Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Också rönte alla Frankrikes märkligare skriftställare
under denna period starkt inflytande från båda dessa
rörelser, ehuru hos olika individer en af dem gör
sig hufvudsakligen gällande. – Inom poesien möta vi
först Clément Marot (1495–1544), som hade mycken
lutning åt protestantismen, men deremot visade mindre
intresse för den klassiska kulturen, för hvilken han
dock ej var alldeles främmande. Med stor framgång
begagnade han sig af nästan alla de diktformer,
som den lyriska poesien egde qvar från medeltiden,
och ökade dem vidare efter klassiskt mönster med
ekloger och skaldebref, i hvilken senare diktart
han var synnerligen lycklig. Ehuru han sålunda i
fråga om diktformerna följde sina föregångare, bröt
han dock fullkomligt med dem i fråga om stil och
uppfattning. Hans språk är klart och enkelt, utan
alla konventionella bilder eller omskrifningar,
och han gaf, om man frånräknar användningen af
vulgära uttryck, första exemplet på den enkla
stil, som Boileau fordrar inom diktkonsten. Som
skald utmärker sig Marot mera för en skämtsam
qvickhet än verklig poetisk känsla, ehuru han
ej utan framgång försökte sig på en så högstämd
poesi som öfversättningar ur Psaltaren. Vid sidan
af Marot står Mellin de Saint-Gelais (1491–1558),
som visserligen ej egde samma stora begåfning, men
utmärker sig genom ett prydligare språk. Han stod
under italienskt inflytande och anses vara den, som
i Frankrikes poesi införde sonetten. – Det är först
under den s. k. Plejadens ledning, som den franska
poesien börjar forma sig efter den grekiska och
romerska klassicitetens mönster. Denna diktareskola,
hvars verksamhet börjar omkring seklets midt, fick
sitt namn deraf, att sju personer inom densamma
hufvudsakligen voro verksamma: Dorat, du Bellay,
Ronsard, Jodelle, Baïf, Belleau och Pontus de
Thiard. Af dem representerade Dorat (d. 1588) den
klassiska lärdomen, som han meddelade åt de öfriga,
hvarjämte han hos dem väckte entusiasm för den
antika literaturens mästerverk; du Bellay (1524–60)
skref skolans manifest; Ronsard (1524–85) var hennes
förnämste skald, som med oerhörd produktivitet och
stor talang skref episka och lyriska dikter efter
antikens olika mönster; Jodelle (1532–73) var skolans
dramaturg; Baïf (1532–89) gjorde misslyckade försök
att på den franska poesien inympa den klassiska
poesiens meter; Belleau (1528–77) öfversatte
Anakreon och diktade i hans anda; Thiard (1521–1605)
var lyriker, men som sådan föga framstående. Med
ungdomlig hänförelse sträfvade dessa skalder att åt
sitt lands literatur eröfra den antika poesiens ande
och former. Fastän de icke kunde alldeles lösgöra sig
från den närmast föregående medeltidsliteraturens
inflytelse och sålunda icke häller mäktade fullt
tillegna sig antiken, gingo de dock långt i denna
riktning och rödde väg för den klassiska period,
hvars höjdpunkt tillhör det 17:de seklet. De vande
allmänheten vid antikens diktarter samt utbildade
språket till större rikedom och böjlighet, ehuru de
i detta hänseende ej förforo med nödig
varsamhet, utan ofta förföllo i ett smaklöst antikiserande,
som bl. a. yttrade sig deruti att de i franskan
sökte införa rent latinska konstruktioner, ja
till och med efter grekiskt mönster nybildade
ordsammansättningar. I Plejadens spår följde bland
andra, ehuru med en viss sjelfständighet, Du Bartas
(1544–90), som i sitt stora epos "La sepmaine" företog
sig att i pompös stil skildra verldens skapelse, samt
Agrippa d’Aubigné (1550–1630), hvars förnämsta
skaldeverk dock är "Les tragiques", en bitter och
häftig satir mot samtiden. Båda dessa skalder, som
voro hugenotter, röjde i sin poetiska stil starkt
inflytande af bibeln, hvilket ej var fallet med den
i religiöst hänseende indifferenta Plejaden. Inom
lyriken kunna i viss mån Desportes (1545–1606) och
Bertaut (1552–1611) anses vara lärjungar af Ronsard,
ehuru de äfven stodo under inflytelse från den vekare,
men äfven mera formfulländade samtida italienska
poesien. Dramaturgen Jodelle hade ej nog kraft att
inom dramat genomföra en bestående reform, men det
blef dock under detta årh. väsentligen modifieradt,
ehuru det först i det följande tog fasta klassiska
former. Af tidehvarfvets dramatiska författare må
ytterligare nämnas Grévin (1538–70), Garnier (1534–
90), Corneilles värdige föregångare, Alex. Hardy
(1560–1631), den produktivaste och mest rutinerade
af dem alla, samt Pierre de Larivey (1550–1612),
hvars komedier ej varit utan inflytande på Moliéres
första utveckling som dramatiker. – Ehuru som vi
sett, diktkonsten under denna period genomgick en
metamorfos, framkallad af den nya bekantskapen med
antiken, är det emellertid prosaliteraturen, som
lemnar den bästa bilden af tidens andliga lif. Liksom
Marot inom poesien bildade öfvergången till den nya
tiden, intager Rabelais (1483–1553) inom prosan en
förmedlande ställning af samma art. Denne grofkornigt
qvicke, satiriske och humoristiske skriftställare
förenade med en mer än vanligt kraftfull intelligens
en rik fantasi, och stod derjämte på höjden af
sin tids lärda bildning. Hans verk "Gargantua",
med dess fortsättning "Pantagruel", är en satirisk
roman, i hvilken han hopblandar en lössläppt fantasis
sjelfsvåldigaste foster med den djupsinnige tänkarens
mogna betraktelser. Till ram för sin framställning
valde han sagan om jätten Gargantua och kastade
i denna, liksom i en reservoar, allt hvad hans
vidtsväfvande fantasi kunde skapa eller hans sunda,
skarpa förstånd uttänka. Detta underliga arbete, som
ingalunda är fritt från grof cynism, har sedan varit
ett ständigt föremål för kommentatorers gissningar
och förklaringar. – Af helt annan art är Calvins
(1509–64) "Institutio christianae religionis", som
förf. sjelf, nästan omedelbart efter dess författande,
utgaf äfven på franska. Detta arbetes klara, enkla
språk samt allvarliga och kraftfulla stil bidrogo mer
än något annat samtida verk att åt franskan skänka den
precision, hvarför den så lyckligt utmärker sig. –
Margaretas af Navarra (1492–1549) hof var länge en
medelpunkt för literär produktion, i hvilken hon
sjelf verksamt deltog, och hon anses bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
