
tillhörande det förnäma kotteri, som vid denna tid
samlades omkring m:me de Rambouillet (1588–1665) och
utöfvade ett stort inflytande på den poetiska smaken
– s. k. vers de société, d. v. s. smärre lyriska
dikter, t. ex. sonetter, rondeaux och små skaldebref,
hvilka mera voro afsedda för den krets, för hvilken de
först upplästes, än för den stora allmänheten. Andra
åter, såsom Saint-Amant (1594–1660), d’Assoucy
(1604–79) och delvis äfven Scarron (1610–60),
höllo sig till den bacchantiska genren och skrefvo
i en sjelfsvåldig ton hållna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
